Krönika: ”Game of Thrones”-finalen förtjänar inte den massiva kritiken

Det har knappast undgått någon som följt ”Game of Thrones” vilken massiv kritik den avslutande säsongen har fått. Efter att tredje avsnittet hade sänts var det ett faktum. Var jag än vände mig på nätet var många tittare missnöjda. De kritiserade vissa manusbeslut. Samma sak inträffade avsnitt efter avsnitt och när finalen var över och vi måste acceptera att det inte blir något mer, pratar folk om att det här är ett av TV-historiens i särklass sämsta avslut.

När jag går in på IMDb ser jag att samtliga avsnitt i finalsäsongen har seriens hittills lägsta snittbetyg. I skrivande stund har avsnitt 1-3 ett snittbetyg på knappt 8.0, vilket är långt ifrån dåligt, medan avsnitt 4-6 går från 6.2 ända ner till 4.3. Visst har det länge varit väntat att långt ifrån alla skulle vara nöjda med slutet, men jag kunde aldrig se framför mig att den här vågen av kritik skulle uppstå.

När det kommer till populärkulturella världsfenomen är fankulturen oerhört stark, det går inte att förneka. Fansen analyserar varenda bildruta och ord som sägs. De skapar avancerade teorier kring vart allting kommer att leda och hur det kommer att utspela sig. ”Game of Thrones” är inget undantag. George RR Martins världsuppbyggande med komplexa karaktärer har lett till säkert tusentals teorier. Vissa som låter fullt logiska, andra som är mer eller mindre långsökta.

 

Jag har märkt att en stor del av kritiken som uppstått har berott på att en del av teorierna inte förverkligades. Är dessa manusmässiga beslut däremot verkligen dåliga?

 

 

 

Allting har, enligt en profetia som benämnts i både böckerna och tidigare säsonger, pekat på Azor Ahai pånyttfödd kommer att vara den som avslutar den långa natten. Teorierna har kretsat kring huruvida det är Jon Snow eller Daenerys Targaryen som är denna person. Profetian verkar däremot ha försvunnit på vägen och Arya Stark avslutar kriget abrupt med ett dolkhugg. ”Det var för enkelt”, säger vissa. ”Vi ville se en episk strid mellan Jon och the Night King”, menar andra. ”Det var Jons kamp.”

Kriget mellan de levande och döda byggdes upp i sju säsonger och jag vill säga att det var allt annat än enkelt. Ända sedan säsong 5 har några försök gjorts för att ge The Night King nådastöten, men karaktärerna har alltid blivit överbemannade och många har fått sätta livet till. Även om många förväntade sig att hjältarna skulle förlora och de få överlevande skulle ta sig till King’s Landing för en slutgiltig kamp (även jag förväntade mig det) har jag inte sett någon säga hur de egentligen hade velat att the Night King skulle gå under. För ärligt talat, det var en övermäktig fiende. Jag tror inte att det hade gått att avsluta på något sätt utan att göra en stor mängd tittare missnöjda.

Att vi dessutom inte fick se en storslagen strid mellan hjälten och skurken tycker jag är en enorm lättnad, då det är en uttjatad klyscha inom fantasygenren. Ärligt talat, om det hade hänt skulle jag ha blivit enormt uttråkad på grund av fantasilösheten.

 

Att Arya gjorde den sista stöten blev en positiv överraskning framförallt när jag inser att det genom hennes träning har planterats ledtrådar kring det ända sedan första säsongen. Många har klagat på att hennes karaktärsresa egentligen ledde till att hon skulle döda Cersei. En rimlig teori, men Tyrions, Jaimes och delvis Daenerys resor har pekat på samma sak. Alla kan inte dela på samma tårtbit. Sedan går Cersei och blir dödad av några fallande stenblock. Sånt kan hända vemsomhelst. Måste alla stora karaktärer få ett episkt dödsfall? Svaret är nej, det måste de inte. Och jag är tillfredsställd med det.

 

 

 

Daenerys är en karaktär som jag haft en slags hatkärlek till. Hon har varit en av mina favoritkaraktärer ända sedan hon iskallt såg på när Khal Drogo hällde en kittel med kokande guld över hennes bror. Många har undrat ifall hon kommer att bli som sin far, The Mad King, och hon har visat många tendenser till det genom tveksamma handlingar. Skaparna Benioff & Weiss berättade i en intervju för några år sedan att hon inte är som sin far. Om det var en lögn eller om de uppriktigt menade det just då lär vi aldrig få veta. Jag vet i alla fall att jag inte hade velat höra dem säga att hon faktiskt är som sin far flera år innan hennes fall. Spoilervarning på det.

Vad som kritiserats mest är hennes val att bränna ner King’s Landing och döda tusentals oskyldiga människor på kuppen, när hon borde flugit direkt mot Cersei. Många har argumenterat för att karaktärsutvecklingen gick alldeles för snabbt. Det kanske den gjorde, det kommer vi inte att veta förrän George RR Martin släpper den sista boken och vi får läsa om vad som egentligen pågick i hennes huvud.

 

Jag tänker dock att ofta har hennes närmaste rådgivare hindrat henne från att omfamna sina starkaste impulser, och allihop fick vinka adjöss under ett kort tidsintervall. De få rådgivare hon hade kvar litade hon inte fullt ut på och några började konspirera mot henne. Hon var oönskad och fruktad av de flesta i Westeros. Dömd att misslyckas. När staden kapitulerade hade hon redan bestämt sig för att orsaka en massaker och regera med fruktan. Trots några ögonblicks tvekande vid det avgörande ögonblicket, för hon hoppades på att de inte skulle kapitulera. Det har rättfärdigat hennes handlingar. Hon bestämde sig i samma ögonblick som Missandei avrättades.

 

 

 

Toppkandidaterna till tronen har varit Jon eller Daenerys. Därför är det här kanske det svåraste beslutet att försvara, framförallt på grund av att det åtminstone för mig var oväntat. Jag hoppades att det skulle finnas mer till Brans och White Walkers historia som vi inte sett framför oss, som skulle vecklas ut under de sista avsnitten. Ända sedan vi fick veta att the Three-Eyed Ravens funktion är att vara världens minne har jag sett honom som en neutral kraft som inte tar ställning till något. Eller så är det bara så han uppträtt inför alla andra. Om jag har fel får jag helt enkelt buga och bocka till tronspelaren som överlistade oss alla. Om inte annat är det en kittlande tanke att, trots att vi fått se början till en demokrati, Bran vet i stort sett allt om alla.

 

Lorderna i Westeros kanske största misstag var att utse en kung som kan skapa ett övervakningssamhälle. Vem vet ens hur länge Bran kommer att leva? Den förra Three-Eyed Raven var 125 år gammal och han hade nog inga planer på att dö snart. Jag ställer mig bakom det.

Det finns såklart mycket mer än detta som säsongen har utstått kritik för. Mitt problem är däremot vilken överdrift kritiken har gått till. Efter avsnitt 3 får jag intrycket att många tittare är så upprörda att de dissekerar varenda scen, dialog och bildruta i jakten på misstag. Nästan ingen lade märke till att en kaffemugg och två vattenflaskor syntes i bild, men sedan det uppmärksammades ser jag många använda det som argument till varför serien har tappat i kvalitet. Det sänker trovärdigheten. "Sagan om Ringen" blir exempelvis inte sämre för att en bil syns köra förbi i bakgrunden, snarare är det något som folk skrattar åt. Ett lika aktuellt populärkulturellt världsfenomen är MCU som sedan starten innehållit mängder av brister utan att utstå samma grad av kritikstorm.

Jag saknar de hängivna diskussionerna om detaljerna som utgör en av grundpelarna till det som gjorde ”Game of Thrones” omtyckt. De finns fortfarande där. Som att Varys troligtvis försökte förgifta Daenerys kort innan han blev avrättad. Att Tyrion säger att han inte är lika intelligent som alla tror. Sansas uppenbart missnöjda ansiktsuttryck med att hon inte blev framröstad till drottning. Att Brienne blev den första kvinnan som att adlas. Att "Sagan om Is och Eld" handlade mer om Jon och Daenerys snarare än om White Walkers och tre drakar.

Jag saknar diskussionen om att människan är det verkliga monstret och inte en övernaturlig varelse som knappt har synts i bild. För jag kan inte få ur mitt huvud att, när Daenerys temperament slutligen knäcktes, jag såg hur Stark-soldaterna började våldta civila och jag sympatiserade med de kapitulerade Lannister-soldaterna som flydde för sina liv. De vi såg som goda hade plötsligt blivit onda och de vi såg som onda var plötsligt rädda och sårbara.

Jag kan erkänna att säsongen har haft sina brister. En del av kritiken håller jag med om. Å andra sidan tycker jag inte att någon säsong har varit utan brister. Inget populärkulturellt verk är det. Helhetsintrycket är fortfarande densamma. Bara för att kvaliteten har brustit lite oftare sedan källmaterialet tog slut innebär det inte att det blivit så dåligt. George RR Martin har själv sagt att delar av slutet stämmer överens med hans egen. Vilka delar vet vi inte, men det återstår att se om Bran går segrande ur det här.

”Game of Thrones” är över. Vi har följt med våra karaktärer i deras nästan tio år långa resa. Vi har varit där vid topparna och dalarna. Vi har skrattat, älskat och gråtit. Vi har levt oss in i de ångestladdade scenerna och vi har hänförts av de otroliga ögonblicken. Jag ångrar inte en sekund av att ha varit en del av det här, för det lär dröja ett bra tag innan vi ser något av dess like.