Phillip Pullmans ”His Dark Materials” trilogi är en av mina absoluta favoriter. Kombinationen av coming-of-age story med steampunk-inspirerad teknologi och välskriven religionskritik samt fluffgulliga fantasyelement i form av daemons (varje människa har ett djur som sin livslånga följeslagare), gör hans verk både intellektuellt spännande och emotionellt utmanande. Att filmatisera denna episka saga kräver dock sin teknik. Tacksamt är då att ”His Dark Materials” är BBC:s dyraste tv-serieproduktion hitintills. För det märks.
Trots att protagonisten är 11-åriga Lyra är inte berättelsen riktad till barn. Trilogin är våldsam och rå och hänvisar till både filosofiska och teologiska begrepp. Därför var också många fans besvikna på Chris Weitz filmatiseringen ”Guldkompassen” som hade premiär 2007. Den fick 11-års gräns här i Sverige och saknade helt den karga känsla som återfinns i böckerna. Jag grät blod. Dels på grund av allt för stora avvikelser från originalberättelsen, men också för att slagsmålsscenerna var i klart behov av en transfusion. Fyra avsnitt in i BBC:s adaption är jag dock mycket mer tillfreds. De mest positiva överraskningarna är:
En värld full av liv – från minizebror till bålgetingar
Människornas daemons i ”His Dark Materials” är fria att byta skepnad upp till puberteten. Lyras Pam är till stora delar en mård, men vi får också se honom som fjäril, fjällräv och vildkatt.
Att lyckas återskapa ett enskilt och unikt talande djur för varje mänsklig karaktär, som dessutom ska interagera med omgivningen och varandra är CGI-konst på elitnivå. Ett fint inslag är att samtliga djur har ett stråk av övernaturlighet, i vissa fall mangaliknande ögon, och att de har ett eget kroppsspråk. Särskilt Marisa Coulters gyllene trubbnäsapa ger en uttrycksfullt kuvad uppsyn som ständigt gränsar, och slår över, till det aggressiva. Detta i kontrast till Lord Asriels eleganta snöleopard som rör sig likt en graciös societetsdam.
Variationsrikedomen är fantasifull och det förekommer allt från ödlor, ormar och insekter till harar, och för att inte tala om pansarbjörnar...
Förtrollande miljöer – från karg fiskeby till majestätiskt universitet
Skaparna har lyckats mycket väl med att gestalta den balans mellan science-fiction och fantasy som återfinns i böckerna, dessutom kantat med snygga steampunk-detaljer. De första miljöerna på Jordan College är som en mix av Elena Ferrantes Neapel och "Game of Thrones" King's Landing – i skyn syns luftskepp hovra ovanför gråa torn och tinnar som är prydda med mäktiga djurstatyetter. Marisa Coulters luxuösa våning i centrala London bjuder på art deco-inspirerad dekor och ett passande marmorgolv som ger upphov till ett ringande eko när hon rör sig genom de storslagna rummen i sina höga klackar.
Detta står i effektfull kontrast till "the gyptians" pråmar och nordens karga fiskeby med sina gråmålade, fallfärdiga trähus. Kan man bortse från att några vyer återanvänds genom avsnitten ligger miljöerna mycket nära de jag föreställt mig. Med den sköna tillägget av 40-50-talsinspirerade kostymer i vackra sidentyger för fotot tankarna till en florsockrad, pastellfärgad gräddtårta.
Imponerande skådespelarensemble - från Ruth Wilson till Dafne Keen
Valet av Ruth Wilson som Marisa Coulter tycks nästan givet med tanke på hennes insats i ”The Affair”. I den, liksom här, brottas hon med en problematisk mammaroll, något hon lyckas gestalta mycket väl. Tempot tillåter också att vissa scener vilar på hennes förmåga att leverera stora känslor genom små uttryck, vilket är skönt.
Dafne Keen är också spännande som Lyra. Liksom i ”Logan” spelar hon här en djärv krigartyp. Möjligen hade jag önskat henne något rundare, men tänker att det kanske kommer växa fram under säsongernas gång.
Liksom i boken är det mycket män i serien, vilket också är en poäng i berättelsen. Halvvägs igenom första säsongen blir det därför lätt att hålla med Marisa som tröttsamt säger att ”it is just another way of protecting bloating privileged, tired old men talking in a tired way about tired old things”. Likväl är det en mycket intressant ensemble skådespelare skaparna satt ihop där favoriterna hittills är James Cosmo och Lin-Manuel Miranda vars replik ”Say what you want about the north, but wherever you go there's a bar full of men who should be at home, but aren't” kan sägas sammanfatta stämningen i fiskebyn.
Minuset är att sidokaraktärer har just åsidosatts. Det skiner igenom att det finns en medvetenhet hos skaparna om att flera av karaktärerna bara kommer att medverka några få avsnitt. Huvudfokus är budskapet och berättelsen som å andra sidan är helt fantastisk. Kan de bara hålla samma nivår hela vägen igenom ser åtminstone jag verkligen fram emot resten.
"His Dark Materials" får premiär på HBO Nordic den 4 november.
