Jag sitter med benen i kors framför familjens tjock-TV mitt i en mörk vinter och skrattar åt Sid från "Ice Age" (2002) med min pappa bakom mig - som förmodligen skrattar ännu högre än jag själv. Förutom att introducera mig för buskis-klassiker som Dag-Otto och Fredriksdalsteatern, så har han skänkt mig en annan gåva: nya sätt att se på film.
Under min uppväxt såg jag en stor blandning av filmer med min pappa, från en bred skara genrer. Allt från “Den siste mohikanen” (1992) och westernfilmer till komedifilmer såsom “Grown Ups” (2010) och såklart de första “Pokémon”-filmerna. Pappa har alltid uppmuntrat det som gjort mig glad och det som fått mig att skratta. Därför har han suttit med mig i filmtittande, och jag har alltid älskat hans trygga närvaro.
Adam Sandler med Cameron Boyce i komedin "Grown Ups".
En viktig del i att förstå en film är att lyssna på vad filmskaparna försöker att säga åskådaren. Min pappa har genom sina handlingar fört ett fantastiskt exempel på hur man kan respektera andras tankar under min uppväxt. Han har visat vikten i att mer söka att lyssna än att försöka bli lyssnad på.
Inte minst har han visat detta genom flera diskussioner (ibland om film) där vi inte hållit med varandra, men där han ändå försöker att förstå mitt perspektiv. Att applicera detta på film tror jag är nödvändigt för att på djupet ta till sig tematiken som skildras. Annars tar vi bara emot det filmen säger som är bekvämt, och vägrar att ifrågasätta exempelvis hur vi beter oss mot andra människor eller mot naturen.
Pappa har alltid varit noga med att visa kärlek till alla, oavsett vem de är. Det är så pass naturligt att det inte ens är en fråga om saken. Detta tankesätt smittade naturligtvis av sig till mig som barn, och har påverkat hur jag ser på allt från inklusivitet i film till att bjuda med allihopa till filmkvällen hemma. Att se på film blir ett sätt att upptäcka hur man bäst sprider kärlek och förstår sig på andra människor.
Alla ovan nämnda egenskaper hjälper mig alltså att se på film. Det hjälper mig att öppna upp mig för de teman som regissören vill förmedla, och kritiskt men rättvist reflektera över hur det påverkar mitt eget liv. Detta istället för att bara avvisa alla tankar som inte stämmer helt överens med mina egna, något jag tyvärr tror är alltför vanligt i dagens samhälle.
Sättet att reflektera breddar också antalet filmer jag kan uppskatta, eftersom jag lättare ser bortom det ytligaste. Följaktligen har också min kärlek till film ökat med åren. Istället för att bara se på Marvel (som jag också älskar!) så sätter jag gärna på en Kurosawa-film eller andra “äldre” filmer som uppmuntrar djupare funderingar. I efterhand kan jag därför tacka min pappa för att jag sitter och skriver detta i just denna stund. För att jag valde att studera, skriva om, och jobba med film.
Tim Burtons "Big Fish" från 2003.
På senare tid har jag sett flera filmer med min pappa, och ofta har det faktiskt varit jag som rekommenderat filmen. Delvis eftersom pappa, som sagt, är väldigt öppen för att lyssna på andras viljor. Vi har sett “Past Lives” (2023), “Big Fish” (2003), “Åklagarens vittne” (1957), och många fler intressanta filmer. Jag känner att vi har kommit närmare varandra och personligen har jag verkligen uppskattat den tiden vi delat när vi ser filmerna.
Och vad är film egentligen till för? Delvis för att dela tankar, känslor, och upplevelser med de som är dig nära. Det är därför biografer är så roliga att uppleva med familj och vänner. Film är dessutom till för att åskådaren ska uppskatta mänskligheten och världen vi lever i. För att vi ska förstå varandra lite bättre. Kanske är Sid från "Ice Age" inte den bästa förebilden, men kanske är det den person jag såg filmen med?
Idag är det fars dag. En dag att dela tankar, känslor, och upplevelser med din pappa. En dag att förstå din pappa lite bättre. Ta den möjligheten om du har den, och varför inte se en film tillsammans? Det kan bli ett minne för livet.
Till dig pappa: Glad fars dag! Älskar dig!
Hur firar du Fars dag idag? Vilka är dina favorit-pappor i film? Kommentera gärna!
