Året 1974 förändrade Tobe Hooper skräckfilmen för all framtid med ”Motorsågsmassakern”, en psykotisk rysare med gott om svart humor skakade liv i videovåldsdebatten och öppnade upp för slasher-filmen - trots att den egentligen inte var så våldsam som sitt rykte. Den satte den unge filmregissören på kartan och Hollywood låg för hans fötter.
Hooper föll inte för mainstream-trycket utan fortsatte leverera mörka, intressanta - och våldsamma - skräckfilmer. ”Eaten Alive” och ”Salem’s Lot” (baserad på Stephen Kings roman) var inga undantag. 1981, när slasher-filmen var som störst, släppte han den oförtjänt bortglömda ”The Funhouse”.
På ytan liknar ”The Funhouse” en vanlig slasher: festande, pilska ungdomar stannar kvar på nöjesfält efter stängning och blir jagade av en deformerad mördare. Den hade kunnat vara bara en i mängden av de oräkneliga, liknande filmer som kom i kölvattnet efter ”Fredagen den 13:e”. Men Hooper hade alltid sin egna, lite skruvade version av saker å ting. Som inledningen där han parodierar både duschscenen i ”Psycho” samt inledningen i ”Alla helgons blodiga natt” där vår hjältinna (Elizabeth Berridge, senare känd från ”Amadeus”) i duschen attackeras av en maskerad främling som visar sig vara hennes skojfriske lillebror.
På ytan liknar ”The Funhouse” en vanlig slasher: festande, pilska ungdomar stannar kvar på nöjesfält efter stängning och blir jagade av en deformerad mördare. Den hade kunnat vara bara en i mängden av de oräkneliga, liknande filmer som kom i kölvattnet efter ”Fredagen den 13:e”. Men Hooper hade alltid sin egna, lite skruvade version av saker å ting. Som inledningen där han parodierar både duschscenen i ”Psycho” samt inledningen i ”Alla helgons blodiga natt” där vår hjältinna (Elizabeth Berridge, senare känd från ”Amadeus”) i duschen attackeras av en maskerad främling som visar sig vara hennes skojfriske lillebror.
Hooper utnyttjar även briljant den olustiga stämningen på i den kusliga titelattraktionen (som på svenska mer liknar en påkostad variant av Gröna Lunds Blå Tåget). Bisarra figurer, ljud och färger gör att stämningen blir desto mer hetskare när skräck och våldsamheter sätts igång. Mördaren, Gunther, är dessutom ingen själlös Jason-kopia utan en utvecklingsstörd, sexuellt frustrerad utböling i Frankenstein-mask hunsad av sin tyranniske far. Här finns en bakgrundshistoria som både förmänskligar antagonisten men även gör filmen mer skrämmande.
Här finns även teman kring sex, pengar och droger. En slags våldsam kulturkrock mellan det moderna (ungdomarna) och gammeldags (en karneval med bäst-före-datum). Den utsatta, förstörda ungdomen blir mer påtaglig än i andra skräckfilmer när lillebrodern senare dyker upp på nöjesfältet och skräms till tystnad - när hans föräldrar hämtar upp honom stirrar han stumt på sin syster som skriker efter hjälp fångad bakom en stor, surrande fläkt.
Här finns även teman kring sex, pengar och droger. En slags våldsam kulturkrock mellan det moderna (ungdomarna) och gammeldags (en karneval med bäst-före-datum). Den utsatta, förstörda ungdomen blir mer påtaglig än i andra skräckfilmer när lillebrodern senare dyker upp på nöjesfältet och skräms till tystnad - när hans föräldrar hämtar upp honom stirrar han stumt på sin syster som skriker efter hjälp fångad bakom en stor, surrande fläkt.
Hooper kommer för alltid bli ihågkommen för den oöverträffade ”Motorsågsmassakern”, samt ”Poltergeist” som han dock enligt utsago egentligen inte regisserade till förmån för producenten Steven Spielberg. Men ”Funhouse” är en pärla som sticker ut från 80-talets slashervåg och är återigen ett bevis på att Tobe Hooper var en unik skräckregissör som hade en säregen stil att erbjuda genren.
