5 galna anekdoter från William Friedkins filminspelningar

I veckan nåddes vi av beskedet att William Friedkin, den hyllade och prisbelönta filmskaparen bakom klassiker som “The Exorcist” ("Exorcisten"), “Sorcerer” ("Fruktans lön"), “French Connection” och "To Live and Die in L.A." ("Brottsplats Los Angeles - Änglarnas stad"), har gått bort. Bakom sig lämnar han en fattigare värld, en mästare kort.

Jag kommer sakna honom ofantligt mycket. Inte bara hans filmskapande heller, utan allra mest hans oerhört färgstarka personlighet, otyglade frispråkighet och trubbiga “zero fucks given”-attityd. Ögonblick som när han brutalt sågade Al Pacino i en tv-intervju, när han gnabbade med en självgod Nicolas Winding Refn eller de otaliga gånger han dissade “Exorcisten”-uppföljarna ska jag sent glömma.

Friedkin var en född historieberättare och det kanaliserade han i många riktningar. Han omfamnade varje chans att dra underhållande anekdoter om sina filminspelningar, särskilt de som var extra turbulenta och hade ett visst mått av galenskap i bränsletanken. Så det gjorde han ofta, alltid med oklanderlig timing och förmåga att linda publiken runt lillfingret.

Hans bladvändare till roman, “The Friedkin Connection”, är fylld till brädden med den typen av historier och nedan listar jag fem av de bästa, kanske i hopp om att hålla “Billy” levande ett tag till.

 

 

 

Som jag skrev i min krönika på ämnet så är biljakten i ”French Connection” en av tidernas bästa actionscener, om inte den absolut bästa. En stökig, avskalad och nervig Friedkin är på sin absoluta peak här och skapar ren filmmagi.

I “The Friedkin Connection” (samt i klippet ovan) berättar han om hur majoriteten av sekvenserna i jaktscenen spelades in olagligt, helt utan tillstånd, i verklig New York-trafik. Helt makalöst. Han satte sitt och många andras liv på spel för konstens skull och även om resultatet är lika oklanderligt som tidlöst så ser han tillbaka på det hela med viss ångerfullhet, förståeligt nog.

Han (och producenten Philip D’Antoni) passade även på att muta PR-chefen för New Yorks kollektivtrafik för att få filma de riskfyllda scenerna på och utanför tunnelbanetåget. Mutan bestod av 40 000 dollar och en enkelbiljett till Jamaica, eftersom mannen i fråga visste att han skulle få sparken till följd av involveringen i filmen, vilket han fick.

 

 

 

Det är ingen slump att scenen ovan, där en alltid lika magnetisk Willem Dafoe lugnt och metodiskt förfalskar pengar till tonerna av en Wang Chung-banger, känns ovanligt autentisk. Varför? För att han gör det på riktigt. Friedkin fick nämligen tag i en dömd förfalskare som under permission från fängelset visade Dafoe hur hela processen går till, steg för steg.

Det hela resulterade i förfalskade sedlar som var så pass lika den äkta varan att Friedkin efter inspelningen fick påhälsning från Secret Service som utredde varför “To Live and Die in L.A.”-sedlar cirkulerade i matbutiker, restauranger och liknande. Produktionen skyllde då på att ett barn till någon från rekvisitateamet hade fått tag i fejksedlarna av misstag, men Friedkin erkände långt senare (antagligen lagom till att preskriptionstiden löpte ut) att även han var skyldig till att (medvetet) betala med de falska sedlarna. 

 

 

 

Mot slutet av Friedkins underskattade mästerverk “Sorcerer” tvingas karaktärerna stanna sina sprängmedelsfyllda lastbilar mitt i djungeln när de kommer fram till en enorm trädstam som blockerar vägen. Den är så pass massiv att den inte går att rubba, så de bestämmer sig helt sonika för att spränga den i småbitar.

Självklart ville Friedkin göra det på riktigt och när Marcel Vercoutere, produktionens SFX-guru, inte lyckades fick han ta till alternativa metoder. Luren lyftes och den ökända pyromanen “Marvin the torch”, som tidigare hade specialiserat sig på att bränna ner diverse byggnader för att få loss försäkringspengar, kallades in. Marvin fixade såklart biffen och resultatet är en av filmhistoriens mäktigaste explosioner (1:39:30 in i klippet ovan).

Hela "Sorcerer"-inspelningen var för övrigt enormt olycksdrabbad, stökig och påfrestande för alla involverade. Författaren Tim Applegate jämförde inspelningen med Francis Ford Coppolas "Apocalypse Now"-pärs och menar att "Friedkin took his camera crew to the jungle and never quite returned". 

 

 

 

När “Cruising”, Friedkins seriemördarthriller med Al Pacino i huvudrollen, skickades till MPAA (Motion Picture Association of America, som bestämmer klassificering och åldersgräns) var den 40 minuter längre än det som sedan blev bioversionen. Så pass mycket material klipptes bort och ansågs för stötande för att ens visas, vilket har gjort många nyfikna på exakt vad det innehåller.

Friedkin har pratat om det hela i en rad intervjuer (samt i “The Friedkin Connection”) och berättade då att det rörde sig om 40 minuter regelrätt BDSM-gayporr. Filmen utspelar sig i den världen och spelades in på verkliga BDSM-klubbar, så kameran fick rulla även under diverse explicita sexakter. Det hela sanktionerades av Matty “The Horse” Ianniello, klubbägaren tillika överhuvudet för den notoriska maffiafamiljen Genovese, som även var Friedkins nära vän (inget konstigt alls!).

 

 

 

Inte ens kyrkans män gick säkra under inspelningen av Friedkins ikoniska skräckklassiker. När finalscenen (ovan) skulle spelas kunde prästen tillika skådespelaren William O’Malley inte kunde nå rätt känsloläge. Han hade kort sagt fastnat och kunde inte trovärdigt skildra en förkrossad, sörjande person som gav en döende vän en sista välsignelse.

Efter drygt 25 tagningar i bitande morgonkyla med ett rastlöst filmteam tappade till slut Friedkin tålamodet. Inspirerad av regissörer som John Ford och George Stevens gick han fram till O’Malley och ställde frågorna; “Älskar du mig? Litar du på mig?”. När han fick ett ja till svar utdelade han en maffig örfil, “så hårt jag bara kunde” enligt honom själv, och skrek sedan “ACTION!”.

Tagningen som fångades precis efter örfilen är den som syns i klippet ovan och O’Malley ska ha kramat och tackat Friedkin efteråt.

 

Vi avslutar med några odödliga Friedkin-citat! 

Om Exorcisten-uppföljarna: "All of them are ridiculous. What I've seen of them, they wanna make me vomit as the little girl vomits in the movie. I haven't seen them, but to have to put up with this crap on television every week would be too much to bear". 

Om jurys på filmfestivaler: "I don't believe in competition between films. I don't allow my films to appear in any competition. I don't want a bunch of schmucks who call themselves judges sitting in a fucking room saying "La Dolce Vita" is not as good as "Batman v Superman". Fuck them and the horse they rode in on. And the ship that brought them over here. And the dog that walks behind them. Fuck them all!".

Om samtidens film: "Today, movies are as visual as they've ever been, but they don't make any sense! They've got no heart, very little story. The dialogue is very often a little bit above a grunt. Now, for the most part, people just stare at the screen for two hours and it's like opium for the eyes and you're not moved at all. It's an escape from reality. So there it is".