Alien - Återuppstår 1997

Efter att besättningen på ett kommersiellt fraktfartyg, gräddan av den amerikanska stridsmakten samt galaxens värsta kriminella avskum alla misslyckats med att ta kål på de tvåkäftade odjuren med taskig saliveringskontroll får i "Alien: Resurrection" vetenskapen till slut sin chans att försöka tämja kräken. Det går naturligtvis åt fanders omgående, som sig bör när män i vita labbrockar och snedställd moralisk kompass ger sig på att betvinga naturen - i det här fallet den högst fientligt inställda naturen - i film från Hollywood.

"Sitt? Rulla runt? Ni kan inte lära dem trick", konstaterar en klonad och nykläckt Ripley sardoniskt framför de överentusiastiska och profithungriga forskarna. De ser tvärtom en obegränsad potential i att använda xenomorpherna som biologiska vapen, och odlar dem därför på löpande band med hjälp av ett fastkedjat drottningexemplar och en kidnappad last med mänskliga värddjur.

Resultatet av detta militärfinansierade prakthaveri till experiment blir istället en slaktorgie där vår hjältinna tvingas ge sig i slang med en grupp hårdföra smugglare, som under filmens lopp decimeras i kronologisk ordning enligt löneskalan. Undantaget karismatiske Michael Wincott, som i egenskap av ledare för tuffingarna stryker med så fort att man misstänker att en konflikt med filmens producenter ligger bakom. Som tvivelaktig kompensation kan man välja att se det faktum att en stenhård Ron Perlman får vara med och fungera som comic relief ända till eftertexterna med repliker som: "I'm not the mechanic here! I mostly just hurt people!"

Valet att låta Sigourney Weavers hjältinna återuppstå genom kloning efter den mycket tydliga döden i "Alien 3" var givetvis lättköpt ur alla tänkbara aspekter. Beslutet blev också med rätta hårt kritiserat inte bara av de talrika massor som tyckte att hela filmserien dog på ett ovärdigt sätt i och med den utskällda tredje delen. Här är det inte längre Ripley med sin välbekanta historia som tittaren förväntas känna för och med, utan en kylig och superkompetent hybrid mellan rymdvarelse och människa vars förmåga till empati som mest utsträcker sig till henne själv och kortklippta androider gestaltade av Winona Ryder.

Relationen mellan Ripley och den skuldbelagda roboten Call framstår mest som ett halvhjärtat och rätt ytligt försök att ta upp den moderskapstråd som så abrupt kapades efter filmseriens andra del. Men det psykologiska djupet infinner sig aldrig, och "Alien: Resurrection" platsar vid en helhetsbedömning inte i samma division som sina äldre syskon i serien, hur mycket den än får briljera i specialeffekter och undervattensscener.

Denna tempofyllda bagatell ska med sin snyggvulgära estetik och galghumor ändå inte skämmas för att räknas till kanon. Vad gäller själva varelserna presenteras här nämligen koncept som de tidigare filmerna bara har nosat på. Intresserar man sig för den mytologi som under årens lopp har utforskats i det "extended universe" som serietidningar, TV-spel och böcker om "Aliens" utgör så känner man igen bärande idéer lite varstans.

Tanken att utnyttja xenomorpherna som biologiska vapen har till exempel utbroderats i amerikanska seriealbum långt innan den ursprungliga "Alien"-filmen fick sina uppföljare. Här får vi också för första gången på vita duken insikt i hur pass sofistikerad intelligens dessa bestar faktiskt besitter, i en scen där en ivrig forskare med hästsvans (inte alls återhållet gestaltad av Brad Dourif) anstränger sig för att tvinga monstrerna till lydnad på ett sätt som skulle ha gjort Pavlov stolt.

Viktigare är att en del av filmens bilder pekar mot de erotiska motiv som är centrala i många av den ursprunglige aliendesignern H. R Gigers målningar. Scenen där Sigourney Weaver omsluts i en organisk pulserande ormgrop av xenomorpher, eller blir ömsint buren av en av fulingarna, närmar sig österrikarens mardrömsvisioner av föreningen mellan mänskligt och monstruöst, köttsligt och artificiellt på ett sätt som får de tre föregående filmerna att verka direkt pryda.

Men allra mest radikal blir den fjärde delen i "Alien"-sagan tack vare ingrediensen som brukar utgöra vattendelare för publikmottagandet, den ohyggliga varelse som allmänt kallas för "The Newborn" och är det indirekta resultatet av ett möte mellan Ripleys och Alien-drottningens fortplantningsorgan.

Regissören Jean-Pierre Jeunet ville gå ännu längre med den visuella profilen för detta redan osmakliga monster. Han lät från början utrusta Ripleys "avkomma" med både manliga och kvinnliga genitalier, så att säga staplade på och omslingrande varandra. Efter att ha sett det färdiga resultatet under en privat förhandsvisning ska Jeunet sedan ha utropat att de färdiga bilderna var för stötande: "Till och med för en fransman." Kreatörerna i specialeffektteamet fick då order om att på digital väg göra den likbleka, tre meter höga kraken alldeles könsneutral igen.

Men denna självcensur förmådde inte återvinna gunsten hos de många belackare som uppfattade "The Newborn" som det slutgiltiga beviset på att "Alien"-serien nu hade spårat ut i effektsökande äcklerier och datoranimerad kitsch.

Ett ovärdigt missfoster till arvtagare av klassiska alster från Sir Ridley Scott och killen bakom "Terminator 2", så betraktar många "Alien: Resurrection" som helhet. Men Jean-Pierre Jeunet hade för länge sedan förstått att en ny Alien-film i klassisk mening inte längre låter sig göras - publiken hade sett sagan skrivas färdigt i och med Ripleys svanhopp ner i smält bly fem år tidigare - och satsade därför i stället på att förvalta den stökiga charm som Joss Whedons manus hade i en stilistisk distinkt och grotesk popcornrulle utan direkta krav på förhandskunskaper hos nytillkomna tittare.

Köper man den opretentiösa approachen (det gjorde inte Whedon själv) till Ellen Ripleys allra sista svängom med den enda riktiga familj hon någonsin har tillåtits ha så är det inget som säger att man inte kan trivas i sällskap med ett gäng mordiska rymdvarelser den här gången också. En parentes, en kul fotnot. Så får vi betrakta "Alien: Resurrection".

I förtvivlat hopp om att ingen sedan har den dåliga smaken att släpa ett filmatiserat slagsmål mellan "Alien" och "Predator" till vita duken, som Sigourney Weaver hoppfullt men naivt uttryckte det när inspelningen var avklarad. Att säkerställa att det gräsliga filmkonceptet aldrig blir gjort lär till och med ha varit bevekelsegrunden till att hon överhuvudtaget gick med på att återuppliva sin paradroll. Och jag sympatiserar helhjärtat.

Vi är nämligen några gamla nostalgiker som tycker att arvet från "Alien"-quadrologin är för värdefullt för att solkas ner av skamlös kommersialism och att särarten hos de varelser som klöst sig ut ur H. R Gigers night terrors förtjänar bättre än att över- eller underexploateras i filmer vars ambitionsnivå att säga något väsentligt om både xenomorpher och människor är ännu lägre än hos Jeunet.

Men vi vet ju hur det gick med de förhoppningarna.

I rymden kan ingen höra dig skrika. Men lyssnar man tillräckligt noga finns där alltid någon som är mottaglig för budskapet att tjäna mer pengar.