Jag har länge riktat min pennas vassa udd mot svensk filmindustri. Jag har grämt mig över idéfattigdom, ofta med Beck och Wallander som raljerande exempel, jag har begråtit hur våra nordiska grannar sprungit om oss, varvat oss i år när det kommer till film och tv. Men credit where credit is due; nu ska jag plocka fram färgpennorna och måla en sprudlande regnbåge över den svenska filmindustrin. Jag ska tala om ”Historien om Sverige”.
Allt som allt är SVT:s ”Historien om Sverige” sannolikt den bästa produktionen i svensk tv-historia, i alla fall när det kommer till produktionsvärde. ”Historien om Sverige” sitter på en piedestal i paritet med Hollywood-produktioner och liknar inget av det svenskproducerade jag tidigare sett.
Den svenska filmindustrin bör studera den dramatiserade dokumentärserien med vördnad och ta efter. Låt mig därför med välvillig och utbildande utgångspunkt poängtera var programmets briljans ligger och vad resten av den svenska filmindustrin bör dra lärdom av.
Ett foto som liknar ”Game of Thrones” och ”Planet Earth”
Svenskt filmfoto har i stort karaktäriserats av urtvättade färgpaletter, där man försöker skapa dramatik genom att göra allting blekt och färgfattigt, ryckig handkamera och slarviga panoreringar, där det känns som att sitta i en torktumlare varje gång någon form av action ska porträtteras. Ogenomtänkt, otydligt, opersonligt; en storlek har länge passat alla.
Men sen slår jag på ”Historien om Sverige”. Det första jag möts av är en hypnotisk drönarbild på en rökig skog som liknar något episkt naturklipp från ”Planet Earth”. Redan här, redan i ruta ett förstår jag att jag står inför något nytt och banbrytande. Jag kan inte tro att jag ser på en svensk produktion. Filmfotot i ”Historien om Sverige” är det bästa jag sett i svensk tv.
Färgerna är djupa och exakta, omsorgsfullt bearbetade för att passa tonen i scenen, sjukt filmiska. Nattscenerna är särskilt imponerande; de är inte bara gråa, mörka och grumliga, de är visuellt tydliga, vackra, kontrasterande blå och orangea och påminner om Winterfell en frostig vinternatt.
Kameraspråket är noga drivet av en konstnärlig vision; stora respektingivande och vackra naturbilder i brett format varvas med detaljrika närbilder med kort skärpedjup där det gedigna smink- och kostymarbetet får chans att imponera.
Det är tydligt att man tänkt till och konsulterat ett ambitiöst bildmanus. Man har tagit den jobbiga, vackra tagningen i stället för den enkla och tråkiga, vandrat den extra milen för den lilla magiska sekunden.
Hans Zimmer-liknande musik
Musik är kanske det filmiska element där vår haltande industri misslyckats hårdast och ständigast under alla dessa år. Vi svenskar har länge suttit fast i en musikfattig istid, andra har redan landat på mars.
Men sen hör jag ledmotivet till ”Historien om Sverige”. Det mästerliga spåret börjar puttrande och lågmält men sväller sedan till en episk storhet; det liksom andas en tusenårig svensk historia, borrar sig in i hjärnan och utsöndrar endorfiner.
När jag i min absoluta häpenhet efterforskar den ansvarige bakom ledmotivet finner jag ingen mindre än Oscarsbelönade Ludwig Göransson. Nu förstår jag. Allting klickar.
Men den musikaliska briljansen slutar inte där. Alla avsnitt innehåller traditionellt ”osvensk” musik som känns perfekt i relation till berättelsen. Precis som med fotot finns det en noga övertänkt komposition, en vision, ett berättande i ljudet. (Och så en eloge till presentatören Simon J. Berger som med livfull berättarröst för allting framåt.)
Hör Sveriges Radios symfoniorkester framföra ledmotivet här:
Massa mod och våld
Jag förväntade mig en oblodig och barnvänlig saga. Det känns som att svensk produktion alltid tar det säkra före det osäkra. Men inte alls.
”Historien om Sverige” är faktiskt relativt oåterhållsam med grafiska inslag; folk får skallarna genomborrade, vidriga sår plåstras om i närbild och lönnmördare hugger i natten. Detta är bra, mycket bra. Ska man berätta om den svenska historien kan man inte stumma våldet; det är en oundviklig del av vår nations utveckling. Väljer man att blunda för våld och grymheter fallerar trovärdigheten direkt. Snyggt och klokt och modigt.
Med det sagt är det inte den blodigaste av serier. Många gånger klipper kameran bort precis när yxan faller. Men man har ändå vågat tillräckligt, och det glädjer mig.
Men tala för fan!
Efter att ha strösslat ”Historien om Sverige” med ros och lovord har jag förtjänat en kritisk tanke. Jag hade gärna sett mer dialog och story, eller kanske snarare — mer story genom dialog.
Har du sett programmet vet du att man tydligt valt att undvika i princip all typ av dialog. På sin höjd hör vi någon skrika nej eller ja, gorma aj eller oj. Jag förstår varför man tagit detta beslut. Programmet fäster sin absoluta tonvikt vid historisk precision och korrekthet (hela 300 experter konsulterades inför inspelningen). Därför ter dig sig någorlunda problematiskt att låta fornsvenska karaktärer tala svenska som vi talar det idag.
Men jag har ändå svårt att köpa de konstant mimande munnarna. Det vore väl inte så förödande att anpassa språket en aning? Jag menar, hur många grymma historiska filmer finns det inte där man talar engelska trots att berättelsen berör typ Romarriket? Vi har ju ändå och göra med samma språk här.
Genom mer dialog hade man kunnat förstärka de små narrativen som löper genom avsnitten och öka tittarens emotionella investering. Behåll den sakliga attityden gentemot historien, men i stället för att bara berätta om människorna som bodde där, låt dem berätta själva.
Handlar det verkligen om pengar?
Bakom ”Historien om Sverige” finns onekligen en stor påse pengar. Det väcker frågan om man måste ha en elefantbudget för att skapa något som är av denna kvalitet?
Svar ja. Och nej.
En tillräckligt stor budget är givetvis en förutsättning för att kunna skapa efter en viss kvalitet; man behöver kameror, ljus, massa personal och framför allt — tid. Men i slutändan vill jag ändå tro att det är visionen och hantverket som avgör. Det finns väl otaliga bevis på skitfilmer med stora budgetar och fattiga indieproduktioner som är grymma, inte sant?
Slutsats: Pengar ≠ vision. Vision > pengar.
Se och lär, Filmsverige.
