Förra året gjordes filmer om ikonerna Bob Marley och Amy Winehouse. De senaste åren har vi sett filmer som "Bohemian Rhapsody", "Rocketman" och "Elvis".
Anledningarna till att biopics blivit populära är flera. Dels handlar det om igenkänningsfaktorn. Som publik lockas vi av historier om personer vi känner till sedan innan, välkända människor och deras livsöden har alltid lockat publiken. För skådespelarna handlar det historiskt om en lågoddsare till att vinna priser på Oscarsgalan.
I år är James Mangold längst fram i biopic-ledet och han tar sig an Bob Dylan. Den här gången spelas nobelpristagaren i litteratur av Hollywoods golden boy Timothée Chalamet i "A Complete Unknown".
Filmstudiorna frossar i att satsa på etablerade historier eftersom risken är mindre än med ett originalmanus. Biopics fungerar också som intellektuell egendom, och eftersom personen redan är känd säljer filmen sig själv. Det hjälper förstås att Chalamet lajvar Bob Dylan på röda mattan också.
Biopics har också lång hållbarhet och attraherar streamingplattformerna. Det finns en stor mångfald av människor att göra biografiska draman om, men frågan tål att ställas: Är det verkligen mer intressant att se "A Complete Unknown" än Scorseses utmärkta dokumentärer "No Direction Home" eller "Rolling Thunder Revue"? Eller är det bara mer lättsmält?
För att en biopic ska ha något värde förutom ren och skär underhållning anser jag att den ska nå en ny cinematisk höjd eller i alla fall tillföra något nytt.
Jag är ledsen, men även om Chalamet sjunger okej, förringar det inte faktumet att det är Chalamet och att han egentligen gör en habil SNL-imitation av Bob Dylan. Något rätt gör han i alla fall i akademins ögon- för en nominering för bästa manliga huvudroll har det blivit.
Samma sak gäller för Sebastian Stan, som gör en imponerande imitation av Trump i "The Apprentice" – han får till och med en Oscarsnominering han med. Men i grund och botten handlar det mest om att han putar med läpparna och har smetat på sig brun utan sol.
Biopics har blivit både vanligare och mer varierade, och trenden verkar inte avta. Vi får fyra filmer om medlemmarna i The Beatles signerade Sam Mendes, en om varje skalbagge. Det låter nästan som om filmstudiorna har bytt riktning – från superhjältar till popartister. När vi noggrant väljer vad vi ska se på bio, för en biobiljett som kostar 160 spänn, ser jag helst något mer originellt.
Titta på Todd Haynes mästerverk "I’m Not There" med Heath Ledger, Cate Blanchett och Christian Bale om du vill se en bra Dylan-film. De spelar allesammans Dylan snarare än imiterar honom.
Ja, det finns gott om biografiska filmer som verkligen är spännande, men att slentrianmässigt pumpa ut mediokra filmer om välkända personer som redan är väldokumenterade är slappt och oansvarigt. Näst på tur får vi väl se fenomenet Jeremy Allen White som Bruce Springsteen? Ja, det är faktiskt sant.
Daniel Bradshaw
