Få filmtitlar har samma magiska klang som "Nosferatu". Friedrich Wilhelm Murnaus orginalfilm från 1922 är inte bara en av världens äldsta - den är mytomspunnen i sin egen rätt. Med en banbrytande expressionistisk stil porträtterade tysken en odöd ondska som skrämde slag på sin samtida publik - precis som den var tänkt att göra.
Men kontroverser följde filmen lika troget som smittan följde dess antagonist, Orlok. Murnau som baserade sin karaktär på historien om Greve Dracula hade inte rättigheterna till filmen - och Bram Stokers änka stämde filmbolaget och krävde att alla exempelar av den skulle förstöras. Lyckligtvis överlevde några få exemplar. I Sverige ansågs filmen så demoraliserande att den totalförbjöds av censuren. Hundra år senare spelas Greve Orlok av vår svenske Bill Skarsgård- en ödets ironi som säkert inte undgått den klassiska filmens fans.
Från tysk stilbildande stumfilm till en amerikansk storproduktion hundra år senare - precis som Orlok återuppstår "Nosferatu" och vägrar gå ur tiden. Moviezine satt med i en internationell roundtableintervju med filmens regissör Robert Eggers och stjärna Willem Dafoe för att ta del av deras tankar kring den odödliga skräcklassikern.
Sedan originalet ”Nosferatu” släpptes för över 100 år sen har vampyren utvecklats mot att bli mer sexig eller komisk. Varför var det viktigt för dig att göra vampyrer läskiga igen?
Robert Eggers: Jag tycker att det är fantastiskt att vampyrer kan vara så mångsidiga – att man kan ha både Edward Cullens, Blades och vad man vill. Men jag är ändå traditionell och håller av den gamla folkloren. ”Nosferatu” uppfann skräckfilmen som genre på många sätt. Om jag gav mig på den visste jag att jag måste göra den skrämmande. Och för att det skulle hända var jag tvungen att gå tillbaka till källan och en vampyr som är demonisk och inte gnistrar.
Willem Dafoe är en excentriker på jakt efter det oförklarliga i rollen som Professor von Franz.
Hur mycket historisk research gjorde du egentligen för den här filmen?
- Ja ni vet, jag läser många böcker. Mina bokhyllor har många volymer med vampyrer. . Jag använde mig av många 1800-tals källor – både kända och mer obskyra. Några av mina källor var Emily Gerard , Paul Barber och Albert Camus.
- Jag jobbade mycket med transylvanska folkloreexperten Florin Lăzărescu som fick mig att “lära om” fakta om vampyrer man lärt sig genom filmer. Exempelvis är vi vana vid att vampyrer inte tål solljus men om man läser de gamla källorna så handlar det inte om solljuset utan att vampyren måste återvända till sin kista innan första tuppen gal, annars är han rökt.
Skulle du kunna berätta lite mer om de sexuella undertonerna i historien och jämföra dem med Murnaus hundraåriga originalfilm?
Robert Eggers: Allting finns ju redan där i originalet och allt jag gör är att ta det ännu längre. Jag tycker att det är vackert hur Ellen framträder som filmens protagonist i den andra hälften av Murnaus film. Men i min version är det hennes berättelse redan från början. Originalfilmen kan betraktas lite som en saga med demon-älskarmotiv och jag fick chansen att ta det betydligt längre.
– Det är också en kärlekstriangel. Ellen har en kärleksfull relation till sin make men det saknar samma passion som hon hyser till den här demonen. Och givetvis är den relationen helt förtärande, giftig och destruktiv. Men allt som trycks undan komme ju upp till ytan.
Nästa fråga är riktad mot Willem Dafoe och resulterar i allmänt bryderi eftersom den italienska journalisten (som har en enorm bokhylla bakom sig) anser att Dafoes karaktär Professor von Franz skulle vara ”skrämmande” i vår samtida värld eftersom han ”inte är en verklig vetenskapsman” – något som får Dafoe att inledningsvis protestera lite.
Nosferatus minst sagt obehaglige hantlangare Knock spelas mästerligt av Simon McBurney.
Willem Dafoe: Jag tänkte när frågan ställdes – "Vad skulle han göra nu?" Han skulle nog ha en egen tv-show och egen hemsida på nätet. Jag är dålig på hypoteser. Jag finner mig i det konkreta – det är därför jag gillar att arbeta med honom (pekar på Eggers bredvid sig).
– Sanningen är att von Franz är mer av en praktisk vetenskapsman än man tror. Han experimenterar och är påläst. Han slits mellan sin tids framsteg och de delar av det ocksulta som inte nödvändigtvis kan bevisas.
– Jag antar att det är det som gör honom excentrisk, eftersom han försöker förena de två. Han försöker hantera Ellens besatthet på ett praktiskt plan och hitta en lösning mot Nosferatu. Han inser att det är mycket han inte vet men han är öppen för att möta det.
– Så vad skulle han göra nu? Kanske vara i Los Angeles och vara en strateg till en studioboss och tala om för mig vilka projekt jag ska ta framöver!
I en intervju sade du att det här är din mest personliga film hittills. Hur förenar du det med att försöka sälja in den till en samtida publik som säger att de inte gillar långa filmer?
Robert Eggers: Jag tänker inte på publiken. Eller snarare jag försöker göra en film som jag själv hade velat se. Som studion vill gör vi testvisningar för att få reda på om våra intentioner med filmen når fram och gör förbättringar utifrån det. Men det är inte specialutformat för att passa en publik.
– Jag gör inte filmer med ett stort budskap. Jag försöker bara ta mig in i huvudet på karaktärerna från en viss tidsperiod och "gå loss".
– Men du vet jag har varit besatt av Nosferatu sedan jag var 9 år gammal. Jag har tillbringat så mycket tid i Nosferatus värld I min fantasi och expanderat den. Karaktärerna står mig mycket nära och representerar alla olika delar av min personlighet i en viss utsträckning.
Lily-Rose Depp är föremålet för demonen Orloks besatta svärmeri i rollen som Ellen Hutter.
Ni hade cirka 2000 råttor på plats under inspelningen. Hur var det att jobba med dem?
Robert Eggers: Stinkande! De är inkontinenta men de är väldigt smarta djur. Hundratalet var tränade att komma in på kommando och det var imponerande att se vad de kunde göra. Jag har stor respekt för råttor.
(Frågans riktad till Willem Dafoe). Robert är en stor visionär men du har jobbar med en annan stor världsbyggare, nämligen Yorgos Lanthimos som du samarbetade med i "Poor Things". Kan du jämföra erfarenheten du hade med dessa två regissörer?
Willem Defoe: Jag vill inte jämföra äpplen och päron men det finns likheter i hur båda arbetar med samma grupp av medarbetare. Båda har en persomligt tillvägagångssätt och är väldigt "hands on". Precis som du säger är båda världsbyggare och arbetar med människor som hjälper dem och andra att se världen.
– Dessutom ger båda skådespelare något roligt att göra. De ger dig en värld som är så specifik och detaljerad att när man går in i den som skådespelare så vet man vad man ska göra. Så när man sätts i rörelse som karaktären så hittar man sin rytm. Det händer eftersom allting är plats för att det ska hända.
Robert Eggers inflikar ett skämt: – Sen har vi båda skägg också. Det är väldigt viktigt för en visionär regissör.
Willem Dafoe: Jag vill inte förminska dem genom att föra dem samman eftersom både individer med unika projekt. Det är det man älskar med dem. Man vill ju inte göra något generiskt och det slipper man med de här två. De lämnar sina egna fingeravtryck på saker. När någon har en såpass stark vision så kan man verkligen ge sig hän till en inspelning.
Hade du fortfarande gjort den här filmen om den varit beställd till en streamingtjänst och inte släppts på biograferna?
Robert Eggers: Det är en bra fråga. Jag kan säga att jag är tacksam att jag slipper vara i den situationen eftersom jag älskar bioupplevelsen och gör filmer som är anpassade för den stora duken. Kanske finns det en liknande historia med ett längre format och i mindre skala som skulle kunna fungera som en tv-serie. Men jag har inte hittat den än.
Nosferatus regissör Robert Eggers (i mitten) har varit besatt av filmen sen han var 9 år gammal.
Eftersom du nämner att du har sett "Nosferatu" sedan du var 9 år gammal - hur många gånger har du sett den? Har du anlyserat din besatthet av filmen?
Robert Eggers: Jag kan ha sett den uppemot 100 gånger. Flera av dem på bio till livemusik. Har jag vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om så slänger jag på den. Så ja, jag har sett den många gånger. Jag skulle kunna fråga min terapeut varför, jag har ingen aning.
– Men det är som jag säger i varje intervju - det som fångade in mig som barn på VHS bandet jag såg på var Max Schrecks skådespel och hans makeup. Man kunde inte se flinthuvan då som man kan nu i de restaurerade versionerna. Han liksom fanns på riktigt och filmens atmosfär var så minnesvärd och spöklik. Enkelheten och det omedelbara i berättelsen också. Det finns en anledning till att folk fortfarande talar om den här filmen - på många sätt uppfann den skräckfilmen.
– Man kan se inflytandet den hade på Todd Brownings "Dracula" (från 1931) och andra klassiska skräckfilmer. Man kan till och med se inflytandet den har på regissörer som kanske aldrig sett den. Det är helt enkelt en helt magnifik film.
"Nosferatu" får svensk biopremiär 3 januari.
