Exorcisten 1973

"Vilken utmärkt dag för en exorcism." William Friedkins banbrytande skräckfilm ändrade genren för alltid och liknar ingen annan (förutom de oräkneliga, tröttsamma kopiorna som följde). Även med dagens mått, där man trots allt gått över flertal gränser över vad som är accepterat att visa på film, så är det fortfarande chockerande att se 12-åriga Regan masturbera med krucifix och spy grönt på stackars präster.

Men det finns så mycket mer att gotta sig i förutom de berömde exorcismscenerna. Vad som skiljer filmen från många andra skräckisar är hur den är uppbyggd. Ett tempo som tar god tid på sig, riktiga, välutvecklade karaktärer samt utforskandet av tekniska och medicinska förklaringar. När Regan börjar uppträda underligt så gör hennes stackars mamma (Ellen Burstyn) allt i sin kraft för att hitta en logisk lösning innan man slutligen konstaterar att det är en exorcism som krävs.

Första halvan av filmen, innan helvetet bryter löst, är noterbart underskattat. Här finns subtila ledtrådar som sakta men effektivt bygger upp den otäcka förvandlingen. Linda Blair må ha snuvats på sin Oscar när det framkom att hon dubbats av Mercedes McCambridge i exorcismscenerna men hennes tomma blick och stirriga uppträdande därinnan är minst lika skrämmande.

Burstyn är också en av de faktorer som lyfter "Exorcisten". Det krävs en skådespelerska av hennes omfattning för att göra en i grunden så otacksam roll trovärdig. Samtidigt som hon spelar den frustrerade, förskräckta modern med bravur så känns hon helt naturlig som den typiska moderna kvinnan - en framgångsrik skådespelerska och ensamstående mamma med fötterna på jorden. Övergången från upprörda känslor till ren, skär skräck är skådespeleri på hög nivå.

Även den (tacksamt nog) okända Jason Miller och vår egen gigant Max von Sydow gör bra ifrån sig. Men det är troligen William Friedkins järnstarka regi som knyter samman påsen. Hans ökända, nästan Kubrick-liknande besatthet av detaljer och perfektion gör sig väl i sammanhanget. Allt från hans tortyrliknande behandling av flera skådespelare till de välplacerade inklippsbilderna på demoner ger filmen extra tyngd. Klippningen, ljudeffekterna, användningen (och icke-användningen!) av musik - det är ett fantastiskt hantverk.

Sen bör bekännas att filmen som chockade hela världen 1973 har åldrats en aning. Tempot är inte vattentätt, stämningen inte lika handfast som den en gång var. Det är en skräckklassiker som vilar tryggt mot sitt beundransvärda rykte men är möjligen inte lika effektiv 40 år senare. Däremot fortfarande en sevärd rysare som levererar och skräckhistoria som tål att upplevas flera gånger om.