Krönika: Pandemin dödade 3D:n och tack för det

Jag minns första gången jag upplevde 3D. Året var 2003 och ”Spy Kids 3: Game Over” rullade ut i svenska biografer. Sjuåriga jag traskade till biografen med de röd-blå pappglajorna i högsta hugg och lät mig fascineras – jag duckade flygande partiklar redan vid introt, parerade slag och hugg i actionscenerna och häpnades över tanken på hur ett par glasögon kunde åstadkomma allt detta.

Men jag inser nu att den fascinationen var unik för barnaögon. I takt med att 3D-tekniken förändrades och i samband med att jag blev äldre, så skiftade också min inställning till den tredje dimensionens plats hos filmen.

 

3D-glasögonen gick från papp till plast, röd-blå vart till helsvart, och engångsartiklarna kom så småningom att bli återanvändningsbara. Omsorgsfull 3D-produktion gick till slarvig massproduktion, och jag gick från förväntansfull 3D-dyrkare till pessimistisk kritiker – en attitydförändring jag inte verkar vara ensam om.

 

Statistiken talar sitt tydliga språk. 3D-siffrorna sjunker stadigt för varje år och mycket pekar på att den stora 3D-döden är nära – och troligtvis blir det pandemin som slår den sista spiken i kistan.

 

 

 

För 10-15 år sedan var konversationen en helt annan. Då var 3D ett av filmbranschens honnörsord och statistiken pekade tvärtom spikrakt upp.

 

Den tidens 3D-mani sattes igång efter det att James Camerons ”Avatar” hade premiär 2009; folk vallfärdade till biograferna för att uppleva Pandoras visuella briljans med 3D-glasögonen på. Den omfattande – och välförtjänta – hajpen ledde till ett historiskt intäktsrekord (varav 72 procent av intäkterna bestod i 3D-biljetter).

 

Men i bakgrunden av framgångssagan fick produktionsbolagen guldvittring och redan året därpå hade 3D-utrustade bioskärmar mer än fördubblats världen över, och år 2014 är mer än hälften av alla bioskärmar i världen 3D-beredda.

 

 

 

Vi vet alla vad som händer när konst stressas fram – kvaliteten blir lidande och vi som publik känner oss lurade. Fenomenet är sedan gammalt, och åtskilliga exempel finns att hämta i filmhistorien. Men allra längst fram i filmfantastens domstol måste ändå 3D:n ställas – konceptet som både lyckades driva upp biljettpriser och ge oss sämre bioupplevelser. Den snabba 3D-utvecklingen satte kvantitet före kvalitet och med den arbetsmetoden byggde man ett luftslott.

Ett luftslott som publiken nu genomskådat och är på väg att spränga. Med siffror hämtade från American Motion Picture Associations årsrapporter ser vi utvecklingen ännu tydligare:

 

 

Siffrorna åskådliggör biopublikens sjunkande intresse för 3D:n med tydlighet, och enligt min mening finns det ingen anledning att tro att rapporten för 2021 skulle visa något annat. För ingenting har förändrats. Ska det fortsätta på det här viset hoppas jag att pandemin skickar ner 3D:n i avgrunden – för där här den hemma så som den ter sig i dag.

Även Marvels beslut att inte släppa "Black Widow" i IMAX-3D förra året, vilket är den första Marvel filmen som inte släpps i det formatet sedan 2011, bekräftar att produktionsbolagen snappat upp den växande olusten hos publiken. För att inte nämna hur ledordet bland tv-tillverkare på senare år skiftat från 3D till 4K. Ingen vill ha 3D längre.

Men om 3D:n kan förbättras – vilket jag är bergsäker på att den kan – så välkomnar jag den med öppna armar för ett nytt försök. För det är inte 3D-idén per se som inte fungerar. Det är utförandet som är problemet. Vi vänder därför blad, blickar framåt och talar om vad som behöver ske för att 3D:n ska bli bättre.

 

 

 

3D:n behöver bli bättre på tre områden: färg, komfort och mer 3D.

 

1. Färg

Färg för att ingen 3D i världen är värd en gråblek filmupplevelse. Detta slog mig när jag såg ”The Hobbit” i 3D på bio. Jag uppmärksammade direkt hur Gandalf verkade gråare än vanligt och hur de pittoreska Nya Zealand-vyerna verkade vissnat. Allting var mörkt och hudtonerna allt annat än mänskliga. Ska jag se 3D så vill jag att färgerna i lika stor utsträckning som vid vanlig 2D är en del av upplevelsen. Jag är helt övertygad om att regissörerna bakom verken fäller en tår när de ser sin vision projicerad i färgfattig regression.

 

2. Komfort

Komfort för att det är svårt att fokusera på filmen i fråga om allt annat skaver, värker och förvirrar. Som biobesökare vill du glömma bort att du kollar på film. Du vill omedvetet uppslukas av spektaklet på duken och lämna verkligheten för en stund. Dessvärre blir 3D många gånger en blockad i denna strävan – glasögonen skaver, bilden blir dubbel om du vinklar huvudet åt vänster och stundvis känns allting bara off. Ni fattar poängen. Övergången från 2D till 3D måste plattas ut och inte gå på bekostnad av komforten.

 

3. Mer 3D

Slutligen behöver 3D innebära mer 3D. Jag var förvisso sju år gammal när jag såg Spy Kids, och hade i ärlighetens namn blivit fascinerad av vad som helst, men den filmen verkligen kapitaliserade på 3D-konceptet. Med det sagt känns det som att 3Dn på senare dagar kommit att bli latare. I stället för att chocka och involvera publiken med den tredje dimensionens många möjligheter, så är allting bara lite närmare. Mycket mer än så blir det inte. Ska vi ha 3D ska vi ha det på riktigt.

Med handen över spåkulan och med statistiken i bagaget tror jag därför att en 3D-död står runt hörnet. En återuppståndelse är dock inte omöjlig. Men då måste 3D:n göras bättre. Morgondagens 3D ska sprudla av färg, engagera och vara bekväm – och kanske blir James Cameron 3D:ns frälsare ännu en gång när han åter tar oss till Pandora i slutet på året?

 

Jacob Wahlqvist

Vad tror ni? Vilka filmer tycker ni fungerade i 3D, och vilka gjorde inte det?