Jag är fullt medveten om att detta är mångas favoritfilm att se under jul och liksom "The Holiday" ett återkommande inslag för att komma i julstämning. "Love Actually" var säkert hur bra som helst året den släpptes men har liksom sur mjölk åldrats skrämmande dåligt. Filmen hade mest troligen aldrig fått grönt ljus om den skulle produceras idag.
Låt mig starta med det positiva; Bill Nighy är filmens utan tvekan största behållning. Han är en fröjd för ögat i en story som är parodi-kul och han har ohyggligt roligt med sin karaktär. Det var även fint att se Alan Rickman - även om karaktären han spelar är vidrig - samt Rowan Atkinson i filmens utan tvekan roligaste scen. För övrigt imponerande ensemble och intressant val av musik. That's about it.
Nu över till det som fick mig att större delen av filmen sitta med höjda ögonbryn och känna mig som en försökskanin. Kalla mig snowflake eller överkänslig men jag kommer aldrig acceptera fat-shaming och homofobi som humor. Ytterst konstigt att inkludera det i en film som förespråkar kärlek och människans behov av att älska och bli älskad. Men där tar det inte slut, det skojas friskt om tafsande, Natalies pattar och att “män som visar känslor inte får ligga”. "Toxic masculinity has entered the chat".
Jag älskar grova skämt, att spränga det politiskt korrekta klimatet och jiddra med känsliga ämnen, men att göra det i en mysig julfilm som handlar om kärlek är… Konstigt? Udda? Problematiskt? Sådana skämt hade jag kunnat se i “The Hangover”-liknande filmer men här känns de bara malplacerade. Inte ens en ung Britney Spears - som på den tiden ständigt mobbades och jagades av media - kommer undan.
På tal om Brittan; hur kvinnor för övrigt porträtteras i filmen är märkligt och oroande. När sidor av Colin Firths nyskrivna bok blåser ner i vattnet tar hans oskyldiga städerska av sig kläderna i slow-motion, avslöjar en tatuering och plaskar i för att rädda sen länge förlorade pappersark. Om detta i filmskaparnas ögon känns rimligt så vet jag ärligt talat inte hur snacket har gått. Men det förklarar däremot varför vi 6 år senare fick “Twilight: New Moon” där en viss karaktär i tid och otid sliter av sig tröjan i problematiska sammanhang.
Dessutom är sidohistorien med Keira Knightley och Andrew Lincoln så galet framtvingat och klumpigt berättat. Jag visste inte att smygfilma folk på deras egna bröllop ansågs vara romantiskt. Lika lite kunde jag köpa Lincolns smärtsamt pinsamma vredesutbrott efter att Knightley upptäckt hans inspelning, och hans kärleksförklaring till henne var ju det mest idiotiska jag varit med om. Vad om någon annan än Knightley (typ hennes man) hade öppnat dörren? Det hela blir inte bättre av att Lincolns karaktär framstår som gay fram tills att han inte är det.
“Love Actually” är dessutom en ohälsosamt kåt film. Alla är kåta och agerar via ett kåthetsfilter som gör att karaktärernas beteenden känns onaturliga och enformiga. Premiärministern är sugen på att ligga med sin praktikant som alla kallar för fet. Författaren vill ligga med sin inhyrda portugisiska städerska som han knappt kan konversera med. Chefen gillar att hans yngre anställda vill ligga med honom trots att han har en fru. Vännen vill ligga med sin bästa väns fru som typ ser ut som ett barn. Tönten flyger hela vägen till USA med en ryggsäck fylld med kondomer för att ligga. “Horny Actually” hade varit en mer passande titel.
Summan av kardemumman; "Love Actually" är filmen jag lätt hade kunnat skippa resten av livet, men tänkte nu att det blir en kul upplevelse att se vad alla egentligen snackar om. Riktigt kul var den heller inte, utan mer en uppvisning av dåligt berättade historier som mer eller mindre resulterade i mumbojumbo - eller som filmen själv kallar det för; "kärlek".
