Neil Gaimans episka långkörare till serieroman, “The Sandman” (1989-1996), hade efter ett flertal dödfödda försök till adaptioner fått den pretentiösa stämpeln “ofilmbar”. Med tanke på att den friskt blandar superhjältemytologi med allt från fantasy och skräck till religion och Shakespeare är det ingen överraskning att det är en utmaning att översätta allt från serieruta till rörlig bild.
Därför känns det mirakulöst att det nu bara några klick bort finns en tiodelad Netflix-serie, producerad av Gaiman (m.fl.) i egen hög person, som täcker de två första volymerna i det otämjda mästerverket. Den existerar! Den har tagit sig från drömmarnas rike och materialiserats i vår värld! Betyder det att vi nu kan punktera den envisa myten om det ofilmbara verket? Både ja och nej.
Att det ens gick att få till en begriplig och någorlunda koherent tv-serie sprungen ur det flyktiga grundmaterialet är en enorm bedrift och jag tycker att resultatet, sett som något helt eget, är smått fantastiskt. Jonathan Enochsson satte 2/5 i sin MovieZine-recension och om jag hade skrivit den hade betyget snarare landat på en fyra. Så pass mycket gillar jag den, men likväl känner jag att den till viss del är ett bevis på att förlagan faktiskt förblir "ofilmbar". Hur går det ihop? Låt mig förklara.
De detaljtrogna direktöversättningarna träffar helt rätt
För det första ska de sägas att många av de mest minnesvärda panelerna och ögonblicken ur serieromanen har översatts rakt av, ofta till otroligt effektfullt resultat (som totalt torsk för Gaimans magnum opus träffar den fanservicen helt rätt för mig). Exempelvis likt nedan, när Morpheus (Tom Sturridge) reser tillbaka in i drömvärlden efter ett sekel i fångenskap. Vackert!
Andra detaljtrogna scener inkluderar den när Morpheus besegrar en högmodig och naiv John Dee (David Thewlis) efter de skräckinjagande händelserna i "24 Hour Diner" (som blev avsnitt "24/7" i serien) och demonstrerar sin makt genom att hålla honom i sin handflata och torna över honom likt en titan. Detta är en av mina absoluta favoritstunder från förlagan och det var ren lycka att få se det så vördnadsfullt realiserat i rörlig bild.
Surrealismen är lika effektiv som i originalet
Överlag har de mer surrealistiska och abstrakta delarna i grundmaterialet gjort en väldigt lyckad resa från ett medium till ett annat, även där det har tagits friheter med design eller liknande. Känslan av en värld där ingenting är omöjligt, där skiljeväggen mellan gott och ont är lövtunn och där allt från sagoväsen till antropomorfiserade mardrömmar existerar är helt intakt.
Hela den nya versionen av "the dreaming" och alla dess vrår fungerar helt och hållet för mig. Vissa förändringar som har gjorts känns till och med som uppgraderingar, exempelvis allas vår titelkaraktärs nya slott (se jämförelse nedan) som har putsats till och fått sig ett torn som är lite mindre... barnförbjudet.
Även "The Threshold", lyan där Morpheus syskon Desire (den inspirerade rollsättningen av Mason Alexander Park i den rollen är ett av seriens genidrag och lär ge bra glöd till kommande säsonger) håller till, har fått en helt spektakulär design i Netflix-versionen:
De "enkla" scenernas paradox
Det som å andra sidan inte riktigt fungerar, det som gör att jag känner att stämpeln "ofilmbar" faktiskt fortfarande går att applicera på "The Sandman" är paradoxalt nog de mer jordnära, verklighetsbundna och visuellt enkla delarna. Även om de utspelar sig i vår värld så var de i originalet stöpta i det mystiska, det märkliga och det ovanliga.
Ta exempelvis en titt på den här scenen (en av höjdpunkterna i serieromanen) och hur den hanteras i handritad seriepanel jämfört med live action:
Morpheus och hans syster Death (så pass briljant spelad av Kirby Howell-Baptiste att hon nästan stjäl hela showen med bara ett avsnitt till förfogande) träffas igen efter ett sekel isär och har en vänlig men bitig diskussion. I originalet har scenen en oemotståndligt gotisk känsla och ett avskalat visuellt uttryck som greppar tag i en. Intresset är fångat, direkt.
Den "enkelheten" har i Netflix-versionen översatts till att de bara sitter på en bänk vid några träd i ett designmässigt ointressant brittiskt bostadsområde och jag kan inte annat än att känna en ekande tomhet i själen. Något har gått förlorat här, måhända något litet men likväl något väldigt viktigt. Scenen som helhet håller tack vare att dialogen är vass och att Sturridge och Howell-Baptiste är elektriska tillsammans men känslan av att det jag ser är 2022 års "The Sandman" snarare än Neil Gaimans "The Sandman" är total.
Något liknande sker i det ovan nämnda "24/7"-avsnittet som nästan uteslutande utspelar sig på ett dygnet runt-hak som står under John Dees kontroll. Vi jämför:
Den benhårda kontrasten i färgerna, den påtagliga noir-känslan och den nästan demon-liknande John Dee gör serievolymen magisk att titta på. I takt med att man vänder blad och händelseförloppet spårar ur förtvinar Dee mer och mer och innan Morpheus gör entré finns det nästan bara ett skallrande skelett kvar.
David Thewlis är en lysande skådespelare men han är ändå bara... David Thewlis. En människa av kött och blod (som visserligen hade kunnat sminkas eller vfx-förändras för att komma närmare originalet) som fångas av en fysisk kamera med de begränsningar som en kamera har. En penna mot ett papper fungerar inte på samma sätt.
När det gäller haket i sig så har det fått liv med snygg och påkostad scenografi, men den riktigt mardrömslika och tryckande känslan som pulserar genom serierutorna infinner sig aldrig.
Begränsningar i budget och medium
I jämförelsen ovan ser vi en annan nedgradering, när den färgstarka, kreativt varierade och skräckinjagande massan av demoner i helvetet förvandlas till en opersonling brun gegga där ingen individ går att särskilja från de andra. Förmodligen görs den här typen av val på grund av budgetskäl, vilket gör det mer förståeligt men inte mindre tråkigt.
Jag kan också sakna variationen i stil som serieromanen har, något som givetvis blir en automatisk följd av en lång rad olika serietecknare med unika preferenser och stilgrepp. Ingen volym av "The Sandman" är den andra lik och jag älskar det, att den även visuellt är så föränderlig och flyktig som dess berättelse och ton. När man ser Netflix-serien så är Morpheus (i sin "normala" form) bunden till Tom Sturridges utseende och även om han är en förtrollande man och ett inspirerat val så är det svårt att toppa det här:
Så, hur kan "The Sandman" (1989-1996) vara ofilmbar samtidigt som "The Sandman" (2022) är fantastisk? Jag försöker hålla två tankar i huvudet samtidigt och tar den nya serien för vad den är, något helt annat än originalet. Det som listas ovan är egentligen petitessgnäll sett ur ett helhetsperspektiv och även om jag ogillar vissa val som har gjorts så är jag nöjd med det mesta. Berättelsen är lika stark som alltid, den otroliga casten blåser liv i sina karaktärer med all värdighet och Gaimans drömmiga värld står vidöppen igen. Kanske tas det större risker med det visuella uttrycket i kommande säsonger? Jag hoppas på det.
