När en ung man bevittnar ett hatbrott i sin egna hemstad, skapar det en tung sten i magen. Regissören Stephen Dunn riktar kameran mot sin egna barndoms monster, och gör ett hbt-drama med ”internaliserad homofobi” i fokus - en inre rädsla för att vara sig själv.
Idag släpps ”Closet Monster” på svenska streamingtjänster, en film som vår recensent hyllat som "en monstruöst bra debut". Filmen premiärvisades redan 2015 på Stockholms filmfestival, där jag fick träffa Dunn för att höra om hur inspelningen blev en slags terapi, och hur annorlunda temat kan uppfattas i olika länder.
Du har varit runt på filmfestivaler i världen över. Är det någon skillnad i hur folk ser på filmen?
- Absolut, det kan vara helt olika. Det här är ett drama med mycket element av humor och lättsamhet. Den talande hamstern kan till exempel få många skratt, men det finns också subtila detaljer som bara engelskspråkiga länder uppfattar. På vissa håll får vi inga skratt alls. Det är eftersom dramat är så starkt. Det handlar om hur en kille bevittnar ett hatbrott och det skadar honom för livet. Det är ett tungt ämne och publiken blir berörd. Men jag har lärt mig att humorn tolkas annorlunda i varje land, det är som ett helt annat språk.
Hur gick det till när du blev filmskapare?
- Jag har alltid varit involverad i teater, skådespeleri, berättande, musik… Jag har testat nästan alla konstformer. Jag försökte bestämma om jag ville bli skådespelare eller författare, så jag tog ett år i London och studerade skrivande, men insåg att jag ville söka till en filmskola. Film är det ultimata samarbetet mellan alla medier. Det fångade mitt intresse. Jag kunde utforska vad jag ville.
Idag släpps ”Closet Monster” på svenska streamingtjänster, en film som vår recensent hyllat som "en monstruöst bra debut". Filmen premiärvisades redan 2015 på Stockholms filmfestival, där jag fick träffa Dunn för att höra om hur inspelningen blev en slags terapi, och hur annorlunda temat kan uppfattas i olika länder.
Du har varit runt på filmfestivaler i världen över. Är det någon skillnad i hur folk ser på filmen?
- Absolut, det kan vara helt olika. Det här är ett drama med mycket element av humor och lättsamhet. Den talande hamstern kan till exempel få många skratt, men det finns också subtila detaljer som bara engelskspråkiga länder uppfattar. På vissa håll får vi inga skratt alls. Det är eftersom dramat är så starkt. Det handlar om hur en kille bevittnar ett hatbrott och det skadar honom för livet. Det är ett tungt ämne och publiken blir berörd. Men jag har lärt mig att humorn tolkas annorlunda i varje land, det är som ett helt annat språk.
Hur gick det till när du blev filmskapare?
- Jag har alltid varit involverad i teater, skådespeleri, berättande, musik… Jag har testat nästan alla konstformer. Jag försökte bestämma om jag ville bli skådespelare eller författare, så jag tog ett år i London och studerade skrivande, men insåg att jag ville söka till en filmskola. Film är det ultimata samarbetet mellan alla medier. Det fångade mitt intresse. Jag kunde utforska vad jag ville.
Din rollfigur Oscar är också kreativ, vilket visar sig i hans intresse för smink och makeup-effekter. Kommer det från dig?
- Makeup kan ses som ett potentiellt feminint intresse, men han skapar även monster och det är något jag älskar. När jag pratade med Connor, skådisen, var det viktigt för oss att konsten han skapar är som en förklädnad. Hans varelser representerar en slags intern ångest och känslorna inombords. Vi skapade en riktig portfolio åt honom med detta i åtanke. Dessa makabra skapelser låter honom dölja sin egna identitet.
- Makeup kan ses som ett potentiellt feminint intresse, men han skapar även monster och det är något jag älskar. När jag pratade med Connor, skådisen, var det viktigt för oss att konsten han skapar är som en förklädnad. Hans varelser representerar en slags intern ångest och känslorna inombords. Vi skapade en riktig portfolio åt honom med detta i åtanke. Dessa makabra skapelser låter honom dölja sin egna identitet.
Hur mycket av filmen bygger på ditt egna liv?
- Ja, filmen är extremt personlig för mig. Det här är vad jag ville berätta utifrån mina upplevelser av att växa upp i en småstad som homosexuell tonåring. Jag upplevde mycket av en internaliserad homofobi. När jag växte upp var de här brotten verkliga. Ett vidrigt brott skedde på kyrkogården bakom min skola, där en ung man blev våldtagen med en gren. Det var hemskt, en riktigt störd verklighet, och det skapade en stor rädsla inom mig. Att göra den här filmen hjälpte mig att konfrontera och hantera det, men också att dela med mig. Det gav mig kraften tillbaka, och det känns förhoppningsvis också relevant och viktigt för andra.
Var det viktigt att visa upp det våldsamma brottet?
- Det tycker jag. Det här är saker som sker bakom stängda dörrar. Homoäktenskap är lagligt i Kanada, precis som i Sverige, men när man kommer utanför storstäderna som Toronto eller Vancouver kan det vara som att åka tillbaka i tiden. De här brotten sker än idag. Det är chockerande för mig. Tyvärr är det fortfarande relevant. En dag hoppas jag att alla människor mterl ika acceptans men vi är tyvärr inte där än.
- Ja, filmen är extremt personlig för mig. Det här är vad jag ville berätta utifrån mina upplevelser av att växa upp i en småstad som homosexuell tonåring. Jag upplevde mycket av en internaliserad homofobi. När jag växte upp var de här brotten verkliga. Ett vidrigt brott skedde på kyrkogården bakom min skola, där en ung man blev våldtagen med en gren. Det var hemskt, en riktigt störd verklighet, och det skapade en stor rädsla inom mig. Att göra den här filmen hjälpte mig att konfrontera och hantera det, men också att dela med mig. Det gav mig kraften tillbaka, och det känns förhoppningsvis också relevant och viktigt för andra.
Var det viktigt att visa upp det våldsamma brottet?
- Det tycker jag. Det här är saker som sker bakom stängda dörrar. Homoäktenskap är lagligt i Kanada, precis som i Sverige, men när man kommer utanför storstäderna som Toronto eller Vancouver kan det vara som att åka tillbaka i tiden. De här brotten sker än idag. Det är chockerande för mig. Tyvärr är det fortfarande relevant. En dag hoppas jag att alla människor mterl ika acceptans men vi är tyvärr inte där än.
När du växte upp som homosexuell tonåring, vilka filmer fanns det som du kunde känna igen dig i?
- Jag har med en stor referens i min film, inte till en annan film utan till ”Buffy”. Det var den första tv-serien jag såg med en queer person. Karaktären Willow kommer ut som lesbisk mitt i serien, och det var en sådan chock då! Det hade jag aldrig sett förut. Jag kunde inte tro det första gången jag såg det. Det fanns ju inga homosexuella på min skola. Jag kunde inte träffa några andra med samma läggning. ”Buffy” gav mig hopp, och visade att det finns andra där ute som jag. Därför blev hamstern i min film döpt till Buffy. Som ett homage till hur viktig serien blev för mig.
Buffy spelas av Isabella Rossellini i din film, varför valde du henne?
- Jag är ett stort fan! Först hade jag en helt annan idé. Den talande hamstern fanns alltid med oi mitt manus, men från början med en röst som Siri, iPhone-rösten. Som en robot. Jag blev inte helt nöjd med det, tonen kändes fel. Jag har alltid älskat Isabella Rossellini, men vi hade redan spelat in filmen och hade inte råd med en stjärna som hon. Jag gillar ”Green Porno”-serien hon gjorde, om hur djur har sex, tonen där är så rolig. Min producent gillade idén, vi försökte nå henne, och hon älskade idén. Hon älskar djur och sa: ”Självklart vill jag spela hamstern!”
- Jag har med en stor referens i min film, inte till en annan film utan till ”Buffy”. Det var den första tv-serien jag såg med en queer person. Karaktären Willow kommer ut som lesbisk mitt i serien, och det var en sådan chock då! Det hade jag aldrig sett förut. Jag kunde inte tro det första gången jag såg det. Det fanns ju inga homosexuella på min skola. Jag kunde inte träffa några andra med samma läggning. ”Buffy” gav mig hopp, och visade att det finns andra där ute som jag. Därför blev hamstern i min film döpt till Buffy. Som ett homage till hur viktig serien blev för mig.
Buffy spelas av Isabella Rossellini i din film, varför valde du henne?
- Jag är ett stort fan! Först hade jag en helt annan idé. Den talande hamstern fanns alltid med oi mitt manus, men från början med en röst som Siri, iPhone-rösten. Som en robot. Jag blev inte helt nöjd med det, tonen kändes fel. Jag har alltid älskat Isabella Rossellini, men vi hade redan spelat in filmen och hade inte råd med en stjärna som hon. Jag gillar ”Green Porno”-serien hon gjorde, om hur djur har sex, tonen där är så rolig. Min producent gillade idén, vi försökte nå henne, och hon älskade idén. Hon älskar djur och sa: ”Självklart vill jag spela hamstern!”
”Closet Monster” påminde mig om ”C.R.A.Z.Y.” av Jean-Marc Vallée, och Xavier Dolans filmer.
- Jag älskade ”C.R.A.Z.Y.” när jag såg den som ung, den grep verkligen tag om mig. Den är så snygg. Och självklart känner jag till Xavier Dolan. Vi kommer ju från samma land också. Han är verkligen begåvad. Det finns många spännande röster i Kanada just nu med en helt ny, ung energi. Det är en bra tid för oss.
- Jag älskade ”C.R.A.Z.Y.” när jag såg den som ung, den grep verkligen tag om mig. Den är så snygg. Och självklart känner jag till Xavier Dolan. Vi kommer ju från samma land också. Han är verkligen begåvad. Det finns många spännande röster i Kanada just nu med en helt ny, ung energi. Det är en bra tid för oss.
"Closet Monster" finns nu att streama på Plejmo.
