Krönika: Paul W.S. Anderson tabbade sig med "Resident Evil"

Paul W.S. Anderson skulle ha låtit bli Resident Evil-franchisen.

 

Milla Jovovichs sex appeal i all ära. De animerade filmatiseringarna från Japan är vassare därför att de ligger närmre spelseriens story. Det är ingen dålig story. Dessutom har Johannes Roberts reboot "Welcome to Raccoon City" premiär i december. Den ser jag verkligen fram emot därför att den enligt Roberts själv ska vara mer trogen spelen. Filmatiseringarna av "Resident Evil" verkar till slut börja leva upp till spelserien.

 

Eiichiro Hasumis tv-serie från 2021, "Infinite Darkness", ligger mellan Resident Evil 4 och 5 i den övergripande handlingen: Leon S. Kennedy har återvänt från ett uppdrag i ett spansktalande land och Chris Redfield har ännu inte begett sig till nordöstra Afrika. Roberts reboot ska vara en sammanfogning av Resident Evil 2 och 3. Andersons filmatisering snubblade och gled skrikande iväg åt ett annat håll.

 

 

Den som spelat spelen känner till Leon från Resident Evil 2 och Chris från Resident Evil 1. I Infinite darkness återvänder Leon och Chris syster Claire Redfield, som Leon lär känna i Resident Evil 2. Claire får av en slump se en handmålning av en stum pojke och målningen påminner henne om zombieapokalypsen i Raccoon City (Resident Evil 2 och 3). Det är upptakten i Hasumis berättelse och har man spelat spelen känner man sig faktiskt hemma. Det gör man inte det en enda gång i Paul W.S. Andersons filmatiseringar trots alla hans försök. Det är trist och tragiskt.

"Resident Evil" började som ett utvecklingsprojekt mellan några anställda hos Capcom i Japan i början av 90-talet. Ett spel med namnet "Sweet Home" från 1989, som anses vara föregångare till den så kallade survival-horror-genren som "Resident Evil" befinner sig i (åtminstone i de första tre spelen), tjänade som språngbräda och 1996 släpptes det första "Resident Evil"-spelet och blev en kommersiell dundersuccé. Därifrån har storyn evolverat till en imponerande handling med kärnan i det farmaceutiska företaget Umbrella Corporation som skapar det som kallas T-viruset som förvandlar människor till köttätande zombies.

 

 

Från en till synes öde herrgård i skogarna kring Raccoon City sprider sig T-viruset till stan och ödelägger den. Första spelet utspelar sig i herrgården och andra och tredje i Raccoon City. Eiichiro Hasumis referenser till minnet av de hemska händelserna i och kring Raccoon City är viktiga för att begripa serien, och inte minst för att begripa karaktärerna och hur deras liv har påverkats av virusets existens. Den stora frågan som ligger och sjuder över hela franchisen är vad som kan hända om företag får för mycket makt (det var ju ett vanligt tema på 90-talet, minns du till exempel "Robocop"?).

Paul W.S. Anderson hade inte behövt hitta på någonting eget. Han hade som Eiichiro Hasumi och Johannes Roberts kunnat spinna vidare på materialet som redan fanns (han fick trots allt med sig två högt uppsatta på Capcom i cameo-roller i den första filmen så förutsättningarna lär ju ha funnits).

 

Det irriterar mig därför att hans filmatiseringarna kunde ha blivit riktigt bra. Nu är de skräp, avskräde under den stora och fängslande berättelsen som lyft spelserien till en av Capcoms bästsäljare. Att han satte Chris, Claire, Leon och Jill Valentine i bakgrunden bakom Alice (Milla Jovovich) gör att han förtjänar schavotten - i Hasumis och Roberts skugga skall han skämmas. Det set jag fram emot!