Kungliga Filharmonikerna hyllar skräckfilmhistorien

Kungliga Filharmonikerna och Katarinakörerna bjöd in till en nedstigning till musikens allra mörkaste och kallaste vrår när man dammade av filmmusik från skräckfilmer som “Hellraiser”, “The Beyond”, “Poltergeist” och “Instängd”. MovieZine fick en pratstund med konsertens värd och producent - filmfantasten Orvar Säfström för att få reda på hur man får en barnkyrkokör att sjunga “Ave Satani” och svar på vilket som egentligen är det läskigaste instrumentet?

 

 

- Jag och min kollega Magnus Johansson driver ett företag sen elva år tillbaka som tar fram symfoni-konserter till existerande orkestrar. Det handlar främst om musik från populärkulturen och tillsammans med Kungliga Filharmonikerna så har vi gjort två paket tidigare - en science fiction-konsert som hette “We Come in Peace” och en fantasy-konsert som hette “Sagas”. Nu ville de göra en tredje konsert och då föreslog vi ganska naturligt skräck, det är ju de tre genrer som ofta knyts ihop under samlingsnamnet Fantastisk film.

 

- Det är en medvetet smalare genre. Visst är skräck stort men det är samtidigt lättare att sälja biljetter till en konsert med Harry Potter-musik till farmor och barnbarnen än om du kör “Cannibal Holocaust”. Målet har varit att verkligen gå all-in, vi ville ha “Hellraiser” och Fulci (Lucio Fulci, reds.anm). Ska man göra grejer för fans och nördar så måste man köra rätt in i kaklet, inga halvmesyrer. Och det måste låta bra, min mamma måste kunna gå på en sån här konsert och tycka att det är bra även om hon aldrig spelat ett tv-spel eller sett en skräckfilm i hela sitt liv.

 

- Sen måste man förhålla sig till en del klassiker. Ett stycke som var uppe för diskussion var “Psycho” men vi kände; “Nää, vi skiter i Pyscho”. Musiken är skitball och filmen är fantastisk men den har gjorts på var eeenda filmmusik-konsert de senaste fyrtio åren. Programmet bygger istället på nyare skräckfilmer. Det äldsta vi kör är från “Rosemary’s Baby” sen är det från 70-talet och framåt som gäller.

 

 

- Det var ett par grejer. Ett problem var att mycket skräckfilmsmusik låter väldigt likt och bygger på varandra i viss mån. Så vi fick rensa och kasta ut några darlings. Jag har också velat ha med olika sorters musik. Dels sånt som är “all out” skräckiga, såsom “Ave Satani” från “Omen” (1976) men även bitar som "Carol Anne's Theme” från “Poltergeist” (1982) som är jättevacker, för att inte tala om “Cannibal Holocaust” som är smäktande schlagerstråkar. Så det behövs lite dynamik , det kan inte vara fullt ös hela tiden.

 

 

- Vi har alltid som praxis att inte visa bilder. Varken filmer eller stillbilder. Det beror dels på att vi vill att musiken ska stå på egna ben. Sen har jag fått känslan att vår generation är så visuellt skolade. Du kan sitta på O’Leary’s och vara helt ointresserad av sport, men är det handboll på en tv bakom baren så dras blicken dit hela tiden!

 

- Det är samma sak om du kör bilder på en duk ovanför en symfoniorkester så sitter hela publiken och tittar upp i taket på en stillbild från “Låt den rätte komma in” medan du har hundra helt fantastiska proffsmusiker som spelar nedanför och som publiken knappt märker av. Folk kan applådera åt att det händer roliga grejer i ett filmklipp och det är så orättvist. Det är otroligt känslostark musik, och man behöver inte ha sett alla filmerna. Men för en gångs skull ska musiken få chansen att leva sitt eget liv.

Har du något favorit-skräckfilms-instrument?

- Det beror ju lite på vad man gör med det förstås. Kören är ju ball. För att inte tala om när det det är barn i kören. Och det är roligt för vi har fått Katarina Kyrkokör att sjunga “Ave Satani” här, jag var nyligen i Katarina kyrka och bjöd på kaffe för att förklara för föräldrarna varför det är okej att deras barn sjunger lovsånger till Satan.

 

- Men sen så tycker väll jag att träblås kan vara ball just i skräckfilmsmusik, jag tänker på Christopher Youngs soundtrack till “Hellraiser” (1987) till exempel, där finns väldigt mycket oboe och klarinett som är både vackert och oväntat. Där finns liksom den där lite mystiska undertonen och känslan av att det döljer sig något mörkt bakom hörnet. Stråkar kan ju vara ganska “in your face!” för att inte tala om brass som verkligen är fullt ös. Men just träblås kan vara lite krypande, och det gillar ju jag i de här sammanhangen.