Min passion för film var alltid större än min nyfikenhet över serier och när andra nämnde titlar som ”Six Feet Under”, ”Sopranos” och ”Sex and the City” hade jag fullt upp med att se hela Hitchcocks filmografi och se alla nya filmer som gick upp på bio. Sen hände något, jag tror att det stora startskottet var tack vare Walter White och Jesse Pinkman i ”Breaking Bad”, detta mästerverk till serie som jag såg för några år sedan. En ny värld gick upp för mig, en värld full av otaliga serier där jag fick ägna x antal timmar med personer jag älskar, hatälskar eller rentav avskyr men som jag lockades av tack vare deras komplexitet. Men trots alla timmar jag har ägnat åt serier den senaste tiden har film alltid varit nummer ett, både när det kommer till tid och kärlek. Tills nu. Orsaken till varför det numera blir en tv-serie istället för film sex kvällar av sju är att karaktärerna oftare är komplexare, historierna är modigare och mer välskrivna och skådespelarna är intressantare och inte alltid ”typiska affischnamn”.
En annan punkt där film och tv-serier skiljer sig åt är att det är lika vanligt med kvinnor i huvudrollen som män. Alla serier jag har sett och gillat den senaste tiden kretsar kring en kvinna/kvinnor, ”The Fall”, ”Orange is the New Black”, ”Homeland”, ”Brottet” och den amerikanska remaken ”The Killing”, ”Bron”, ”Top of the Lake”, ”Olive Kitteridge”, ”Bletchley Circle” och ”The Scandal” är bara några av dessa. Favoriterna ”Mad Men” och ”House of Cards” har visserligen en man i den allra största rollen men Joan, Betty, Peggy, Claire får nästan lika mycket speltid som Don och Frank och betyder lika mycket för händelseutvecklingen.
Alison Lohmans Molly Solverson var ovärderlig i ”Fargo” och Lizzy Kaplan, Ruth Wilson och Keri Russell är fantastiska i ”Masters of Sex”, ”The Affair” och ”The Americans” där de har en av två huvudroller i sina respektive serier. I andra säsongen av ”True Detective” gör Rachael McAdams en briljant insats i en av huvudrollerna och hon får här chansen att göra en lite annorlunda roll än annars.
”Tror inte Hollywood att det går att berätta en historia kring en kvinna i långfilmsformatet?”
Serier som både lockar storpublik och hyllas av kritiker har ofta en kvinna i största rollen eller tillsammans med en man och det ser tyvärr inte ut så på filmfronten. Här är en lista på vad jag har sett de senaste veckorna: Chris Pratt i ”Jurassic World”, Bradley Cooper i ”American Sniper", J.K Simmons i ”Whiplash”, Peter Haber och Mikael Persbrandt i ”Beck”-filmerna, Liam Neeson i ”Taken 3”, massa fagra män i ”The Riot Club”, Colin Firth i ”Kingsman: The Secret Service”, Mikael Keeton i ”Birdman", Filip och Fredrik i ”Trevligt folk”, Eddie Redmayne i ”The Theory of Everything”, Benedict Cumberbatch i ”The Imitation Game”, Tom Cruise i ”Mission: Impossible: Rogue Nation”… historier om män, män och män. Kvinnor förekommer visserligen i filmer som dessa men oftast uppfyller de kvoten som bihanget flickvän/fru/barn och har inga vidare köttiga roller. Tror inte Hollywood att det går att berätta en historia kring en kvinna i långfilmsformatet?
Det kanske säger något om vad jag ser på för slags filmer men såhär ser majoriteten av filmerna ut. Kvinnor utgör mindre än en tredjedel av talrollerna i Hollywood. Det visar en ny undersökning från University of Southern California i USA, som studerat jämställdheten i landets 700 mest populära filmer mellan 2007 och 2014. Undersökningen visar också att utvecklingen inte går framåt, utan ligger stabilt i ett läge där sju av tio personer som talar i Hollywood-produktioner är män. Endast 21 av 100 huvudroller i studien spelades av kvinnliga skådespelare 2014, en siffra som låg på 20 i mätningen från 2007. Och då har vi inte ens kommit till hur det ser ut på regifronten...
Omedvetet har det blivit så att när jag ska se på film handlar det nästan uteslutande om män och när jag ska titta på serier är det en kvinna som frontar. Jag ser fortfarande mycket film och att gå på bio eller se en riktigt bra film hemma slår det mesta men serier lockar definitivt mer. Detta verkar även gälla skådespelare och regissörer som söker sig dit på ett helt annat sätt än bara för några år sedan. Tv är numera blytungt och inte längre ett genombrottsmedium för skådespelare som hankar sig fram eller en slutdestination för avdankade föredettingar utan fyllt av kvalitetsnamn, i alla åldrar, på toppen av sina karriärer.
Samhället är inte jämställt och därför är det inte konstigt att det oftast är mäns historier som berättas när vi ser på film och att de inte bara får de största rollerna utan också de mest nyanserade och roliga. Men jag ser en förändring, en förändring som jag tror att män såväl som kvinnor välkomnar för vi börjar tröttna på att kategoriseras i fack beroende på vilket biologiskt kön vi har, var vi bor, hur vi ser ut och så vidare.
Kvinnor har börjat få mer plats i den mest mansdominerade genren av de alla - actionfilmen. Jennifer Lawrence i ”Hunger Games”-filmerna och Shailene Woodley i ”Divergent” och dess uppföljare bär filmserierna på sina axlar, Rebecca Ferguson har nästan mer starquality och begåvning än självaste Tom Cruise i ”Mission: Impossible - Rogue Nation” och Charlize Theron var lätt den stora behållningen i ”Mad Max: Fury Road”. Det är fortfarande futtiga undantag vi pratar om, men jag är inte beredd att kapitulera utan tror att det lite mindre formatet kommer bana väg för det större formatet. Så länge fortsätter tv-serierna vara mitt nummer ett. Hur tänker du?
