Grace Kelly är filmstjärnan som vi minns för hennes skönhet och kläder och för hennes korta men intensiva filmkarriär innan hon blev prinsessan Grace av Monaco. I mars nästa år kommer filmen om henne, där hon spelas av Nicole Kidman. I veckan skulle hon om hon levt ha fyllt 84 år.
Grace Patricia Kelly föddes den 12 november 1929, en tisdag liksom idag. Hon växte upp i ett förmöget hem i Philadelphia, och hennes familj var tack vare hennes far redan lokalkändisar. Fadern var en framstående idrottsman, som 1920 vunnit olympiskt guld i rodd, och som sedan lyckats bygga upp det största byggföretaget på den amerikanska östkusten. Tack vare att han inte trodde på börsmarknaden klarade sig familjen bra under krisåren som följde direkt efter Graces födsel, och familjen, som då bestod av far och mor och tre barn, innan Graces lillasyster föddes 1933, levde i överflöd trots den stora depressionen.
Han var en strikt far. Den hårda disciplin som krävdes för att lyckas som olympisk idrottsman och för att arbeta sig upp i världen förde han över på sina barn. Graces tre syskon var alla framgångsrika idrottare, medan Grace, som ofta varit sjuk som liten och inte var nämnvärt intresserad av idrott, sökte sig till lekar, böcker och fantasivärldar.
Även om hennes far inte visade någon förståelse för skådespelardrömmar så fann Grace förebilder i andra släktingar. Båda hennes farbröder var framstående på teaterscenen, och en av dem, George Kelly, var förutom skådespelare en framstående författare, och flera av hans pjäser har filmatiserats. 1926 fick han det prestigefulla Pulitzerpriset. Det var hos honom som Grace fick upptäcka dramats och teaterns värld.
Som liten skickades Grace till en katolsk skola, där hon gick i åtta år. Där grundlades något av den tudelade personlighet som senare skulle komma att karaktärisera henne som filmstjärna, den å ena sidan snälla och söta flickan som ville vara duktig och göra rätt, och å andra sidan den vilda och busiga flickan som slog sig fri från de strikta konventionerna runt omkring henne. Men av nunnorna i skolan möttes hon också av den ömhet och kärlek som saknats i det strikta och disciplinerade hemmet.
Nicole Kidman spelar Grace Kelly i kommande "Grace of Monaco"
När hon bytta skola i high school hamnade hon i en icke-katolsk skola, vilket var ovanligt för någon som kom från en katolsk familj. Men ingen av Graces föräldrar hade egentligen hållit religionen särskilt högt i sina liv. I high school började Grace delta i en amatörteatergrupp, och började snart få huvudroller i gruppens uppsättningar. Hon hade dessutom börjat ta danslektioner, först balett, men efter att ha blivit tillsagd att hon var för lång för balett bytte hon till modernare dans.
När det så blev dags att söka till college visste Grace att hon ville gå på Bennington, ett college för kvinnor som hade en bra dans- och dramautbildning. Men på grund av dåliga betyg kom hon inte in. Iställe ställde hon siktet på American Academy of Dramatic Arts i New York, en av USA:s ledande dramaskolor. Delvis tack vare sitt släktskap med George Kelly fick hon chansen att göra ett intagningsprov. Rektorn noterade särskilt hennes professionalism och intelligenta sätt att leverera repliker, men också hennes nasala röst, som var en följd av den ständiga sjukdom och snuva hon lidit av som barn. Hon blev antagen till skolan och började där i oktober 1947. Hennes far gillade inte beslutet, men hennes mor ska ha sagt till honom att han inte behövde oroa sig, han skulle nog se att Grace snart kom hem igen. Han gick med på att Grace flyttade till New York under förutsättningen att hon bodde på ett kvinnohotell där män inte fick komma upp på rummen, och inte i en egen lägenhet.
Skolan byggde sin undervisning på övertygelsen om att bra skådespel kommer från övning och repetition. Skådespeleri handlade enligt skolans princip om att övertyga publiken om dramats äkthet, trots att publiken vet att pjäsen eller filmen framför dem har inövats och planerats i minsta detalj. Skådespel enlig den så kallade Metoden, som blev populär efter andra världskriget genom personer som Montgomery Clift och Marlon Brando, ansågs göra mer för skådespelaren själv och mindre för publiken, och ogillades därför på American Academy of Dramatic Arts. Istället var teknik, och att veta hur man förde sig, allt. På så vis hade Grace nytta av sin strikta uppväxt, både i hemmet och på katolsk skola.
Det som Grace främst kom att ta med sig från tiden på teaterskolan var hur hon skulle tala för att låta bra. Det var där som hon hittade den engelskklingande överklassaccent som kom att bli hennes signum.
Snart började Grace få jobb som modell och gjorde flera reklambilder, bland annat för insektssprej, tvål och tandkräm. Poserandet kom naturligt efter att som barn ständigt ha varit i kamerors blickfång, både under moderns societetskvällar och under faderns politiska karriär. Hon började även posera som underklädesmodell, men avråddes från det av sina gamla lärare på den katolska skolan. Hon började även dyka upp i TV-reklam, vilket visade sig väldigt lönsamt för henne. Och även om hon på ytan verkade vän och hjälplös, så hade hon en stark affärsinstinkt och tog väl hand om sig och sina pengar. Hennes första lön gick inte till nöjen eller kläder, utan som återbetalning till hennes far för skolans terminsavgift. Hon ville inte förlita sig på sin fars pengar för att överleva.
Efter två år på American Academy of Dramatic Arts fick Grace sitt första professionella skådespelarjobb i en roll i "The Torch-Bearers". Det var en av George Kellys mest kända pjäser, och därför inga problem för Grace att spela. Hon hade tidigare kommit i onåd hos sina föräldrar efter att de fick höra om hennes kärleksaffär med en av sina lärare, men när hennes framträdande på teaterscenen blev en stor framgång förlät de henne med insikten att alla hennes framgångar skulle reflektera tillbaka på hela familjen. Efter framgången i "The Torch-Bearers" fick Grace rollen som dottern i Strindbergs "Fadren", som öppnade i Boston men som lagom till hennes 20-årsdag flyttade till New York. Den 16 november 1949 gjorde så Grace sin Broadwaydebut.
Åter igen var det med motvilja som föräldrarna lät henne flytta tillbaka till storstaden, med varningar om vidare kärleksaffärer, men Grace fortsatte på sin redan väletablerade romantiska bana. Mest uppmärksammad blev hennes förhållande med Shahen av Iran, som 1949 kom på ett officiellt besök till USA. De syntes tillsammans på alltifrån nattklubbar till operan, och skvallerpressen hade fullt upp att följa dem. Men när det blev tal om giftermål avvisade Grace sin kungliga friare.
"Fadren" som helhet gick dåligt och stängdes ned i förtid i början av 1950. Grace hade dock blivit väl mottagen. Men hennes stil var svårplacerad, och det skulle dröja två år och åtskilliga provspelningar innan hon återvände till Broadway. Däremellan sysselsatte hon sig i det nya stora mediet, televisionen, och spelade huvudrollen i TV-produktioner på både CBS och NBC. Men det var på teaterscenen som hon ville vara, kanske delvis därför att hennes far, som hon ständigt sökte bekräftelse hos, föredrog teatern framför både film och TV.
Medan Grace jobbade på flera mindre teaterproduktioner, hade hennes agent Edie Van Cleve, som hon träffat genom sin lärare och älskare på American Academy of Dramatic Arts, börjat fila på större projekt åt henne. I slutet av sommaren 1951 fick det resultat, och Grace kallades till Hollywood för att spela mot Gary Cooper i "Sheriffen".
Vetskapen om sin fars missnöje med Hollywood, samt hennes farbror George Kellys varningar för studiosystemets kvävande natur som han själv upplevt, var det med försiktighet och eftertanke som Grace tog sina filmroller. Hon nöjde sig inte med mindre än det bästa, och det var just det bästa som hon fick i "Sheriffen", med stora namn inblandade i produktionen, inte minst idolen Gary Cooper. Grace behövde dessutom inte skriva på något studiokontrakt för filmen, som gjordes utanför systemet.
Fred Zinneman, som regisserade "Sheriffen", ska ha sagt att Grace hela tiden verkade djupt olycklig och osäker, inte alls den lättsamma romantikern som hon målas upp som. Hon var tillbakadragen och tystlåten, men det var just det som han sökte till rollen i filmen. Filmen gick bra, och Gary Cooper vann en Oscar för sin roll. Men Grace kände sig missnöjd med sin insats, och i en intervju 1975 berättar hon att hon mådde fruktansvärt dåligt efter att ha sett sitt träiga framträdande i filmen. Hon visste att hon skulle behöva jobba betydligt hårdare om hon skulle lyckas slå igenom ordentligt.
Hon åkte tillbaka till New York efter inspelningen av "Sheriffen" för att jobba på sin skådespelarteknik. Hon fortsatte spela i tv-produktioner och mindre teaterpjäser, men efter att "Sheriffen" prisats på Oscarsgalan 1952 fick Hollywood upp ögonen även för henne. Nästa filmroll kom i "Mogambo", efter att regissören John Ford sett hennes provspelning för en annan filmroll.
"Mogambo" var en storbudgetfilm med Clark Gable och Ava Gardner i huvudrollerna. Trots att filmen krävde att Grace skulle skriva kontrakt för MGM, var den en alldeles för stor chans för att missa. Motvilligt skrev hon på ett kontrakt, under förutsättningen att hon bara skulle behöva göra tre filmer om året och få tid till att även spela teater på scen. Själv har hon sagt att den enda anledningen till att hon till sist skrev på kontraktet var att filmen skulle spelas in i östra Afrika, och alltså ge henne en chans att få resa. Avståndet från Hollywood gjorde också den romans hon hade med Clark Gable under inspelningen betydligt lättare.
Nästa film, efter "Mogambo" och romansen med Gable, skulle komma att bestämma riktningen för Garces karriär. Alfred Hitchcock hade fått upp ögonen för henne redan i "Sheriffen", och bad att få träffa henne när hon kom tillbaka från inspelningen av "Mogambo". Han gillade henne omedelbart, och gav henne huvudrollen i sin nästa film "Slå nollan till polisen". Filmen är en melodram, där Grace spelar den enda kvinnliga rollen som hustrun som upptäcks vara otrogen och utsätts för ett invecklat mordförsök. Hennes man spelades av Ray Milland, som trots att han var gift förtrollades av Grace och inledde ett förhållande med henne även när kameran var avstängd. Det höll under tiden för inspelningen, men efter hot från sin fru avslutade Milland affären med Grace.
Hitchcock däremot, kunde inte få nog av henne, och gav henne den kvinnliga huvudrollen i sin nästa film, "Fönstret åt gården". Där fick hon för första gången prova att spela den glamorösa, svala och lättsamma karaktär som hon idag är känd som. Hennes tidigare karaktärer hade alla varit spända, strikta kvinnor, som passade hennes tidiga stela skådespelarstil, men nu var hon tvungen att lära sig att slappna av framför kameran. Med Hitchcocks hjälp lyckades hon också med det, och med "Fönstret åt gården" var stjärnan Grace Kelly född.
Efter att ha gjort en mindre roll i "Broarna vid Toky-Ri" erbjöds hon den kvinnliga huvudrollen i "Mannen du gav mig". Hon hade provspelat för rollen flera år tidigare inför att "Mannen du gav mig" skulle sättas upp på Broadway, men inte fått den. När hon nu fick manuset till filmen blev hon eld och lågor. Det enda problemet var att hennes kontrakt med MGM hindrade henne från att göra filmen, som skulle göras av Paramount. Men på ett eller annat vis, hur är inte helt klart, lyckades hon få MGM att låna ut henne till Paramount, under förutsättningen att hon gjorde en film för MGM också. Av alla de halvtrista manusen hon fått från MGM valde hon att göra "Grön eld", som det minst dåliga alternativet.
I "Mannen du gav mig" spelar Grace den oglamorösa deprimerade frun till en alkoholiserad man spelad av Bing Crosby. Crosby, som hört rykten om hur Grace ständigt hade affärer med alla sina motspelare, var tveksam till henne och ifrågasatte hennes skådespelartalanger. Men Grace utförde rollen med bravur, och vann 1955 sin första och enda Oscar för filmen.
Därnäst fick hon erbjudandet att spela i ännu en Hitchcock film, den här gången mot Cary Grant, i "Ta fast tjuven". Åter igen var det Paramount som stod bakom filmen, och åter igen, för femte gången på bara åtta månader, fick hon be MGM att låna ut henne till en annan studio. Så många utlån på en så kort tid hade aldrig tidigare hänt, och MGM såg till att få väl betalt för sin stjärna. Samma dag som inspelningen av "Grön eld" avslutades for hon till Frankrike för att spela in "Ta fast tjuven".
Återigen spelade hon den glamorösa och självsäkra kvinnan som Hitchcock hade skapat åt henne i "Fönstret åt gården", och gjorde det med lyckat resultat, även om somliga tyckte att hennes karaktär, som utan att tveka slängde sig över Cary Grant i en kyss, var alltför vågad för 1954 års standard.
Efter ett intensivt år tog Grace en liten paus efter att "Ta fast tjuven" var klar hösten 1954. Allteftersom filmerna hon spelat in under året kom ut så växte hennes status som filmstjärna. MGM hade tröttnat på att låna ut henne till andra studior, och tyckte att det var trots allt hos dem som hon blivit upptäckt. Men manusen de lade fram till henne var under hennes standard, och hon tackade nej till en rad av MGM:s erbjudanden.
Våren 1955 bjöds hon in till filmfestivalen i Cannes, och åkte med glädje tillbaka till Rivieran där "Ta fast tjuven" spelats in ett halvår tidigare. En av hennes obligationer där var att träffa prins Rainier av Monaco för ett fototillfälle arrangerat av den franska tidningen Paris Match. Efter en del tvekan, och förseningar av mötet, träffade hon till sist för första gången prinsen av Monaco. Hon ska inte ha sagt särskilt mycket mer efteråt än att hon fann honom "charmig".
Hon skulle komma att göra två filmer till innan giftermålet med prins Rainier av Monaco, som tog henne från filmvärlden. Den första var "Svanen", som varit en hit på Broadway 1920. Grace ville göra rollen, och MGM ansåg också att det var en bra historia, så för första gången kom stjärnan och studion överens om en film. Det är dock en film som idag har fallit i glömska.
Graces sista film är också en av hennes mest kända. "En skön historia" är en musikalversion av pjäsen skriven av Philip Barry, som filmatiserats med Katharine Hepburn, Cary Grant och James Stewart 16 år tidigare. Grace spelar Tracy Lord, som är på väg att gifta sig med sin drömman när hennes före detta man dyker upp och ställer till med oreda.
Vid det laget hade Grace och prins Rainier haft brevkorrespondens sedan deras första möte i Monaco, och när inspelningen av "En skön historia" började var de förlovade. I en av scenerna där Tracy Lord visar upp sin förlovningsring bad Grace att få använda sin egen förlovningsring, och på så vis tillkännagav hon förlovningen för sina medarbetare, som fram till dess hållit stilen och låtsats att de alls inte spelade in film med en blivande prinsessa. Prins Rainier kom till och med och hälsade på hos MGM, men var tydligt ogillande mot förfarandet. I slutet av januari, bara några dagar efter att Grace i en intervju uttryckt en önskan att fortsätta göra film fast i mindre utsträckning när hon var gift, tillkännagav prinsen offentligt att han inte ville att hon skulle göra mer film. Och så blev det.
Grace Kelly blev prinsessan Grace med hela världen när hon var 26 år gammal, och med prinsen fick hon tre barn. En av dem, hennes dotter, var med henne i bilen när hon fick ett slaganfall och körde av vägen. Dottern överlevde, men Grace dog den 14 september 1982, 56 år gammal.
