Två tonåriga flickor måste ta hand om sin familj efter att en tragedi inträffar. Nu är det deras ansvar att skaffa fram mat på bordet... men familjen Parker har sina minst sagt udda matpreferenser. Lagom till Halloween släpps Jim Mickles rysare "We Are What We Are" i Sverige.
Regissören berättar att han inte hade sett den spansktalande originalfilmen "Somos Lo Que Hay" när han tillfrågades om att regissera nyversionen för en bredare publik.
- Nej, och vi borde verkligen inte ha missat den, för den spelades på varenda fantasy-filmfestival samtidigt som vår vampyrthriller "Stake Land" år 2010. Trots att folk ständigt berättade för mig hur bra den var. Men jag kände producenterna som hade köpt rättigheter till en remake, och när de erbjöd mig jobbet visste jag att det var dags att se den. Jag vet inte varför de ville ha mig, men såg genast potential i historien.
Vad var det exakt som lockade dig?
- Temat med den här tighta familjen som slits isär av en tragedi och som måste chockerande nog jaga och tillaga människokött, på grund av gamla ritualer ur deras förfäders förflutna. Jag var tydlig med att jag inte ville följa originalet slaviskt, filmen var för ny och för populär i arthouse-kretsar. Utmaningen har att ta själva strukturen och skapa en helt ny helhet. När jag träffade Jorge, regissören, berättade han om saker han hade velat utforska mer i filmen. Jag tog det som en välsignelse, att han lät mig gå djupare in i historien. Min "we Are What We Are" är en nytolkning, inte någon lat remake utan egna idéer.
Ditt smartaste drag var att vända på familjedynamiken i manus. Nu är det modern, inte fadern, som dör i början vilket lyfter fram tonårsdöttrarna Iris och Rose mer.
- Det var aldrig självklart att göra så. Inledningsscenen i Jorges film är så pass ikonisk och vi ville inte sabba den. Men vi behövde styra scenariot åt ett annat håll. Efter mycket brainstorm insåg vi att könsbyte var det bästa sättet.
Du lägger också mer fokus på ursprunget till Parker-familjens kannibalritualer.
- Jag har alltid velat regissera en skräckfilm om mormoner, och här fick jag chansen att utforska en liknande religion. Religioner glömmer ofta bort sina ursprungliga idéer och drivs vidare av blind tro. Jag kände att det var viktigt att berätta varför familjen dödade andra invånare utan någon känsla av skuld. Är man uppväxt i ett sådant samhälle med sådana vanor så ifrågasätter man det inte alls. Säger pappa att det är okej att mörda folk, då är det ju så.
Men blodet och kannibalismen hålls ändå tillbaka lite i din film.
- Och det var meningen, jag ville inte spilla för mycket blod den här gången. "Stake Land" har 45 minuter av karaktärsuppbyggnad innan vi blir splatter-galna. Vad vi lärde oss var att blanda gore med karaktärsdriven action, hitta ett bättre tempo och bara så mycket blod som krävdes. Jorges film hintar bara om kannibalism men det räcker så. "Less is more", det stämmer väl för oss.
Hur hittade du Julia Garner som Rose och Ambyr Childers som Iris?
- Jag älskade Julia i "Martha Marcy May Marlene" och en av våra producenter hade gjort den, så hon var lätt att nå. Hon var perfekt som vår blyga och blonda flicka. Någon annan fick rollen som Iris men hoppade av två dagar innan inspelningen och vi kämpade verkligen med att hitta en ersättare. Sedan såg vi tidigare castingband med Amber och fastnade för henne. Hon var i Cannes med "The Master" så vi skypade med henne och insåg att hon hade mycket gemensamt med familjen Parker. Julia och Ambyr var en perfekt match, de hade fin kemi från början.
Gamla "Top Gun"-stjärnan Kelly McGillis var också med i din film "Stake Land" och igen här, som snokande grannen Marge. Hur kommer det sig?
- Kelly säger att hon aldrig har sett en skräckfilm och hon gillar dem inte, så jag älskar att be henne spela in skräck. Hon är en vän, vi pratar ofta om trädgårdsarbete och sånt. Den här rollen var enklare för henne än "Stake Land" och vem vet? Hon kanske dyker upp i alla mina filmer?
Du säger också att "We Are What We Are" var din tuffaste inspelning hittills?
- Ja och jag vet inte varför egentligen. Kanske för att det var min största film hittills, vi hade dubbelt så många miljöer som i "Stake Land", och jag ville använda ett mer stilistiskt och lyriskt bildspråk. Vi har en del komplicerade kameraåkningar, och har man väl bestämt sig för en sådan stil så är det ett stort åtagande. Men jag tycker att jag har mognat i mitt filmskapande. Den här filmen var ett stort steg för mig.
Och du fick applåder i Cannes. Hur kändes det?
- En total bekräftelse på vad jag har försökt åstadkomma. Bara att Sundance och Cannes väljer en genrefilm... I Sundance fick jag panik, vi visste inte vad vi skulle vänta oss men snacket spred sig och det var underbart. I Cannes fick jag stående ovationer och det var det största som hänt mig i mitt liv.
Det pratas om ytterligare två filmer i serien. Kunde du ana att du skulle starta en ny skräck-franchise?
- Inte alls. Alla har dessutom varit alldeles för snälla. Jorge säger själv att min film är bättre än hans originalfilm och att han känner sig hedrar. Han skulle gärna göra en uppföljare till min film och föra vidare berättelsen om flickorna och deras kokbok. Det finns också en chans att finske regissören Antti-Jussi Annila, som gjorde "Sauna" som jag älskade, kommer att spela in en prequel. Det är en spännande utveckling.
"We Are What We Are" finns nu ute på Blu-ray och DVD.
Tävling! Här kan du tävla om "We Are What We Are" fram till 27 oktober »
