Guldbaggevinnarna av Bästa film genom tiderna – Det oväntade 70-talet

 

Guldbaggen. Sveriges svar på Oscarsgalan och det kreddigaste priset en filmarbetare kan vinna inom landets gränser. Men vilka filmer är det egentligen som vunnit det stora priset Bästa film genom åren? Här är del 2 i vår följetong som presenterar vinnarna genom varje årtionde.

 

‣ Det frisläppta 60-talet

 

70-talets Guldbaggegalor präglas av en del oväntade resultat. Till exempel började decenniet med en delad vinst, sammanlagt vann tre komedier och dessutom ställdes en av galorna in. Inget som är vidare vanligt när det kommer till filmpriser, det är också en av anledningarna till varför 70-talet var ett av Guldbaggens mest intressanta årtionden.

 

 

 

Årtiondets första prisutdelning började med ovanlig företeelse, en delad vinst. Både Lars Lennart Forsbergs ”Misshandlingen” och Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” gick hem från kvällen som vinnare. I Guldbaggens historia har det faktiskt bara hänt en gång till inom kategorin Bästa film, något vi återkommer till i artikeln om 80-talet.

”Misshandlingen” är i mångt och mycket en debattfilm med stort D. Själva utgångspunkten var att kritisera den dåtida politiska behandlingen av människor med psykisk sjukdom. Den då nyligen skrivna Sociopatutredningen utgiven av regeringen var det huvudsakliga ämnet som kritiserades av filmskaparna.

 

Filmen handlar om Knut som muckar gräl med en ägare till en fräsig Jaguar. Enligt Knut själv får han gräla med all rätt eftersom han är en del av arbetarklassen som tillverkat bilen åt den välbärgade ägaren. Det hela slutar med huvudkaraktären diagnostiserad, i sluten psykiatrisk vård och fullkomligt i systemets makt. ”Misshandlingen” är en arg film, inte skygg att rikta svidande kritik. Knut Pettersen agerar i huvudrollen och har tillsammans med de andra skådespelarna improviserat det mesta som sägs i filmen. Det är ett elektriskt framträdande.

En liknande kritik ser vi i en av 2020 års mest nominerade filmer, ”Psykos i Stockholm”. Det är en film som inte är riktigt lika skarpt inriktad i samhällsdebatten. Oavsett syns en starkt vinklad kritik mot hur samhället agerar mot dem med psykisk ohälsa. De två skulle fungera väl som en något tung dubbelvisning.

 

 

Roy Anderssons spelfilmsdebut ”En kärlekshistoria” var den andra filmen som gick hem med kvällens största pris. Bland elva filmer lyckades de båda kamma hem 2,8 poäng vardera av juryn, vilket resulterade i den delade vinsten.

Andersson är idag minst sagt känd för att ha en väldigt egen stil. Med grå paletter, uttryckslöst levererade manus och berättelser uppbyggda av vinjetter är han en regissör för sig. ”En kärlekshistoria” är dock hans mest konventionellt berättade film, men vilken film det är!

Det är ett värkande drama om ung kärlek. Med ömhet och riktig taktkänsla berättar Andersson om Pär och Annika vars romans blomstrar upp genom filmen gång. Samtidigt kontrasteras den tråkiga vuxenvärlden mot de unga vilket bara förhöjer livligheten hos de två.

Roy Andersson gästade Guldbaggegalan redan året innan, som en av filmskaparna bakom ”Den vita sporten”.

 

 

 

Hösten 1971 hölls det för första gången ingen Guldbaggegala. Anledningen? Tydligen brist på bra filmer, det var åtminstone juryns officiella anledning. Trots detta fick en film äran att bli tilldelad priset för Högsta kvalitetspoäng (dåtidens namn för Bästa film), filmen var Jan Troells ”Utvandrarna”.

En småländsk 1800-talsfamilj ledsnar på Sveriges karga klimat och konstant trevande lantbruksarbete, istället emigrerar de till Amerika i jakt på ett bättre liv. Berättelsen är nästan en del av den svenska identiteten vid det här laget, de flesta har någon slags relation till ”Utvandrarna”. Vare sig det är i bokform, musikalform (Kristina från Duvemåla) eller Troells klassiska filmatisering. Om du inte har det kommer det snart en nyinspelning på bio med Gustav Skarsgård och Lisa Carlehed i huvudrollerna, förhoppningsvis ser kanske även den en skimrande bagge i sin framtid om allt går rätt.

Nog hade det varit lite konstigt om en av de högst ansedda svenska filmerna någonsin inte vann på egen mark på grund av ”mediokert” urval. Adaptionen av Vilhelm Mobergs storverk är storslagen. Den skildrar en kamp för något bättre, kosta vad det kosta vill. Kämpig och ibland ångestladdad men i slutändan värd resan. Filmen har till och med fått en Criterion-restaurering - det är bara ett fåtal filmer världen runt som valts in i den prestigefyllda kollektionen.

 

 

 

”Äppelkriget” gjorde succé på galan hösten 1972. Tage Danielssons film kammade hem tre av de största priserna: Högsta kvalitetspoäng, Bästa regi och Bästa skådespelerska (Monica Zetterlund). Hasse och Tage var vid det här laget en institution i de svenska folkhemmen. Med revyer, böcker, album och tidigare filmer som till exempel ”Att angöra en brygga” var de överallt i mediesammanhang. De var hyllade och omtyckta av de flesta, såklart var det då bara en tidsfråga innan en av deras filmer vann en Guldbagge.

I komedin ”Äppelkriget” syns familjen Lindman som försöker stoppa en superkapitalistisk schweizare som ämnar att bygga upp en nöjespark vid namn Deutchneyland på deras pittoreska mark. I sann Hasse och Tage-anda är filmen såklart stollig, men den har också det där klipska bettet som gjorde de två så bra. Det är inslag av magi men också verklig samhällskritik. Rollistan är späckad med giganter som Gösta Ekman, Monica Zetterlund och Max Von Sydow.

 

 

 

Såklart ska ju även en Bergman-film gå hem med en vinst under 70-talet. ”Viskningar och rop” är dock den enda från årtiondet av regissören som blev belönad med Högsta kvalitetspoäng.

Tre systrar, varav en är döende i cancer, lägger grund för detta kostymdrama. Som ofta fallet var med Bergman är det gudsfrågor, existentialism och dödsångest som är det huvudsakliga stoffet till dramat. Med en drömtrio i ledning för skådespelet resulterar det i ett väl levererat manus. Harriet Andersson, Ingrid Thulin och Liv Ullmann spelar huvudrollerna.

Den alltid lika förträfflige Sven Nykvist står bakom dämonregissörens kamera återigen vilket som vanligt slutar i magi. Han fick även en Oscar för sitt arbete. Det är rödbeklädd herrgårdsmiljö i det kontemplativa dramat.  ”Viskningar och rop” är en ofantligt vacker film.

 

 

 

Det vi får se i ”En handfull kärlek” är mer än bara en handfull. Det är väldigt mycket kärlek. Fram och tillbaka, mellan flera olika personer. Den ena blir kär i den andra, den andra blir kär i en annan. Runt går det.

 

Huvudsakligen är det i alla fall Hjördis som filmen följer, hon är gift men ”råkar” falla in i en relation med sin arbetsgivare. Det blir även några andra kärleksrelationer längs vägen. Inte helt oväntat slutar kärleken i bråk, därför blir det även en del ångest längst vägen. Fotot är väldigt fint, tempot och tonen känns rätt för berättelsen som skildras.

Regissören med världens kanske bästa skepparkrans stod bakom ”En handfull kärlek” som vann Bästa film 1974. Vilgot Sjöman var en framstående regissör genom mycket av det svenska 60- och 70-talet. Han var en av dem som verkligen hjälpte till att bryta sexvallen, exempelvis med sina filmer i serien ”Jag är nyfiken”. Som en väsentlig del av svensk filmhistoria var det inte mer än rätt att en av hans filmer till slut vann det stora priset.

 

 

 

Tillsammans med ”Misshandlingen” är ”Det sista äventyret” den film som har minst modern relevans. Regissören Jan Halldoff har gjort mycket (kändast är filmatiseringen av Ulf Lundells ”Jack”) men han är ingen det pratas om idag. Faktum är att när han tog sig an arbetet att göra 1975 års Guldbaggevinnare låg hans karriär i botten efter två floppar. ”Det sista äventyret” blev hans comeback.

Det är en film som skildrar det kontroversiella ämnet sexuell relation mellan elev och lärare. Göran Stangertz spelar en ung man utan vetskap om vart han vill i livet, som snabb lösning tar han ett lärarvikariat där han till slut träffar den 16-åriga eleven som han inleder en relation med. Hon spelas av Ann Zacharias. Som nämnt, ämnet kan anses kontroversiellt. Även idag. Det hanteras dock med relativ elegans. De två skådespelarna lyser, särskilt med tanke på att de två var relativt oerfarna. Stangertz är särskilt bra, avundsjukan närmare slutet osar äkthet.

 

 

 

Hasse och Tage var aldrig skygga att yttra sig politiskt, kanske minst skygg var den sistnämnda. ”Släpp fångarne loss – det är vår!” är utan tvekan en av dessa yttringar. Bakom både regi och manus står Tage Danielsson själv medan Hasse Alfredson infinner sig i birollslistan.

I huvudrollen syns Lena Nyman som Frida. Hennes mål är som titeln antyder att få fångarna på en anstalt frisläppta. Det är vår också.

 

Filmen riktar bitande kritik mot fängelsesystemet, samtidigt som den innehåller konstant humor som en kan förvänta från en Hasse & Tage-film. Som vanligt är det löst i formen, plötsligt kan exempelvis karaktärerna bryta ut i sång. Kontentan är långt ifrån subtil, nog har satir gjorts mer vasst av andra. Å andra sidan var subtilitet antagligen ingenting de menade att uppnå. Det finns utan tvekan humor att hitta i hur tydlig sensmoralen är.

 

 

 

Vad vore svensk film utan Nordic Noir? Under senare år har genren kommit att bli synonym med nordisk filmexport. Allt från ”Wallander” till ”Bron” har sålts jorden runt med stor framgång. Under 90-talet sågs en riktig upptrappning av filmerna inom genren hemma i Sverige. Detta då Gösta Ekman tog sig an rollen som Martin Beck i en serie filmer.

 

Karaktären har dock funnits i film långt innan det. Redan 1973 prövade till exempel Amerika att göra sin egen version av Beck i ”The Laughing Policeman” med Walter Matthau i huvudroll. Ingen vidare succé. Även i Nederländerna och Sovjet gjordes försök. Den mest lyckade filmatiseringen av karaktären skedde dock på hemmaplan i den Guldbaggevinnande ”Mannen på taket”.

Bo Widerbergs påkostade film om Beck & co på jakt efter polismördare är actionpackad. Helikoptrar kraschar på Odenplan och poliser skjuts ner på gatorna av en prickskytt uppe på takåsarna. Det är fantastiskt spännande. Carl Gustaf Lindstedt är en effektiv frontman. Visst ser det lite smått komiskt ut ibland när den äldre herren med ölkagge klättrar omkring på taken, men det är också en av anledningarna till varför deckare funkar så pass väl som de gör. När det är ”vanliga” människor i fara blir spänningen mer realistisk. Fler ser ut som Lindstedt i det verkliga livet än Chris Hemsworth, det gör filmen rafflande.

 

 

 

För tredje gången under 70-talet vann en film signerad Hasse och Tage, hösten 1978. Den Tage Danielsson-regisserade satiren om Pablo Picassos uppväxt är allt annat än en traditionell biopic. Den spanska konstnärens liv så som det skildras genom Danielssons kamera fokuserar absolut mer på humor snarare än historisk korrekthet, med flit.

Gösta Ekman är briljant, det går inte att säga något annat. Han hör hemma i toppen bland de bästa slapstickkomikerna någonsin, på samma nivå som Chaplin och Keaton. Vem som helst kan falla omkring och slå sig på mer eller mindre fantastiska sätt, det som gjorde Ekman så briljant låg i de små detaljerna under tiden han slog sig. En liten min, en spasm i kroppsspråket etc.

 

En av de mest roliga, och klassiska, scenerna är när Picasso vädjar om ett glas vatten till en kvinna som inte talar hans språk. Ekmans karaktär försöker mima sig fram till förståelse. Han ger det sitt allt, dyker från bordet och simmar på golvet samtidigt som han vädjar om agua. Det är ingenting annat än roligt.

 

 

 

Än idag har nog rätt många hört de två namnen Kenta och Stoffe. ”Ett anständigt liv” är den andra en trilogi dokumentärer av Stefan Jarl om de två modsen (mods är en slags subkultur som enkelt utryckt menar att frångå etablissemanget, både i mode och livsstil). I huvudstaden finner vi de två leva sina dagar. Ibland är det bra, ofta inte.

Film nummer två återupptar skildringen av Kenta och Stoffes liv tio år efter ”Dom kallar oss mods”. Det bästa med Jarls film är de två huvudkaraktärerna. Kenta och Stoffe känns alltid så naturliga trots att de vid det här laget vet om vad en dokumentär om deras liv innebär. När den första filmen spelades in kunde de inte haft en aning om vilket genomslag den skulle ha.

 

Det är långt ifrån ett glädjestillstånd de två befinner sig i. Knarkets makt är total, misärens likaså. ”Ett anständigt liv” är en klockren men fruktansvärt sorglig vardagsskildring. Starkt.

 

 

Är det någon av filmerna från Hasse och Tage som ger dig mest glädje, kanske finner du svensk action signerad Widerberg det bästa eller är Anderssons vackra kärleksdrama det som får ditt hjärta att pumpa? Just nu går det att rösta på filmen du tycker är bäst av 70-talets Bästa Film-vinnare på Guldbaggens Instagram och Facebook.