Skådespelaren Bill Paxton, som gick bort i helgen 61 år gammal, lämnar efter sig ett kännbart tomrum i filmvärlden. Hollywood Reporter lät tre gamla vänner och kollegor skriva varsin hyllning till Paxton, som de minns som en riktigt engagerad och okomplicerad skådis som gav allt och lite till framför kameran.
James Cameron gav Paxton små men minnesvärda roller i ”Aliens - Återkomsten” (1986), ”True Lies” (1994) och ”Titanic” (1997). I gengäld fick han tillbaks ett 350-kilos stenhuvud. Det släpade Paxton ut från ett New York-hotell som skulle rivas, som en spontan "liten" gåva. Stenhuvudet bor sedan 15 år i James Camerons vardagsrum.
”Sådan var han, ett original. Han tog sig an livet med ett barns entusiasm - för människor, berättelser, historia och konst. Vi delade många äventyr tillsammans, vi har till och med dykt tillsammans för att utforska Titanics vrak (…) Bill var ett nöje att arbeta med och varje dag tog han med sig ett smörgåsbord av idéer till inspelningen. Vi minns honom för hans starka närvaro, men man får inte glömma att han även var en duktig regissör. Han förstod varje aspekt av den kreativa processen."
Kurt Russell mötte Bill Paxton på westernfilmen ”Tombstone” från 1993. Han minns en motspelare som var ytterst lätt att jobba med.
”Han var en ruggigt bra skådespelare. Subtil och effektiv på sitt egna sätt. Han var alltid extremt närvarande i sina roller, och en lättsam snubbe i övrigt. Han var aldrig självbelåten, alltid hjälpsam. Han hittade alltid lösningar på problem, hur man kunde göra en scen bättre (…) Det finns ingen som inte gillade Bill Paxton. Och det kan man inte säga om många skådespelare.”
Jan de Bont regisserade honom i katastroffilmen ”Twister” från 1996. Han berättar hur Paxton insisterade på att göra sina egna stunts.
”Han älskade den fysiska delen av skådespeleriet. Scenen där de är på väg mot den stora tornadon, det var helt och hållet han. På den tiden fanns inte visuella effekter, vi var tvungna att göra allt på riktigt (…) Han blev skadad. När man ser såren i hans ansikte i filmen, så var det riktiga sår. Men när scenen var över var han så adrenalinpumpad: ”Det var så coolt!” De flesta skådespelare jag jobbat med skulle inte vilja ens komma i närheten av något sånt. Men sådan var Bill. Han menade att vissa saker går inte att fejka, man måste känna dem.”
Hur kommer ni minnas Bill Paxton? Kommentera nedan.
