En gång i tiden var Ridley Scotts ”Alien” något man klassade som banbrytande inom science fiction-genren. Sigourney Weavers roll som den modiga och problemlösande Ripley har setts som en av de första "final girls" (sista överlevare i en skräckfilm, ofta en kvinna), en term som idag känns viktigare än någonsin.
Den första filmen i serien satte skräck i många biobesökare (däribland Jack Nicholson och Warren Beatty, som enligt utsago skrek som små barn när de först såg filmen). Man häpnade åt scenerna i moderskeppet på den ödsliga planeten, höll andan när Dallas kröp genom mörka tunnlar i jakt på det okända. Men den senaste filmen i serien, ”Prometheus”, har ansetts bland fans och biobesökare som ett misslyckande. Manuset blev sågat, och många klagade på att vi aldrig fick se en "riktig" alien.
Nu har Ridley Scott kommit tillbaka till serien återigen, med den nya ”Alien: Covenant” - som enligt officiella källor inte ska förlita sig på CGI när det kommer till monstren, utan ska använda sig av mer praktiska effekter, för att återskapa samma känsla som originalet. Men kommer det vara nog för att rädda serien från att gå i graven?
För att svara på detta så är det nödvändigt att titta tillbaka över filmerna som varit för att se vart det gick snett – och då är det väldigt lätt att peka fingret åt ”Prometheus”.
Det som skilde ”Prometheus” åt från de tidigare filmerna i serien var först och främst handlingen. Vi fick se igenkännbara karaktärer – gruppen av oskyldiga människor som inte vet vad de ger sig in på, check. En uppdragsgivare med en hemlig agenda som vi alla redan kan gissa oss till, check. En android som verkar hur trevlig som helst, men som är kapabel till mord och mycket annat otrevligt? Double-check.
Återigen så var uppdraget också bekant – att utforska ett övergivet utomjordiskt skepp på en avlägsen planet. Men efter det så upphör liknelserna. Istället för att hålla fokuset på en kvinnlig huvudkaraktär (i detta fall Elisabeth Shaw) och hennes reaktioner, så fick vi en blandad såpopera av perspektiv. Som resultat så fick vi en ”Alien”-film som liknade mer en vanlig episod av ”Hem till gården”, men istället för bondgårdsdjur - en ny utomjordisk hybrid, som liknade mer en gigantisk bläckfisk med dålig simultanförmåga.
Kanske var det ett försök att bryta sig ifrån det vi redan kände till och hade vant oss vid, dvs att följa Sigourney Weavers Ripley som en näst intill oövervinnerlig karaktär. Efter andra filmen, ”Aliens”, fanns det lite som tydde på att hon ens kunde bli dödad. Även när hon faktiskt dör i slutet av ”Alien 3”, så återuppstår hon mirakulöst i nästa film ”Alien: Resurrection”, och då även med genetiska superkrafter och frätande blod.
Poängen här är att medan Ripley kunde ta vilka skador som helst och gå vidare, så fick aldrig Elisabeth Shaw samma kontroll och styrka som Ripley över situationen. Därmed så ges inte heller samma kontroll till publiken, eftersom vi är menade att se filmen ur huvudkaraktärens perspektiv. Vårt perspektiv blir som resultat lika kaotiskt och osammanhängnade. Men Ripley fungerade som filmens ankare, som förmedlade både information, styrka och nödvändiga reaktioner till vad som hände omkring henne. Hon gjorde oss delaktiga i hennes kamp mot överlevnad.
Varför Ridley Scott valde att exkludera dessa aspekter från ”Prometheus” är kanske inte konstigt. Ett försök till att förnya serien istället för att följa samma formula – men försöket misslyckades. Trots en större användning av CGI effekter för att skapa miljöerna och de makabra dödsscenerna (inklusive bläckfisk-monster) och helt otroliga inspelningsplatser, så kändes filmen mycket avlägsen från sina föregångare. Är det för att vi inte får se den traditionella xenomorph-figuren som vi alltid förknippat med de tidigare filmerna i serien, eller för att vi inte får någon karaktär att identifiera oss med på ett lyckat sätt?
Kanske en kombination av dessa är svaret på frågan. Och kanske så har Ridley Scott väntat lite för länge med att återuppta manteln som regissör för dessa filmer.
Första trailern för ”Alien: Covenant” släpptes i december. Utifrån vad för material som erbjöds där så såg det ut som några av de senaste skräckfilmer som vi nyligen fått genomlida (”Rings”, ”Bye Bye Man” etc.) komplett med ”spontana” nakenscener och tjejer som springer genom mörka korridorer, skrikandes för full hals. Det hjälper heller inte att istället för att förhålla sig till en manusförfattare, så har denna film skrivits av hela av tre stycken (varav en av dessa, Michael Green, stod bakom manuset för den ökända filmatiseringen av ”Green Lantern” år 2011).
Förra veckan släpptes ett nytt klipp från filmen med titeln ”The Last Supper”. Vi fick en kort introduktion av den nya karaktärerna. Men klippet gav inget större intryck för vilken ton filmen kommer hålla. Det har även släppts en till trailer sedan dess, som ger oss en första glimt av både monster och fler miljöer. Bortsett från en mycket lovande xenomorph, så ser ”Covenant” tyvärr ut som en repetition av det vi fick se i förra filmen.
Är detta vad ”Alien”-serien har reducerats till, så är det inte konstigt att fråga sig själv vart det hela är på väg, och om den kommer snart få ett abrupt slut? Svaret får vi när ”Alien: Covenant” kommer ut på biograferna den 19 maj.
Vanessa Crispin
