The Sandman 2022-

Han kallas för drömmarnas konung och är en av sju mäktiga varelser (”the endless”) som förkroppsligar mänsklighetens behov och karaktär. Tillsammans med sina syskon utgör han en essentiell del av verkligheten, utan vilken mänskligheten skulle hamna på randen till förstörelse, för vad är egentligen livet utan hopp och drömmar?

 

När Sandmannen blir tillfångatagen av en mäktig magiker och hålls gisslan i ett sekel, får det grava konsekvenser. Mardrömmar härjar fritt i den vakna världen, drömmarnas värld förfaller och en stor del av jordens befolkning hamnar i en oändlig sömn.  

 

Med en mörk och olycksbådande premiss, ett universum skapad av författargeniet Neil Gaiman (”American Gods”, ”Good Omens”) och ett stjärnspäckat gäng skådespelare är den efterlängtade adaptionen som upplagd för en dundersuccé hos Netflix.

 

Det första avsnittet ser ut att leverera på de högt ställda förväntningarna. Charles Dance spelar den onda magikern Roderick Burgess med samma pondus som sin karriärdefinierande roll i ”Game of Thrones”, Tom Sturridge förmedlar mystik som Sandmannen, miljöerna är dystra och handlingen är oförlåtande. Allt eftersom serien fortlöper demonteras dock dessa förväntningar, som en fin målning som sakta rivs itu.

 

Det tydligaste problemet med ”The Sandman” är att berättandet är väldigt fragmenterat. Det finns ingen tydlig röd tråd genom hela serien, istället berättas en historia över ett par avsnitt för att sedan växla till en annan, utan en tydlig koppling. Visst är händelserna löst sammankopplade, men hoppet mellan karaktärer och antagonister förhindrar känslan av signifikans. En story byggs upp för att plötsligt sluta tvärt, utan vidare avtryck på resten av serien. Dessa hopp mellan olika berättelser kan även ske i ett och samma avsnitt, vilket ökar förvirringen.

 

Kvalitén på dessa spridda historier varierar även. I ett av seriens starkaste avsnitt får vi följa en man som inte åldras, hur hans livsåskådning förändras över seklen, en berättelse som nästan hade kunnat utgöra ett helt eget verk. När denna tvärt avslutas utan vidare övergång, för att sedan lämna över stafettpinnen till ett gäng överdrivna karikatyrer (jag tittar på er Barbie och Ken), undrar man vad tanken är.    

 

Även tonaliteten är spretig. Ena stunden är serien dyster och blodig, likt en skräckfilm, för att senare övergå till att kännas som ett långsamt tonårsdrama. Mixen får serien att delvis påminna om den våg av ”Young Adult”-serier som intagit streamingtjänsterna. ”The Sandman” liknar mer den senaste iterationen av tonårshäxan Sabrina, än allvarligare fantasy-verk som ”Game of Thrones”.

 

Det finns dock ljusglimtar. Man hade gärna sett mer av både Jenna Coleman (”Doctor Who”) som Johanna Constantine, en karaktär vars bakgrundshistoria knappt utforskas, och Boyd Holbrooks (”Narcos”) mardröm Corinthian, som egentligen främst används som katalysator för andra karaktärers utveckling.

 

Vad sägs som att satsa på spinoff-serier kring Corinthian och Constantine i fortsättningen? Så slipper man se mer av Sturridges kantiga och ständigt tårögde huvudperson.