Krönika: Därför röstar jag blått i höst

I höst väntar ett ödesval för biopubliken. Tretton år efter att “Avatar” slog publikrekord på biograferna får den första av fyra (!) planerade uppföljare till slut sin premiär.

 

"Avatar: The Way of Water", en uppföljare som ingen frågat efter, anländer till en värld som sen länge har gått vidare och glömt såväl originalets intrig som att dess hjälte hette Jake Sully (Sam Worthington har man heller inte sett så värst mycket av det senaste decenniet). Man kan välja att leva kvar i glömska, stanna hemma och låta 20-talet bli ett biohaveri av astronomiska mått för James Camerons daterade drömvärld Pandora. Man kan också välja glädjen, och välkomna vansinnet med vidöppna armar.

 

Elaka tungor har liknat teasern till höstens blå filmjätte vid att tvingas titta igenom någons semesteralbum och uttryckt synnerligen låga förhoppningar om att 3D-storfilmen ska bjuda på mer djup än vackra vyer. Och visst har “Titanic”-regissörens överambitiösa expanded universe alla ingredienser för att bli ett synnerligen meme-kompatibelt zeppelinar-projekt som roar folk på nätet à la “Morbius”.

 

Men kanske är det dags för resten av världen att greppa det som James Cameron tycka ha förstått hela tiden. Att “The Way of Water” är vägen ut ur den dystra tillvaron vi alla har levt i sen 2009. “Avatar”-filmserien handlar kanske mer om ett mindset än ett påkostat studiospektakel. “No plot, just vibes” har någon skrivit om trailern i ett kommentarsfält. Och jag är helt såld.

 

Jag minns när jag bevakade filmmässan CinemaCon i Las Vegas för sex år sen och James Cameron annonserade att de tre planerade uppföljarna nu skulle bli fyra – den första med premiär julen 2018. Det gick ju sådär med tidsplanen, men mitt intresse för Camerons idévärld kvarstår, just för att han är en sån dåre. Och ju längre tid som passerat desto mer tycks sagan svälla i omfång, likt en klassisk fiskeskröna. Att en uppföljare ens existerar år 2022 är tillräckligt osannolikt i sig.

 

För vanliga dödliga regissörer så hade filmvärldens ekonomiska naturlagar satt stopp för länge sen. Men Cameron – vars filmer dragit in runt 60 miljarder kronor sammantaget – rör sig framåt med en omatchad frihet, helt utanför marknadens lagar. Den visionäre kanadickens drömmar har alltid varit större än våra. När en annan åker till ikea och köper en ny soffa bygger James Cameron en ubåt för att ta sig till botten av Marianergraven, och så vidare.

 

Just därför hoppas jag att “Avatar”-uppföljaren från ingenstans visar sig vara en en riktig dunderrulle och en lägereld att samlas kring i oroliga tider. Jag vill att filmen ska ingjuta känslan att det är fullt rimligt att det tagit tretton år att göra den – och väcka mersmak för minst tre tretimmars-trippar till. Jag väljer glädjen, därför röstar jag blått i höst. No plot, just vibes.