Innan alldeles nyligen hade jag aldrig sett "Scream" från 1996 tidigare – skräckklassikern som satte den ikoniska mördaren Ghostface på den populärkulturella kartan och inspirerade både kopior, parodier och inte minst ett flertal uppföljare.
En möjlig anledning till att jag aldrig sett den är att jag och genren inte har varit särskilt goda vänner genom åren, då jag både var en aning lättskrämd som ung och senare i tonåren väldigt skeptisk till skräck – troligtvis för att jag mest bara hade sett riktigt usla filmer som "House of the Dead" av Uwe Boll eller filmatiseringen av Stephen King-romanen "Dreamcatcher".
Jag var skadad av skräp, kan man säga.
I tidiga 20-årsåldern (kring 10-talet) när jag både köpte och såg som allra mest film fick jag tag på en begagnad dvd-box med de tre första filmerna av en klasskamrat på filmvetenskapen, men av någon anledning blev det aldrig av att jag såg den då heller. Kanske satt ovan nämnda anledningar kvar.
Eller som huvudkaraktären Sidney (Neve Campbell) säger i filmen: "I don't watch that stupid shit. They are all the same". På senare år har jag sett och uppskattat några klassiker som "A Nightmare on Elm Street" och "Halloween", men jag skulle verkligen inte kalla mig någon skräckfantast.
"Scream" visade sig dock inte vara dum skit, utan en riktigt smart och spännande metarysare.
Filmen utspelar sig i den amerikanska småstaden Woodsboro, där ett fruktansvärt mord på en tonårsflicka inträffar. Här möter vi Sidney Prescott, som går på samma high school som offret. Samtidigt som hon jagas av den maskbärande mördaren tampas hon med att årsdagen för hennes mammas mord närmar sig, vilket inte gör det hela lättare. Idén med att varje mord börjar med ett telefonsamtal är briljant och en ständig stämningshöjare, för att nästan alltid exploderar i ett eller flera knivhugg från mördaren.
Det stora mysteriet under filmen är vem det är som döljer sig bakom den vita masken? Är det Sidneys påstridiga pojkvän Billy (Skeet Ulrich), deras irriterande kompis Stu (Matthew Lillard), nörden på videobutiken eller till och med hennes pappa?
Jag vill verkligen passa på att även hylla de första 10 inledande minuterna, som kan vara något av det mest tajta jag sett i genren. Från det ruggiga telefonsamtalet om klassiska skräckfilmer till den intensiva flykten från mördaren.
Det bästa med filmen är utan tvekan hur mycket den leker med skräck- och slasher-genren ur ett metaperspektiv. Till skillnad från många andra rysare utspelar sig "Scream" i en värld där rullar som "A Nightmare on Elm Street" och "Halloween" existerar – och därmed alla förväntningar på genren. Under filmens gång refereras mängder av klassiker, från "The Exorcist" till "Carrie", för att inte tala om hur viktig roll skräckgenren i sig har för berättelsen. Alla i filmen vet vilka regler som gäller för en skräckfilm, som filmen både följer och bryter mot. Den känns även stundtals som en käftsmäll mot hela genren, videovåld och den påstådda påverkan den har på unga människor.
Jag är både imponerad och glad att jag egentligen visste väldigt lite om "Scream" och framförallt hur den slutar – och alltså vem (eller vilka) mördaren är. Alla vet vem Luke Skywalkers pappa är i "Stjärnornas krig" eller vad ungen ser i "Sjätte sinnet", men det här hade jag totalt missat.
Efter att ha sett "Scream" som 32-åring, 27 år efter att den gick på bio, är jag minst sagt nöjd över att jag till slut tog mig i kragen.
Sedan jag började skriva den här texten har jag även hunnit se "Scream 2" och "Scream 3". Uppföljaren var ändå helt okej med ett nytt lager av meta med en film baserad på händelserna i ettan. Trean är däremot sådär, även om den här några intressanta grejer med trilogier. "Scream" från 2022 och "Scream VI ska åtminstone vara riktigt bra, så de ser jag fram emot. Innan dess ska jag dock ta mig an den beryktade fjärde filmen...
Vad har du för relation till "Scream?"
