Nicolas Winding-Refns film "Drive" blev en av de mest populära 2011. Hans bildspråk blev hyllat till skyarna, hyllningar som jag helt och hållet håller med om. Det finns inga tvivel om att "Drive" är en underbar film. Musiken och det rosa typsnittet bygger upp en 80-talskänsla man inte haft sedan det riktiga 80-talet, och då var jag inte ens född. Det var med andra ord första gången jag i realtid fick uppleva känslan alla pratar om.
Men det var inte bara musiken, typsnittet och biljakterna som gjorde att "Drive" var så bra. Det var blodet. Det var en sådan frigörelse att få se Ryan Goslings karaktär tillåtas sparka ihjäl en människa, och det var en sådan frigörelse att vi fick se det. Att vi fick ta del av allt blod vi ofta blir beskonade från.
Jag var inte alls förberedd på blodet i "Drive". Det kom som en total chock, en glädjechock. Det var en produkt av att jag totalt nekat mig själv att ta del av materialet som släpptes innan filmen. Inga trailers, inga klipp, ingenting. En affisch, kanske. För mig skulle det lika gärna kunnat ha varit en ny "Fast and Furious"-film, med Hollywoods stora stjärna Ryan Gosling istället för Vin Diesel. Men det blev det inte; det blev ond, bråd död.
De flesta actionfilmerna har en åldersgräns på 11 år. Man behöver alltså inte ha gått ur mellanstadiet för att se de flesta actionrökarna som en gång i tiden var riktigt blodiga. Nu är det sällan blod, och om det nu är blod så kommer det från en skrattande och skuttande Robert Downey Jr i slow motion, i en Disneyfierad version av "Sherlock Holmes". Det är något man har lärt sig som biofantast i dessa dagar, att man inte kan räkna med bustna ögonbryn och saftfärgade skjortor. Därför blev jag så himla glad när jag såg "Drive".
Bara någon vecka innan jag såg Winding Refns film såg jag "Robocop" för första gången. En film som på utsidan (då menar jag bokstavligt talat fodralet) ser ganska töntig och tråkig ut. Jag hade helt fel. Den var underhållande och intressant, det var som en studie i hur man gör en tvättäkta actionrökare. Men det som gjorde den bäst var blodet. Det var överallt, och gjorde tonen i filmen mycket seriösare än vad den hade varit utan. När det början av filmen blir ett fel i roboten hamnar en oskyldig människa i skottlinjen och blir förvandlad till köttfärs. Hade jag suttit på en biograf hade publiken blivit knäpptyst. Man reagerar genom att fokusera. Detta var exakt vad som hände i "Drive". Man ryckte till, reagerade, blev knäpptyst och bara tog in allt.
Även Sverige har lyckats med det här. I den senaste installationen av Jan Guillous "Hamilton", får vi se Mikael Persbrandt springa runt och skjuta ihjäl person efter person. Och det är blodigt, för det är så det ska vara. Nu var det tyvärr det enda som den filmen gjorde rätt, men det duger för att jag ska gå ut ur biografen med ett leende på läpparna. För jag tog filmen seriöst, på grund av att den vågade visa lite vätska innanför huden.
Kalla mig vampyr, men jag behöver blod. Jag behöver det för att kunna ta filmer, som vill verka våldsamma, seriöst. Det går inte att låtsas och komma undan med det, det är därför filmer som "Drive" och delvis "Hamilton - I nationens intresse" bör premieras. De vågar riskera sina biljettintäkter för konsten, och i slutet av dagen är det vad allting handlar om.
