Inuti bröderna Coens utsökta "Inside Llewyn Davis"

"Vilken är deras bästa film då?". Det är en fråga som oundvikligen alltid dyker upp när regissörsduon tillika bröderna Joel & Ethan Coen och deras verk diskuteras. Det är en enkel fråga, men det gör inte att jag fruktar den mindre. När det gäller i princip alla andra av de filmskapare som ligger mig varmast om hjärtat kan jag snabbt peka på en tydlig favorittitel som sticker ut i filmografin, men i det här fallet är det annorlunda. Av någon anledning som antagligen kan härledas till komplexiteten och bredden i deras verk finns det sju Coen-filmer som jag älskar helhjärtat och skulle kunna leverera som svar på frågan ovan. Vilken av dem det blir beror helt på kontexten, vilka filmer, böcker och tv-serier som jag har konsumerat på sistone och vad som händer i mitt liv just då.

 

Den här veckan - och många andra veckor - är det "Inside Llewyn Davis" som vinner, en film som jag ofta mentalt kopplar ihop med Ridley Scotts scifi-klassiker "Blade Runner". Båda är filmer som krävde ett antal tittar av mig innan jag helt kunde omfamna dem och verkligen förstå mig på dem. När jag såg dem för första gången kände jag i båda fallen att den svaga framåtrörelsen var en negativ aspekt och att det under den välpolerade ytan ekade ganska tomt. Kanske valde jag fel tillfällen att se dem på, kanske gav jag dem inte en ärlig chans. Oavsett vilket så hade jag fel, rejält, särskilt när det gäller "tomheten". "Inside Llewyn Davis" är inget annat än en av bröderna Coens mest nyanserade, okonventionella och tematiskt rika filmer, det tvivlar jag inte en sekund på nu.

 

Redan i filmens öppningsscen där vi får se Llewyn Davis (Oscar Isaac) leverera sin version av den hjärtskärande "Hang me, oh hang me" sätts tonen. Det här är inte någon konventionell Hollywood-film, det är inte hjältens resa eller snabba kolhydrater. "Inside Llewyn Davis" är en film om misslyckande, om förkrossande nederlag och hur vår blotta existens - särskilt kampen mot den alltid så ljudligt tickande klockan - ibland kan kännas som något som kväver en. Narrativet som läggs fram är en välplacerad käftsmäll rakt i ansiktet på påståendet "jobba hårt och härda ut så kommer alla dina högtflygande drömmar att uppfyllas". Så är faktiskt inte alltid fallet, hur cyniskt det än låter, och vilka sörjer man hellre det med än Joel & Ethan Coen?

 

Allt sammanfattas så vackert i scenen med Llewyn Davis och skivbolagspampen Bud Grossman (F. Murray Abraham) i Chicago. Llewyn ger honom hela sitt hjärta och sin själ när han sjunger och spelar för honom och hoppas verkligen innerligt på det bästa. Han fullkomligt glöder, känslorna flödar fram och prestationen är enastående. Men trots det så får han bara ett kort och avhugget "I don't see a lot of money here" från Grossman. Det här var alltså Llewyns enda stora chans och den kommer en bra bit efter att halva speltiden har passerat. Hade det här varit "Walk the Line" så hade han fått skivkontrakt det följande ögonblicket, men det är det inte.

 

Bröderna Coen väljer istället att genom Llewyn skildra ett samhälle där många människor nöjer sig med att existera snarare än att verkligen leva, och ett samhälle där kommersiella intressen kväver många av de konstnärliga röster som inte kuvas av dem. Vissa lyckas likt Bob Dylan eller Joni Mitchell bryta sig igenom allt det där, men sannolikheten är större att man likt Dave Van Ronk - som titelkaraktären i filmen delvis baseras på - kämpar lika hårt och passionerat som dem men ändå inte ens lyckas komma nära den typ av publik och plattform som man vill nå till. Det är ett djupt melankoliskt synsätt, men kanske också minst lika viktigt att utforska som alla solskenshistorier som levereras på löpande band.

 

 

Det narrativa upplägget är också spännande och vågat på ett antal sätt. Flera av de sidospår som inleds under filmens gång får aldrig någon direkt upplösning, utan vi lämnas i luddig ovisshet. Llewyn får exempelvis veta att hans ex-flickvän valde att behålla deras barn istället för att genomföra den abort de hade diskuterat. När det gäller i princip alla andra filmer så hade det här varit ett mer eller mindre livsomvälvande faktum för karaktären, men bortsett från några flyktiga referenser - till exempel den visuella betoningen av vägskylten mot Akron, där exet och barnet bor - så ägnar inte bröderna Coen särskilt mycket tid åt det och vi får aldrig möta dessa människor.

 

Även när det gäller karaktärer som vi faktiskt får bekanta oss med så finns det en hel del ovisshet. John Goodmans Roland Turner och Garrett Hedlunds Johnny Five dyker upp i minnesvärda och oerhört välspelade inhopp drygt halvvägs in i filmen, men vad som händer med dem efter att deras vägar korsas med Llewyns är högst oklart. Johnny förs bort av polisen och Roland blir Schrödingers katt i den bil som Llewyn överger honom i. Dör han i sviterna av överdosen eller överlever han? Det får vi aldrig veta, och den mystiken förhöjer verkligen upplevelsen.

 

Inte ens själva titelkaraktärens öde får vi full klarhet i, utan filmens avslutning kan tolkas på flera olika sätt. Det tycks finnas en hoppfullhet i att Llewyn någorlunda bekvämt kan sjunga "Fare Thee Well" för publiken på The Gaslight Café för första gången sedan sångpartnern Mike Timlins självmord. Kanske tyder det på att han kan börja gå vidare emotionellt? Det verkar också finnas en högre grad av acceptans kring omständigheterna hos honom, att han på något vis finner sig i sin roll i Greenwich Village och att det är där han hör hemma. Samtidigt visar Bob Dylan-uppträdandet - han slog igenom med en mer eller mindre identisk spelning som den i filmen - på slutet att Llewyn kommer lämnas kvar i en svunnen tid och förbli statisk, ett allt annat än hoppfullt scenario. 

 

Slutscenen är också intressant nog en förlängd version av den allra första scenen - vilket med andra ord betyder att i princip hela filmen är en flashback - och det för på briljant vis tankarna till folkmusikens struktur. Låtar ur den genren (inklusive "Hang me, oh hang me") börjar nämligen med samma vers som de avslutas med, och när man hör den versen igen på slutet i sin fulla kontext så betyder den så mycket mer. Det upplägget ger också känslan av att filmen är en sluten, oändlig spiral. Kanske är Llewyn fastlåst i den och kommer upprepa samma destruktiva mönster om och om igen i all oändlighet, likt Sisyphus som repetitivt rullar sitt stenblock upp för en brant kulle och ständigt misslyckas. 

 

 

Även katterna - paret Gorfeins Ulysses och den namnlösa honkatten - speglar den strukturen. I början av filmen rymmer Ulysses, är sedan ute på någon sorts äventyr och kommer sedan i slutet tillbaka till sin ursprungliga position. Det är också därför som många menar att katterna är en representation av Llewyn Davis själv och ytterligare lager i hans identitetskris. Jag tror att det är en väldigt sannolik teori, då mycket pekar åt det hållet. Bröderna Coen hintar åt det själva i en scen där Llewyn ringer till Mitch Gorfeins arbetsplats för att meddela att hans katt är i säkert förvar. "Tell him that Llewyn has the cat" säger han till receptionisten, men hon hör fel och säger "Llewyn is the cat" när hon upprepar meddelandet.

 

Den andra katten, den som Llewyn först tror är Ulysses, kan tänkas representera den del av Llewyn som vill bort från Greenwich Village och nå något större. På väg till Chicago väljer han att lämna katten i bilen hos Roland Turner, men när han sedan åker hemåt igen efter att blivit avvisad av Grossman korsas deras vägar igen. Det är kolsvart ute, snön faller och precis efter att Llewyn aktivt valt att inte svänga av mot Akron och därmed löftet om ett annorlunda liv dyker katten upp på vägen och han kör på den. På nästintill emotionellt olidligt vis ser vi hur den sedan långsamt haltar ut i ett buskage i vägkanten och försvinner. Den delen av hans identitet är med andra ord död, eller i alla fall skadad för all framtid.

 

Det finns också en del utspridda visuella ledtrådar som bekräftar den här teorin. Den första kommer redan i den inledande scenen, när Llewyn precis har blivit nerslagen av den mystiska mannen i hatten. Bröderna Coen klipper då från Llewyn som ligger på marken till mannen som är på väg bort från honom, och börjar samtidigt göra en fade över till förfluten tid. Från den position utanför bild där man kan tänka sig att Llewyn ligger kommer Ulysses då tassandes på golvet i paret Gorfeins lägenhet, och det är första gången som vi möter honom. Scenen i tunnelbanan kommer jag också att tänka på, när man i reflektionen i tunnelbanevagnens fönster bara ser Ulysses och inte Llewyn. 

 

 

En annan väldigt fascinerande aspekt av "Inside Llewyn Davis" är att den kan ses som bröderna Coens svar på frågan "vad händer om en av oss dör?". Tänker man på det när man ser filmen blir det ännu mer förkrossande än den redan är. Llewyn var innan händelserna i filmen en del av den framgångsrika duon Timlin & Davis som tog stadiga steg mot en lovande framtid. Mikes oväntade självmord blev nådastöten för den framtiden, och Llewyn blev helt plötsligt tvungen att stå på egna ben och hitta soloartisten inom sig. Det är där hela identitetskrisen börjar och därmed i stort sett det som hela filmen sedan bygger vidare på. Llewyn plågas djupt av att han är en trasig halva, och att han inte kan fylla den tomma halvan hur mycket han än försöker.

 

Det är kanske så det hade sett ut om Joel eller Ethan Coen hade dött i förtid, att den som är kvar i livet hade blivit en trasig och vilsen kreativ själ dömd till att fastna i en mardrömsliknande loop av osäkerhet och nederlag. Förhoppningsvis behöver vi aldrig möta det scenariot, men jag tycker att det är så vackert att de själva tar sig an det och att de i den processen gör en sorts kärleksbrev till varandra och deras odödliga konstnärliga partnerskap. Ingen av dem är kända för att vara öppna med känslor i intervjuer och liknande, snarare tvärtom, men om man gräver tillräckligt djupt i deras verk så hittar man dem.