Magiska spelögonblick #5: Att kraschlanda på ringvärlden i "Halo: Combat Evolved" var ett litet steg för mänskligheten...

 

Plötsligt kunde du faktiskt styra gubben, den grönklädda supersoldaten Master Chief, med silkeslen precision. Det hade inte varit det lättaste att göra med handkontroll! Testar man tidigare nämnda "GoldenEye 007" idag, går det knappt att spela på grund av den knäppa styrningen. Den hypermoderna Xbox-dosan ändrade på detta, eftersom den kom med två analogspakar och R2/L2-knappar som kändes fullkomligt naturliga att använda till skjutande och granatkastande.

 

 

Med de båda analogerna, var det busenkelt att kontrollera Master Chiefs steg med vänsterspaken och styra hans sikte med högern. Spela vilken modern förstapersonsskjutare som helst och du kommer märka att det är precis likadant än idag, alla fps-spel styrs i grund och botten på samma sätt som "Halo: Combat Evolved" kontrollerades för 23 år sedan. Snacka om revolutionerande år 2001!

 

Det var inte bara den klockrena kontrollen som gjorde "Halo: Combat Evolved" till en sådan fröjd att spela, utan det allra bästa var att man kunde lira hela äventyret tillsammans med någon annan. Vips blev skärmen delad mitt itu och vi var två som fick kämpa oss igenom Master Chiefs uppdrag. Såvitt jag kan minnas är "Halo: Combat Evolved" den första co-op-upplevelse jag var med om. Än idag står den sig också som en av de bästa.

 

 

Det var jag och brorsan, bänkade framför vardagsrummets burkteve, som med stora ögon kraschlandade på ringplaneten som spelet fått sitt namn efter: Halo. Runt omkring oss fanns grönskande landskap och enorma klippväggar, anstormande utomjordingar som vi hjälptes åt att skjuta ihjäl med spelvärldens skönaste pistol: M6D. Denna sjukt kraftfulla pickadoll ansågs vara ett "fuskvapen" i de vanliga multiplayermatcherna där vi krigade mot varandra, men i spelets storyuppdrag var det bara dubbel glädje att springa runt med brorsan och panga fiender med M6D:n. 

 

Det finaste minnet från när vi hamnat på den mystiska ringplaneten, var när vi fick hoppa in i en Warthog, mer känd som "Halo-bilen". Här tog brorsan, som alltid varit mer intresserad av bilspel än jag, förarplatsen. Han är tre år äldre än mig och storebröder får ju ALLTID vara "ettaspelare", fråga vilket småsyskon som helst. Äldst får välja först helt enkelt, medan vi småglin får vara nöjda om vi ens får se på. Jag blev dock inte ledsen över att brorsan satte sig bakom ratten, eftersom ett stort maskingevär med oändlig ammunition fanns längst bak på Warthogen.

 

 

Medan brorsan rejsade till nästa del av banan, stod jag där bak och pepprade armorklädda Elites, fega små Grunts och sköldbärande Jackals på löpande band. Vi var i extas över allt som detta otroliga rymdäventyr hade att erbjuda, från den naturliga kontrollen, pistolen och co-op-spelandet, hela vägen till Warthogen. Warthogen som skingrade alla syskon-orättvisor och istället gjorde att vi båda blev nöjda: jag fick peppra medan han fick köra.

 

I vår gemensamma strävan efter att skapa fred i galaxen - ett finare sätt att säga "slakta aliens" på - hittade vi också fred mellan varandra.

 

 

Tidigare delar i denna artikelserie:

Magiska spelögonblick #10: Introt i "The Last of Us" gör mig lika tårögd varje gång
 
Magiska spelögonblick #9: Den första kolossen i "Shadow of the Colossus" fyllde både mitt hjärta och min tv-skärm  
 
Magiska spelögonblick #8: Bankrånet i "Grand Theft Auto IV" var spelversionen av filmen "Heat"
 
Magiska spelögonblick #7: Vingmössan i "Super Mario 64" tog tv-spel till nya höjder
 
Magiska spelögonblick #6: Jag blev mindblown av DEN flashbackscenen i "God of War"