Jordan Peeles "Twilight Zone" får mig att ifrågasätta min existens

"Twilight Zone" introducerades till världen år 1959 i form av en tv-serie med olika genrer, bland annat fantasy, science fiction och skräck. De innehöll ofta makabra eller oväntade twister och gav alltid publiken något moraliskt dilemma att fundera på. Sedan dess tog det fart och franchisen har utvecklats i många olika former, till exempel serietidningar, en radioshow, en film och till och med en nöjesparksattraktion. Nu är det alltså Jordan Peele som producerar sin egen nytolkning av den klassiska serien. Förutom producentrollen får vi även se honom som skådespelare, då han kommer in som berättare ett par gånger per avsnitt.

 

 

Samir (Kumail Nanjiani) är en ståupp-komiker. Eller, han försöker vara det i alla fall. Sanningen är att publiken sällan drar i smilgroparna, och harklingarna ekar högt bland komediklubbens halvtomma stolar. Han skämtar om politik, och är övertygad om att komedi inte spelar någon roll, om man inte får folk att tänka. Ändå är det inte han som lyckas, utan det är skämt om katter och pedofili som lockar den största mängden skratt.

 

 

En kväll träffar han en mentor som ger honom tipset att han måste bjuda mer på sig själv, han måste visa upp mer från sitt egna liv. När han provar det, så får han allting han någonsin önskat. Men det finns en hake. En riktigt twistad hake.

“The Comedian” är en fantastiskt engagerande inblick i hur mycket det kan krävas för att nå toppen. Hur mycket man kan behöva offra för att få flest följare, få mest pengar, för att bli den mäktigaste inom sitt område. Men vi får också se konsekvenserna av vad som händer när jakten på maktens ljuva aromer tar kontrollen över en.

En stor fråga som lyfts är också om vad kändisskap och rikedom gör med en. Vi har alla sett framgångshistorier om människor som förändras i takt med sitt ökande inflytande, och ofta till det sämre. Är det då människorna i sig som förändras, eller är det deras inre, sanna jag, som exponeras tydligare än innan? Bestäms det tidigt vilken sorts människa man är, eller befinner vi oss i en konstant förändring där vår miljö i slutändan avgör vad för sorts person vi i slutändan blir?

Det är svårt att inte jämföra med "Black Mirror" som förmodligen har tagit mycket inspiration från just originalversionen av "Twilight Zone".  Och precis som i ett typiskt "Black Mirror"-avsnitt, tas vi på en 55 minuter lång resa genom en lång, mörk tunnel, där ryggen är vänd mot ljuset, och skratten blir tystare för varje steg vi tar.

 

 

Tidigt lär vi oss att Justin Sanderson (Adam Scott) är en halvkänd reporter som nyligen gick igenom ett trauma där han såg någonting oförklarligt som förändrade och chockade honom. Hans förhållande med flickvännen är bräckligt och han åker iväg på en tjänsteresa med planen att hålla sig lugn och undvika stress.

 

 

När han sätter sig på planet upptäcker han att det ligger en antik mp3-spelare i sätet. Rösten inuti verkar veta precis vad som ska hända och när det ska hända. Vi får sen följa Justins kamp mot galenskapen, och klockan, medan planets förmodade domedag närmar sig minut för minut.

Något som uppskattas är att vi får spendera en stund med vår huvudkaraktär på flygplatsen innan det är dags för avgång. När vi får höra om Justins bakgrund med konstiga syner och humörproblem, gör det att han inte riktigt går att lita på. Är han galen eller inte? Regissören Greg Yaitanes lyckas skapa en obehaglig stämning från början till slut. Vare sig det handlar om att ta sig igenom kontrollen på flygplatsen, eller att ta på sig säkerhetsbältet, så fylls man av en smärre ångest. Även fast Peele endast står som producent, så känner man hans avtryck. Den stegrande, kusliga stämningen känns som tagen direkt från "Get out" eller "Us".

Det här avsnittet berör inte lika mycket som “The Comedian”, men får ändå väl godkänt för det skickliga utförandet. Är det något jag saknar så är det de djupa metaforerna vi bjuds på i till exempel “Black Mirror”. Det här är mer en spännande, mystisk thriller där man tillsammans med Justin försöker lista ut vad som egentligen står på.

 

 

“Twilight Zone” inleder med en inblick i våra egna själar, och utmanar oss att ta en titt i spegeln, och följer upp det med en helt okej berg-och-dalbana. Personligen föredrar jag spegelsalar, men hursomhelst så är jag mycket, mycket nyfiken på vad resterande del av serien kan erbjuda.