John Wick: 5 störande saker med tidernas bästa actiontrilogi

När jag läste synopsis för “John Wick” för fem år sen tänkte jag att filmen åtminstone kunde bjuda på några goda skratt. En pensionerad yrkesmördares hämndodyssé utlöst av mordet på hans hundvalp. Det lät inte direkt som något som skulle komma att omdefiniera modern actionfilm; snarare något du hittar på en samlings-dvd med tre fräna actionfilmer för 29 spänn. Ni vet; filmer som ingen köper separat men som i kombination kanske lockar några stackare.

 

“John Wick” var snygg och stämningsfull från ruta ett men det var efter “Attack at the house”, den första actionsekvensen i del ett, som man förstod att detta var något riktigt speciellt.

 

Överraskningsfaktorn var stor och svår att replikera. Alltför många filmer hade hängett sig åt “shaky cam”- en trendig styggelse till kameraarbete. Känslan av att följa en fight genom ögonen på en darrig dokumentärfilmare hög på fultjack var aldrig kul. “John Wick” satte stopp för detta med långa tagningar, fantastisk koreografi, stilistisk fingertoppskänsla och intressant världsbyggande.

De två följande filmerna ökade tempot, skalan och öppnade upp större delar av det parallella lönnmördarsamhälle ettan hintade om. Minst lika snyggt, en dryg fördubbling av döda hejdukar och ett utvidgande av filmens universum. Allt borde alltså vara frid och fröjd när vi nu väntar in del fyra. En film som fick grönt ljus några sekunder efter att “John Wick: Chapter 3 - Parabellum” hade premiär våren 2019. Men... det är inte hela sanningen. Som sagt är det något som skaver. Något vi skall kika lite närmre på nu.

Innan jag går ut på potentiellt tunn is vill jag klargöra följande: Jag har sett John Wick-filmerna okristligt många gånger, framförallt del ett. Jag älskar dem och skulle sätta högsta betyg på del ett och två utan eftertanke. “John Wick: Chapter 3 - Parabellum” skulle landa på fyra av fem hundgravar på betygsskalan; trots kritiken nedan. John Wick vakar över filmhyllan såväl som instrumentbrädan i bilen:

 

 

Med det sagt är jag lite bekymrad över utvecklingen; delvis i “John Wick: Chapter 2” (2017) men främst i den senaste installationen. Det tog ganska lång tid innan jag kunde sätta fingret på vad som störde mig efter att ha sett del tre i våras. Efter en flaska bourbon i kombination med ett maratonpass hot yoga föll dock polletten ner. Betrakta nedanstående som konstruktiv kritik till ett älskat och överpresterande barn man har vääääääldigt höga krav på:

 

 

Det var här nedanstående tankekedja startade. Tanken fladdrade förbi efter andra visningen av del två och har sedan dess blivit alltmer tydlig. Varför verkar ingen vara rädd för John Wick längre?

 

“John Wick” byggde ytterst förtjänstfullt upp myten kring “Baba Yaga”-spöket. Alla visste vem han var; ingen vågade ge sig på honom. Förutom Viggos (Michael Nyqvist) puckade son Iosef (Alfie Allen) då som av outgrundlig anledning inte visste vem John Wick var. Vilket kan tyckas märkligt i sig men... Manuset säger att det är så. Följande scen beskriver ovanstående syn på den pensionerade John Wick på ett underbart sätt:

 

 

Alla har den yttersta respekten för Baba Yaga och spökhistorierna som berättas är många. Viggo erbjuder två miljoner dollar (vilket sedan dubblas) till den som dödar John Wick. Inte en käft nappar på det för att de vet hur det kommer att sluta. Ok, kollegan Perkins (Adrianne Palicki) gjorde ett försök men fuskade genom att försöka döda honom på “Continental grounds” - fredad mark.

 

Hela introt till “John Wick: Chapter 2” spinner vidare på mytbildningen genom Viggos bror Abram (det finns alltid en bror) spelad av Peter Stormare. Abram känner att det är dags för en sammanfattning och förklarar hur John är “A man of focus, commitment and sheer fucking will”. Samma som Viggo sa i del ett för övrigt; de måste ha snackat ihop sig innan Viggo dog. Hur som helst skiter Abram knäck när John Wick dyker upp på jakt efter sin älskade bil.

 

Poängen är att alla fruktar John Wick; detta även efter att han gått i pension fem år tidigare. Sedan tar detta spåret stopp. Helt stopp faktiskt.

 

När Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) senare erbjuder sju miljoner dollar får alla i deras hitman-klubb plötsligt ett sjukligt självförtroende. ALLA tror sig kunna döda John Wick i en sällsynt blandning av masspsykos och hybris; den ena aspiranten mindre lämpad än den andre. Lönnmördarorganisationen visar sig samtidigt bestå av 50% av världens befolkning; något som kanske är tur med tanke på hur många som dör i del två.

 

Det hela eskalerar än mer i del tre där belöningen förvisso dubblas till fjorton miljoner dollar men ändå... Det faktum att John Wick (som pensionär) dödat drygt trehundra personer under loppet av två veckor borde väl spä på mytbildningen snarare än att vara ett incitament att försöka döda honom?

 

 

 

“John Wick” hade, förutom grym fight-koreografi och sjukt snyggt foto, en känslomässig aspekt som adderade något extra. Viggos son dödade hans hundvalp, en kärleksgåva från Johns nyligen avlidna fru. En hemsk start på sorgeprocessen; sjukt deppigt. Att sno Wicks Mustang 69 gjorde inte saken bättre. John är skitsur och med all rätt. Det fanns ett emotionellt driv och ett (i alla fall filmiskt) rättfärdigande i följande sjuttiosju mord. Vid slutet har han hämnats, Iosef är död och de som stod emellan likaså.

 

Tvåan tappade delar av denna aspekt; det handlar förvisso om hämnd för ett sprängt hus och lurigt förräderi men jag gissar att John hade en bra hemförsäkring. “John Wick: Chapter 2” har oerhört många positiva delar, vissa som också överträffar del ett. Dock saknas just detta; ett emotionellt rättfärdigande.

 

Ettan visade också mer av Johns sjuka målmedvetenhet där han systematiskt tar motståndet av daga. I del två och tre har detta mer svängt mot att han måste undvika att bli mördad av tiotusen lönnmördare.

 

Personligen hoppas jag att "John Wick 4" försöker hitta tillbaka till det som gjorde ettan så bra; mer känsla i lite mindre skala.

 

 

Känslan av “making it up as we go along” har tyvärr infunnit sig lite väl mycket i “John Wick: Chapter 3 - Parabellum”. Del två expanderade den värld ettan hintade om på ett snyggt sätt. Vi fick mer information om hotellkedjan The Continental, vilka regler som gäller i det parallella samhälle John Wick figurerar i och framförallt vad som händer om dessa regler bryts. I del tre känns det alltmer som att manus skrevs för att passa nästa fräcka actionscen. En scen som bestämdes innan manus var klart...

 

Redan i tvåan kunde man fundera lite kring vilka regler som är överordnade andra. D’Antonio kunde använda sin “blood marker” och kräva John på en tjänst för att denne tillfälligt avbröt sin pension? Eller hade han kunnat använda den ändå? Om reglerna är så tydliga borde John också ha vetat vad ett nekande skulle leda till.

 

Den mystiska och fruktade ledningsgruppen Höga Bordet beter sig också hyggligt inkonsekvent. Den högsta ledningen i en gigantisk, världsomspännande organisation bestående av yrkesmördare visar på rätt pissigt ledarskap. Deras nytillskott D’Antonio blir mördad av John på fredad mark. Winston (Ian McShane), Bowery King (Laurence Fishburne) och the Director (Angelica Huston) hjälper bevisligen John att fly. Den ödesdigra konsekvensen av att svika Höga Bordet blir att de får en vecka på sig att lämna sina respektive poster? Känns mer som ett avsked från sitt handläggarjobb efter att ha snott gem från kontoret.

 

Inte ens när Bowery King konsekvent vägrar avgå bestraffas det med döden utan med sju hugg (för att han gav John sju kulor = filmlogik). The Director gav till och med John passage till en annan kontinent FFS. Straff: hål i händerna. Säkerligen inte skönt men man tänker att högsta ledningen skulle straffa sådant beteende lite hårdare. Det känns som att manus är skrivet för att passa nästa actionsegment och för att man eventuellt vill återanvända vissa karaktärer i kommande filmer.

 

Johns flykt till Marocko spelades också upp enligt ovanstående logik. Om jag inte minns fel gick dialogen mellan honom och The Director såhär (så gott som citat):

 

John: “Jag behöver en tjänst; fri passage”.
The Director: “Jardani, ingen sätter sig upp mot Höga Bordet. Du vet att jag ABSOLUT inte kan hjälpa dig.”
John: “Jag har ett fräckt krucifix.”
The Director: “Ok då, skojade bara.”

 

Statusen excommunicado förlorar lite av sin dramatik när få verkar bry sig om regelverket. Att häva denna ohävbara status visade sig heller inte vara så svårt. Låt oss dock behandla det när vi ändå skall diskutera...

 

 

 

Hela Casablanca-delen i kapitel tre kändes skum. Det var kul att se Halle Berry kicka röv (klart imponerande träningsinsats inför filmen) och de taktiska vovvarna var häftiga. Resten vete fan; jag hade svårt att se vad miljöombytet tillförde. Vad det inte tillförde var i alla fall logik och då syftar jag på logik inom filmens egna värld.

 

“John Wick” och även uppföljaren hade en tydlig linje och fastställde vilka regler som gällde i yrkesmördarnas egna lilla universum. Det fanns en grundläggande realism om än upphöjd till tusen. Fighterna var extremt snygga och faktiskt relativt realistiska. John fick mer och mer stryk under filmernas gång; han var sjukt överlägsen och effektiv men inte osårbar. En förhöjd verklighet som fungerade alldeles utmärkt.

 

Med det sagt; vad var grejen med ökenvandringen? Irra omkring i öknen tills du är så gott som död. Om du har tur får du sen åka kameltaxi och träffa “the Elder”. Eller inte, det beror på vilket humör han är på. Omständligt upplägg. Det visade sig att det gick att häva Johns excommunicado genom att offra ringfingret och att gå med på att mörda Winston. Funkar det alltid såhär eller var det en specialdeal bara för John? Oklart. Analyserat genom grekisk mytologi kanske detta och vissa andra segment blir rätt intressanta (en helt annan artikel för övrigt) men där och då i filmen kändes det malplacerat. Här pratar vi inte förhöjd verklighet utan bara flumflum.

 

Denna olyckliga trend; att offra logik och verklighetsförankring för att övertrumfa föregångarna känns återkommande i “John Wick: Chapter 3 - Parabellum”.

 

I ettan och tvåan var John måhända orimligt överlägsen alla motståndare men fick ta en hel del stryk. Det syntes att han blev mer och mer sliten och behövde återhämtning. Del tre fortsätter direkt efter att del två tog slut; återhämtningen är minimal. Han levererar ändå på en om möjligt ännu högre nivå här trots knivhugg, grov misshandel, brännmärkning, överkörning, nära öken-död samt att bli kastad genom hundra glasmontrar. För att nämna några saker.

 

Fallet från hustaket i slutscenen kändes lite som kronan på verket; det var att ta det hela alldeles för långt. Där är vi farligt nära “Die Hard-syndromet" där John McClane i “Die Hard 4.0” (2007) surfar på jetplan och klarar sig oskadd från tjugo meters fall. Blir filmens protagonist helt osårbar försvinner spänningen; illusionen bryts.

 

 

Större är inte alltid bättre. Chad Stahelski, som regisserat alla tre delar, sa något i stil med att den tredje filmen i serien nödvändigtvis inte skulle bli större men mer intensiv. Med facit i hand stämmer detta ganska bra men var det verkligen av godo?

 

Ettan utövade en extremt god självkontroll, delvis på grund av tight budget. En av orsakerna till de långa fightscenerna utan klipp var att de bara hade råd med en kamera. Bara en sån sak... Visst var tempot högt, framförallt i andra halvan av filmen, men det fanns lugnare partier som fungerade utmärkt i kontrast till actionscenerna.

 

Uppbyggnaden inför “Attack at the House” var magisk. John duschar och tar på finkostymen medan Viggo sitter och myser framför brasan fullt medveten om att hans tretton hantlangare snart är döda. Detta funkade även väl i “John Wick: Chapter 2” men i del tre finns inga som helst andhämtningspauser. Jag anser att sammandrabbningarna förlorar mycket på detta. När det matas på i ett sådant extremt tempo tänker man till slut inte ens på hur sjukt välkoreograferat och snyggt allt är.

 

 

Så till den avslutande frågan: Varför inte nöja sig med en trilogi?

 

Det talades om detta redan efter att “John Wick” blev en oväntad framgång. INTE för många filmer; del tre skulle avrunda sagan. Svaret är såklart pengar, som allt annat här i världen. Filmerna spelar in absurda summor och få filmbolag väljer att inte mjölka kossan torr.

 

I slutet av “John Wick: Chapter 3 - Parabellum” befinner sig John i exakt samma situation som i början av filmen. Ingen händelse i filmen har resulterat i någon som helst förändring. Han är fortfarande excommunicado och Höga Bordet vill se honom död. Jag hade önskat att filmmakarna vågat driva storyn framåt; att vi fått se en uppgörelse redan här och att den kommande tetralogin istället slutat som trilogi.

 

Satan vad gnälligt det här känns men det är som sagt av kärlek. Se det som terapi; en chans att få rensa luften.

 

Om vi skall avsluta lite mer muntert och lista vad som ändå gör John Wick-filmerna till tidernas bästa actiontrilogi räcker det men en punkt:

 

1. Allt förutom ovanstående fem punkter.

Vad tycker ni själva? Skall “John Wick 4” fortsätta på den inslagna vägen i del tre? Vilken är er favorit i filmserien?