We Are What We Are 2013

Det mest överraskande med amerikanska "We Are What We Are" är att det är en remake som faktiskt lyckas göra en egen men samtidigt tänkvärd tolkning. Möjligen på gränsen till att den knappt är en remake utan mer en film på samma tema. I jämförelse med det starka, mexikanska originalet så är den klart underlägsen men på egna ben står den hyfsat stadigt.

Jämförelser med föregångaren är nästan omöjligt när det kommer remakes, särskilt de som lite omotiverat kommer ut med knappt två års mellanrum. Här har de gjort flera märkbara ändringar som kan tyckas underliga till en början men faktiskt ger filmen en egen karaktär.

Familjen, med ett osunt val av vilket slags kött man serverar på bordet, har bytt både kön, åldrar och hemvist. Storstaden har blivit landsbygden, den hänsynslösa modern har blivit en religiöst fanatisk pappa och sönerna två döttrar. (På pappret känns det rätt Hollywood-typiskt att byta ut en äldre kvinna och två unga män mot en gubbe och två söta tjejer, men det funkar trots allt.)

Vare sig man sett originalet eller inte så är det storymässigt en rätt förutsägbar film, lite som ett hopkok av skräckfilmsklyschor med den galna, inavlade kannibalfamiljen på landet, sexuellt frustrerade tonårsflickor och kusliga barn. Vid vissa tillfällen förvandlas den t.o.m. till en slasherrulle av standardtyp där karaktärerna beter sig allt annat än resonligt. Och där originalet hade ett underbart makabert slut så känns upplösningen är förvånansvärt konventionell.

Men här finns en stark historia om systerskap, att växa upp, hitta sig själv och bryta sig loss ur ett nät av terror. Unga stjärnskotten Ambyr Childers ("The Master") och Julia Garner ("Perks of Being a Wallflower") som den äldre respektive yngre systern är utmärkta i huvudrollerna och balanserar galant mellan det oskuldsfulla, sårbara och den naggande ondskan som lurar i mörkret.

Även birollsveteranen Bill Sage är bra som den tyranniske fadern även om jämförelser med andra bibelciterande filmknäppisar är svårundviklig, speciellt när Michael Parks (som tog rolltypen till helt nya nivåer i "Red State") medverkar. Jag hade gärna sett att man utvecklade samtliga nyckelfigurer. Filmen känns lite som en trailer - snygg, stämningsfull, regnig. Men aldrig så djup som man hade önskat.

Det är en obehaglig och spännande film som är sevärd även om det är svårt att skaka loss känslan av att den borde vara bättre. Originalet är fortfarande att föredra men samtidigt ska man inte underskatta en amerikansk rysare med två kvinnliga huvudkaraktärer som inte är hjälplösa våp.

Kuriosa: för filmnördar som letar intressanta birollsskådespelare så kan nämnas gamla "Top Gun"-donnan Kelly McGillis som grannen, Kassie Wesley (hon som satte ett flygande demonöga i halsen i "Evil Dead II") som mamman och Kurt Russells/Goldie Hawns son Wyatt Russell som vicesheriff Anders.