Den 7 juni 2012 rapporterade The Hollywood Reporter att Stephen Kings ”Det” skulle få ytterligare en filmadaption i två delar, och regisseras av ”True Detective”-skaparen Cary Fukunaga. Allting verkade lovande. Manuset var fixat och Stephen King hade uttryckt sitt gillande för den riktning Fukunaga ville gå. Sedan tog det stopp. Efter att ”Poltergeist" floppade började rykten cirkulera att ”Det” lagts på is. Efter några månaders spekulerande kom Fukunaga ut med information att han hoppat av projektet och att Andrés Muschietti som tidigare regisserat ”Mama" (2013) tagit över produktionen.
Inget ovanligt i Hollywood. Dock skapade Fukunagas uttalande till Variety oro över hur den färdiga filmen kommer att se ut:
"Jag försökte göra en okonventionell skräckfilm. Det passade inte in i algoritmen av vad de [filmbolaget] visste att de kunde spendera och tjäna pengar tillbaka på utan att kränka deras standardpublik. Vår budget var inom rimliga gränser (…) Det var det kreativa vi slogs om. Det var två filmer. Det brydde de sig inte om. Vad jag försökte göra i den första filmen var en förhöjd skräckfilm med riktiga karaktärer. Filmbolaget ville ha arketyper och skräck. Jag skrev manuset. De ville att jag skulle göra ett mycket mer harmlöst, konventionellt manus. Men jag tror inte du kan göra Stephen King harmlös.”
Att det är kapitalismen som är den drivande faktorn inom filmindustrin är ingen hemlighet. Filmbolagen vill locka en större biopublik, vilket hindrar flera skräckfilmer för att gå hela vägen. De undviker gärna dynamiska karaktärer med komplexa bakgrunder för att de tror att filmen ska tilltala den större massan. Att tro att publiken vill ha platta karaktärer utan djup är en direkt förolämpning från filmbolaget.
För att en bra skräckfilm ska fungera behöver den en grundhistoria som är intressant. Om man tog bort skräcken ur en film, i det här fallet: clownen Pennywise, så borde filmen fungera som ett spännande drama. Det skapar en sympati mellan biopubliken och karaktärerna. Men som skräckfilmer ser ut i dag så är karaktärerna så ointressanta att ingen bryr sig vare sig de lever eller dör. Problemet är att det inte byggs upp en ryslig atmosfär, utan filmbolagen förlitar sig på billiga skrämseltekniker och dåliga CGI-effekter som får en att hoppa till, men aldrig att känna skräcken komma krypande över ryggraden. Om detta händer i nyversionen av Stephen Kings ”Det” kommer Pennywise inte likna någon annan än Clownen Manne.
Det finns inget kulturellt kapital inom skräckfilmen. Därför kommer filmbolagen inte producera bra skräckfilmer som kommer kultförklaras. Positiv respons från kritiker kommer inte fylla biosalongerna, utan de måste locka med kända namn som får folk att komma. De bryr sig inte om i fall publiken glömt bort filmen efter att de lämnat biosalongen så länge de betalade för en biljett.
Filmbolagen borde våga chansa på nytänkande regissörer och våga lita på deras visioner innan de kommer med pekfingret. För i slutändan har de flesta skräckfilmer inte en stor budget jämfört med andra kassasuccéer, ändå tycks indieskräcken lyckas bättre för en betydligare mindre summa. De behöver inte förlita sig på specialeffekter som en nödlösning utan löser problem på ett kreativt sätt. På grund av indiefilmen har vi fått stora klassiker som ”Fredagen den 13:e”, ”The Evil Dead” och den modernare ”It Follows.” Så hur kommer det sig att filmbolagen inte kan tänka i de banorna?
Procentuellt sett ser det mörkt ut för att ”Det” skulle bli en bra nyversion, men något filmbolagen inte kan ta i från en är hoppet. Hoppet att de ska ta ”Det” seriöst och inte enbart spotta ut sig ännu en medioker remake. Men om det är till någon tröst, så för att citera Stephen King: ”Vi kommer alltid ha Tom Curry. Han flyter fortfarande nere i Derrys kloaker.”
Tobias Myrbakk
