Varför jag föredrar TV-serier framför filmer

Har på sistone diskuterat mitt minskande filmintresse rätt flitigt på forumen här och många kanske undrar just varför jag har valt att sätta TV-serierna framför filmerna? 

Till att börja med vill jag säga att jag absolut inte slutat helt att se på film, som en forummedlem sa: "Det ena behöver inte utesluta det andra". Självklart slinker alltså en och annan film ned i mina ögonhålor än idag, min prioritet lägger jag dock på just TV-serier. Många anser säkert att jag gått och blivit en grinig gammal surgubbe då jag gnäller som värst på filmer och det stämmer säkert det också, men det ligger faktiskt så mycket mer bakom. 

Sedan är det inte så enkelt att jag kort och gott tycker att filmer är kassa och TV-serier är superbra. Det är inte så svart eller vitt, även ifall det säkerligen kan låta så på mig ibland då jag är riktigt på gång och pissed off. Det finns bra och dåligt av båda. Jag tycker dock att det nuförtiden finns mer av det där goda mumsiga i just TV-serierna. De aspekter som tilltalar mig som mest hittar jag helt sonika mer av i TV-världen och därför har de kanske inte helt långsökt också blivit min prioritet. Det jag nu tänker berätta här ska absolut inte tas som något facit, en del fakta finns här javisst, men detta är endast en förklaring till varför jag resonerar som jag gör. Det är som så mycket annat i den här underhållningsbranschen; högst subjektivt! Med detta sagt behöver ni inte hålla med mig överhuvudtaget, jag tänker dock inte ändra mig förrän möjligtvis det blir ombytta roller mellan filmer och TV-serier.

Detta ska dock inte bli någon gnällartikel på filmer, nej detta blir istället mer som en hyllning till TV-serierna. Här följer därför några punkter som gjort (och gör) att jag idag tilltalas mer av TV-serier än av filmer:

Länge leve ett bra manus! Detta är den absolut viktigaste grundpelaren i både filmer och i TV-serier. Utan ett bra och framförallt välskrivet manus, faller produktionen som en bombad elefant. Ack så underskattat och i vissa fall nästan bortglömt. Då det är dags för galor består alltid de riktigt stora och glamourösa priserna av producent, regissör och skådespelarpriser. Manusförfattarna (hjärnorna bakom det hela ifråga) ligger alltid några hack ned, så där lite i skymundan. Beklagligt. Att så pass många skickliga manusförfattare, gamla rävar som färska debutanter, flytt från filmens värld till kabelseriernas mecka är nog knappast någon slump. Där välkomnas både kreativitet, fantasi och originalitet på ett helt annat sätt. Man vågar ta större risker, men mer om detta i en senare punkt. 

Här har visserligen TV-serierna fördelen med att vara mycket längre produktioner. Ni vet, man sitter där vecka efter vecka med sina favoritserier och då kanske det inte är så underligt att man till slut börjar känna och känna med karaktärerna ifråga. Man spenderar helt enkelt så mycket mer tid med dem än vad man gör med karaktärer från en film. I och med detta får ju även manusförfattarna mycket mer tid på sig att skapa djup och personligheter. Men bara det i sig är ju visserligen bara ännu en fördel jag ser med just TV-serierna; det långa formatet passar mig som handen i handsken. Jag har nämligen alltid hållit karaktärer väldigt högt, de är för mig väldigt viktiga kugghjul i en produktion. Att under en längre tid få lära känna välskrivna och oftast mycket jordnära karaktärer, in på djupet är alltså en ren fröjd för en karaktärsdiggare som mig själv. 

Nu kommer jag alltså in på det där jag snackade lite om då jag var inne på manusförfattarna. Då det gäller TV-serier, definitivt kabel, vågar man satsa så mycket mer på smalare produktioner. Mer osäkra projekt som inte alltid har världskända förlagor eller där karaktärerna inte är tvungna att bära mantlar och kalsonger. Självklart finns det även TV-serier som är baserade på kända upplagor, där är ju storserierna "Game of Thrones", "The Leftovers" och "The Walking Dead" tre bra exempel, de har dock åtminstone inte filmatiserats tidigare så sett ur den synvinkeln är de ändå oprövade produktioner. 

Annars rullar det i dagarna väldigt många helt nyskrivna satsningar; "True Detective", "Ray Donovan", "American Horror Story", "The Americans", "Vikings" samt "The Blacklist" bara för att nämna några. Detta är riktigt stora serier, om inte de största. Där samtliga är helt nya skapelser, eller i "värsta" fall baserade på romaner eller pocketböcker. Tänk om det kunde se ut så på biorepertoaren, det är min poäng; vi får ta del av avsevärt mycket mer nyskapande. "Fargo", "12 Monkeys" och "Bates Motel" må skilja sig från mängden, men mitt argument håller. Så här har det sett ut minst 15 år tillbaka i tiden och blickar vi dessutom framåt kommer det hinkvis med ytterligare helt nyskrivna serier. Detta dessutom från de allra största kanalerna, imponerande.

Att det är avsevärt mycket mer jämställt i TV-serierna än i filmerna går nästan inte att missa, dessutom känns det hela vare sig krystat eller för ansträngt. Det bara är så, har någon skrivit ett manus där en kvinna står i centrum, ja då ändrar man inte på detta utan sätter helt enkelt en kvinna i huvudrollen, varför inte egentligen? 

Ska man dra lite procent och fakta kring så kallade "starka och framävande roller" i TV-serier 2014 såg det ut så här: 

Manliga roller, kabel; 38%

Manliga roller, network; 12%

Kvinnliga roller, kabel; 20%

Kvinnliga roller, network; 30%

Det finns självklart alltid rum för förbättring, men sett till både kabel och network har alltså männen och kvinnorna femtio procent vardera vilket så klart är riktigt jäkla bra och helt klart ett steg i rätt riktning gällande jämställdhetsdebatten i underhållningsbranshen. Jag vill dock passa på att spinna vidare på detta. Det är nämligen inte endast mellan könen det är mer jämfördelat i TV-serierna än i filmerna. Snackar vi minoriteter går serierna även här långt fram i fronten och det har de gjort under en längre tid. Återigen, det finns alltid rum för förbättring, men de är på rätt väg.

Ja, eller helt enkelt fler okända skådespelare. TV-branschen har väl alltid mer eller mindre varit ett slags genombrottsmedium för både skådespelare och regissörer, här finns så klart många exempel. Att många gånger få sitta och vara med, ta del av, dessa talanger från första början tycker jag är helt fantastiskt. Nu tycker jag visserligen att många bör stanna i TV-seriernas värld då de oftast kastas bort på skitroller i filmer. Det här med att okända skådespelare ofta tilldelas stora och dessutom bärande huvudroller är något vi ytterst sällan ser i filmens värld. Mycket synd tycker jag då det finns så otroligt mycket "dold" talang där ute. Detta plockar dock många serieproducenter upp och tar vara på, jag tackar för det. Oftast handlar det dessutom om riktigt skickliga karaktärsskådisar, sådana jag personligen gillar allra mest. Även detta handlar om det jag varit inne och snackat om tidigare, nämligen mod. Man vågar helt enkelt ofta satsa på relativt okända skådisar och att förlita sig på deras talang. Talang är nyckelordet här och det är väl egentligen den man ska högakta, inte hur pass stort affischnamn personen ifråga är? Nuförtiden ser man förresten ofta även det omvända, det vill säga att redan etablerade skådespelare söker sig från filmer till TV-serier, det såg man sällan förr. 

TV-serien har växt (och växer fortfarande), jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta tåg i relativt tidigt skede, det har varit en helt underbar resa och ännu skymtas inte något slut. Jag tycker med allt detta sagt att filmen har en del att lära av det mindre formatet, ett format som faktiskt inte är så jäkla litet längre. 

Detta var alltså några anledningar och förklaringar till varför jag idag mest håller mig till TV-serier. Ni behöver som sagt inte alls hålla med mig, jag hoppas dock detta kan bidra till att förstå varför jag resonerar som jag gör. Tack för ordet och främst tack för att ni tog er tid att läsa. På återseende!