Till hösten är poliskommissarien Hassel tillbaka men den här gången i form av Ola Rapace. Den nya serien är ett svensk-belgiskt samarbete som vill introducera "Hassel" till en ny generation och så kan det mycket väl bli, för det här är en mer mänkslig och äkta kriminalserie än vad vi är vana vid. Jag har tagit del av första avsnittet på festivalen SérieSeries i Frankrike.
Lyset i salongen slocknar och avsnittet drar igång, men det blir inte mycket ljusare för det. Vi försätts i ett nattsvart förorts-Stockholm där ansiktena gärna får stå i skuggan medan billyktor och gatuljus skiner upp bakgrunden i lågt skärpedjup. I bakgrunden spelas ödslig men kraftfull, instrumental bluesrock och sätter tonen för denna nordic noir-serie.
Ola Rapace är en lite cynisk och hårdnackad polisman med familjeproblem. Till skillnad från andra kriminalhistorier handlar inte den nya "Hassel" om att visa upp hur coolt det är att jaga brottslingar och driva på mordfall efter mordfall i vartannat avsnitt. För Roland Hassel är det bara ett jobb som vilket som helst och fokus i serien är inte så mycket brottsfallet, utan hur familjen hanterar det. Snygga vinjetter i all ära, men det är det här relationsfokuset som utgör stommen för att serien blir intressant.
Hassels familjeliv är stökigt. I ena stunden grälar han och frun (Aliette Opheim), i andra stunden är de dötända på varandra. Tonårsdottern skolkar och snattar. I en av avsnittets bästa scener försöker han bara att skapa en fin familjemiddag, men den hinner knappt börja innan Ola aggressivt vispar grädde medan frugan anklagar honom för att fjäska inför poliskollegan Yngve, medan denne sitter på balkongen och ger deras unga dotter cigg. Här ser vi inte kommissarie Hassel, utan den nedbrutna familjefadern Roland, med en härlig svart komik över regin.
Ett mordfall knyter ihop familjehistorien i bakgrunden som en röd tråd. Direkt i första avsnittet lider Hassels familj en personlig förlust i en mystisk skjutning vilket både ställer deras liv på ända och plågar Roland medan han måste jobba med fallet hela dagarna.
Förutom det karaktärsdrivna manuset och det mycket mer mänskliga fokuset sticker "Hassel" ut bland krimserierna i sitt kameraspråk. Fotot är rått och handskakigt, med långa tagningar oftare än klipp. Med inspiration från gamla Västern-filmer zoomar bilden gärna in mot ögonen för varje dramatisk närbild och färgtonen håller sig till en varm skala rakt igenom serien - en skön omväxling till den förutsägbart blå tonen som brukar höra till genren. Det kändes inledningsvis fel men stilvalet växer på en och i slutändan känns det fräscht och intressant.
Ola Rapace passar som hand i handske för rollen och bär "Hassel" på sina axlar. Generellt håller övriga skådespelare en okej nivå, med stunder av otrovärdighet. Det förstärks ibland av att deras karaktärer också känns "för designade", att det märks att det ligger en kostymör bakom och att de inte är riktiga människor.
Det 45 minuter långa avsnittet lyckas locka en annars krim-allergisk skribent till att vilja se mer. Något som genast vann över mig var seriens mycket subtila men härligt svarta humor. I ett senare snack med Ola Rapace höll han med om att dessa inslag behövs stundvis för att lätta upp serien, men det kan bli ett problem för "Hassels" framgång i andra europeiska länder. Som nästan enda svensk i salongen fann jag att det bara var jag som grymtade till av skratt medan humorn verkade gå andra kulturer över huvudet.
"Hassel" släpps som streaming på Viaplay den 8 september och därefter kommer den till TV3. Totalt får vi tio avsnitt. Förhoppningsvis lyckas serien hålla intresset uppe även efter ett avsnitt för om den gör det har den nog just gett nytt liv åt en uttjatad genre.
Spana in den senaste teaser-trailern här:
Är du nyfiken på att se "Hassel" i höst?
