Med hög konkurrens är det en livlina att hålla fast just vid sin egen individuella stil men kan någon av oss se en Tarantino-film skapad efter 2003 utan att tänka “hm, du kanske Tarantinoade (det är ett verb) lite väl hårt där?”.
Varje grepp som gör dem unika identifieras och tas fasta på in absurdum. Wes Anderson tar i så han spricker med färgkoordinerade helbilder, brun hipster-estetik och frankofili. Fyra filmer in så är dom fast och allt dom gör är plötsligt en parodi på deras tidigare hyllade verk. Jag är rädd att det snart är dags för Ruben Östlund att den vägen vandra.
Skådespelare kämpar hårt för att inte bli typecastade i samma roll om och om igen, de vill visa en bredd i sitt konstnärskap - en regissör däremot ökar sin konstnärliga kredibilitet genom att vara så snäv och specifik som möjligt. Det är få förunnat att pigeonhole sig själv och det är en fälla som regissör efter regissör faller i.
Det måste ju nödvändigtvis vara något dåligt. Wes Anderson gör ju riktigt bra Wes Anderson-filmer, tokhyllad! Tills han gör "The French Dispatch" som är så Wes Anderson att det känns mer som en filmstudent som klumpigt försökt återskapa sin idols mästerverk.
Så kommer nu "Triangle of Sadness". Jag har inte sett filmen ännu men vet redan nu att det är stelt socialt, att det dras en massa paralleller om klass och en Claes Bang-liknande typ får en livskris. Jag förstår Ruben, att obekväm stämning och danskar är “din grej” men snart har du fastnat i filmiskt geni-fällan genom att slå en Ruben Östlund knut-på dig själv.
Som nyskapande kreatörer känns det tråkigt att dom ändå gör exakt det man förväntar sig. Likt TV-kanalen Hallmark spottar ur sig samma generiska julfilmer släpper Plattform en till Östlund-film med samma estetik, tema och känsla som föregående, den enda skillnaden är väl den mycket lägre produktionstakten.
För att inte vara alltför hård får man tänka på att han definitivt hittat ett vinnande koncept. Men det känns inte Ruben Östlund att skapa en Ruben Östlund-genre och sen bara göra Ruben Östlun- filmer.
Ultravåldet som chockade och lockade i "Pulp Fiction" eller "Kill Bill" är nu förutsägbart och precis vad man förväntar sig av Tarantino.
Wes Andersons estetik är otroligt snygg men visst har vi sett det nu?
En regissör med en unik stil är fantastiskt men också lite trist fem filmer in, och blir nästan pinsamt när dom till slut drar det för långt. Det går liksom inte att vara innovativ med samma innovation fyra gånger om.
Likt Avengers-filmerna kliver vi in i Östlundsuniversumet och vet precis vad vi får. Genrebenämningar och crossovers däremellan blir allt mer urlakade och förvirrande - dramathriller, mörk romcom, familjedrama, sci-fi betyder inte mycket längre. Då är det lättare att bara välja Netflixkategori Östlund.
Jag kanske pissar på Ruben Östlund nu men hela filmsveriges Guldpalmsgosse får väl stå ut med ett par golden showers. Såklart är det svårt att återuppfinna hjulet i varje bildruta men jag är förvånad att det bästa sättet att beskriva Ruben Östlund 2022 är med orden trygg och förutsägbar.
Lilly Zinhle Tembe
