David Hellenius och Malin Åkerman ger sig ut på stjärnspäckat bilrace genom Sverige i en buskiskomedi som lär tilltala alla som gillar "Sällskapsresan"-humor. Filmkritiker hör sällan till den skaran, och inför juldagens biopremiär har recensenterna plockat fram den stora stoppskylten. Flera bottenbetyg hittas runt om i landets medier.
Aftonbladet delade ut 2 plus och drar likheter till "Göta kanal"-filmerna. "Det viktigaste är förstås komedin i filmen, och där är det ofta tillräckligt bra. Det glimtar till i replikväxling, idéer och slapstick. Men liksom köttbullarna på en vägkrog längs med E4 är filmen ganska lättglömd.
Samma betyg hos DN som tycker att filmen kör på tomgång. "Nej, man ska så klart inte sitta och kritikersura över den gistna stämningen, detta är ju en hommage till 1980-talets publikdragare, signerad Lasse Åberg och de andra folkhemsfantomerna, inte ett försök att göra samtidshumor. Men … alldeles för ofta upprepade skämt, stelbent skådespeleri och frejdig snubbelhumor är lika tråkigt nu som det var då."
SVT Kultur håller med om att ”Ett sista race” följer en välbekant svensk komediformel. "Oförargliga, folkliga skämt som värnar starkt om bonnig, svensk buskistradition" skriver recensenten med en 2:a i betyg.
Och så var det bottenbetygen...
Sydsvenskan bjuder på en 1:a med motiveringen att ”Ett sista race” kör rakt ner i diket.
Hårdast är kanske Göteborgs-Posten med lägsta betyg. Recensenten kalkonvarnar och kallar filmen för "2000-talets kanske sämsta svenska film".
Skribenterna verkar själva köra race i antalet biljakts-referenser, och hos Nöjesguiden kan vi läsa om "alldeles för långa transportsträckor. Det är en dödssynd för en komedi att tappa farten så pass mycket. Det blir en dikeskörning helt enkelt". Även här blev det lägsta betyg.
Här på MovieZine delar vi inte ut betyg noll, men vi funderade på att göra undantag när vår recensent Katarina Emgård kom hem från biografen. Hon skriver i sin recension av "Ett sista race" att "istället för att skratta skäms jag när jag ser på detta spektakel till långfilm."
"Ett sista race" har biopremiär på juldagen. Kommer du titta?
Läs MovieZines recension av "Ett sista race" här:
”Ett sista race” är den totala motsatsen till välskriven humor som är vass, skarpsynt och skapar nyfikenhet hos publiken. I detta fall är jag snarare benägen att hålla med Aristoteles som ansåg att komedigenren hade lägre status än andra därför att den inte väckte eftertanke hos åskådarna och främst gestaltade usla människor. För att i stället för att skratta skäms jag när jag ser på detta spektakel till långfilm.
Skäms över skådespeleriet där samtliga medverkande från Malin Åkerman och Jonas Karlsson till de nyare förmågorna tycks läsa innantill eller förlita sig på clownigt minspel för att förmedla minsta lilla känsla.
Skäms över karaktärerna som tycks hämtade från tvtropes.org (och inte med ironi i åtanke utan av ren lathet).
Skäms över dialogen där varje kommande mening går att gissa sig till på förhand, där referenser görs till ”Ronny och Ragge”, som levererar livscoaching-tips i form av att ”det finns inga genvägar i livet” och vitsar i linje med ”sa hon Kicki, Pippi Titti eller Titti Pippi Kicki” (och jag som trodde att göra narr av folks namn slutade vara roligt i lågstadiet).
Skäms över berättelsen som handlar om en pappa som negligerat sin dotter under hela hennes uppväxt därför att han hellre åkt dit för fortkörningsböter och hur de sedan möts igen i sitt bil-intresse (för vem bryr sig om att man blivit bortvald i 17 år).
Skäms över kameraåkningarna som i stället för att ta tillfället i akt och visa på Sveriges vackra landsvägar hafsar över Norrlands vida granskogar i hopp om att det ska ge fart åt racingscenerna.
Skäms över att manusförfattarna inte ens orkat hitta på egna skämt utan hämtat scener ur andra verk som ”Thelma och Louise” och Van Dammes episka Volvo-reklam.
Skäms över att spektaklet också indirekt blir en enorm diss av alla dem i Sverige som faktiskt ägnar sig åt raggarkultur och streetracing. Också är jag arg. Arg över att detta finansierats av svenska staten.
Men samtidigt. Andra i publiken skrattar gott och högt.
Möjligen är det bara jag som inte förstår hur detta kan vara någonting annat än en film för de gråhåriga 65-plussarna i korvkön på Ica Maxi som växte upp med 91:an Karlsson, har en ordvitsbok på toaletten (med mycket damskämt) och längtar tillbaka till de dagar då snubbel-humor och mjöl i ansiktet var komedins Michelin-stjärnor.
Också stackars Johan Glans ska vi inte prata om.
Det enda positiva med detta hjärndöda hafsverk är Mario-Kart-känslan som uppstår när drönarbilderna övergår i en tecknad karta där vi får följa racingbilarna på vägen mot sitt mål som små söta symboler. Och inte ens det är särskilt välgjort. - Katarina Emgård
