3 anledningar att längta efter "His Dark Materials"

Efter att ha sett de första fem avsnitten av ”His Dark Materials” säsong två känns det som att världen återfått sitt gåtfulla skimmer. Här varvas existentiella frågor kring den fria viljan med alternativa verkligheter som både skrämmer och lockar.

Asriel har lyckats öppna portalen till ett parallellt universum i jakten på att fina källan till ”dust”. Hans dotter Lyra bestämmer sig för att följa efter i hopp om att finna den först. Sökandet för henne till Cittágazze. En stad som för tankarna till äldre sydeuropeiska städer med terrakottamålade fasader och stenlagda smala gator kantade med olivträd. Här springer Lyra på Will för första gången vars liv är förutbestämda att sammanlänkas.

Säsong två bjuder inte på fullt lika många gulliga djur som föregående säsong, men tre tydliga styrkor har den uppvisat hittills.

 

 

 

Ruth Wilson fortsätter briljera i rollen som Mrs. Coulter. En kvinna med stora ambitioner i en värld som styrs av fanatiskt religiösa män. Hon mästrar verkligen konsten att uttrycka känslor sublimt. Den förgiftade relationen till henne själv får mig, liksom i säsong ett, vid en scen att gråta. De slitningar som pågår inuti henne är lika hjärtskärande som hennes osäkerheter kring moderskapet. När hon och Lyra möts uppstår ett känslomässigt fyrverkeri.

Lyra får också mer utrymme denna säsong, vilket jag uppskattar. Hon utvecklas till att bli en mer hel människa, istället för att bara agera motor för den övergripande berättelsen. Frågor kring jämställdhet lyfts till ytan genom att olika världar och trosföreställningar ställs mot varandra, istället för att skriva publiken på näsan. Snyggt och välslipat.

 

 

 

Att väva in de metafysiska idéerna som återfinns i boken på ett tillgängligt sätt är inte en helt enkel uppgift.

 

Tricket är att mästra förmågan att portionera ut information i lagom doser utan att låta auktoritär. Särskilt eftersom berättelsen ifrågasätter dogmatism och maktställningar. Bäst är att landa någonstans mellan Christopher Nolans ibland obegripliga resonemang och Paulo Coelho mer lättsmälta vardagsandlighet.

 

Det märks att skaparna varit lite osäkra på vilken nivå de ska lägga sig på, men fram emot slutet av avsnitten tycker jag de funnit ett grepp som passar. Bäst är när konversationerna kring materia, ande och den fria viljan får en personlig förankring som ger ett djup till frågeställningarna.

 

Lite infodump uppstår likväl emellanåt, men jag uppskattar att de inte förenklat alltför mycket för att tillfredsställa publiken. Mindre veckohoroskopskänsla, mer avancerad meditationskurs.

 

 

 

De med ett intresse för mode lär smälta vid åsynen av kostymerna. Allt från häxornas drakliknande pansar till Magisteriets becksvarta prästinspirerade heldräkter fascinerar.

 

Lyra själv är under denna säsong klädd i drömska blåfärgade linnekläder som lär göra alla hipsters gröna av avund och Lee Scoresby har fulländat sin Indiana Jones-look. Tillsammans med de sagolika landskapen och miljöerna som skiftar mellan allt från karga klippor till ondskefulla flygvapen, norrländska skogar och allmogestylade värdshus skapas en unik atmosfär.

 

Det numer standardiserade fotofiltret med uppskruvade kontraster är genomgående, men det går att överse eftersom all estetik därutöver är som att äta en perfekt balanserad efterrätt. Toppat med den berömda kniven i en snygg, avskalad design. Mums!

De som uppskattade säsong ett lär inte bli besvikna.