Marvel tar ut svängarna med ”Iron Fist”

Efter den fenomenala första säsongen av ”Daredevil” (som svepte mattan under allas – till och med inbitna Marvel-skeptikers – fötter), två inte lika vassa - men definitivt intressanta på sina egna håll – introduktioner av ”Jessica Jones” och ”Luke Cage” har det nu äntligen blivit dags att bli bekanta med Marvels fjärde Defender – ”Iron Fist”. 

Den mystifika berättelsen om Danny Rand och hans andra persona Iron Fist är gängets kanske mest svårtillgängliga karaktär, och kanske är det därför Netflix och Marvel har väntat in i det sista med att introducera honom. Men har de sparat det bästa till sist?

Låt oss – utan att bli alltför politiska och fastna i en diskussion om representation – börja med att beröra det som gjort att ”Iron Fist” samlat flest rubriker det senaste halvåret; nämligen dess huvudrollsinnehavare. 

Är karaktären Danny Rand i sin originalserieform en vit snubbe som lär sig kampsport och kanaliserar en ytterdimensionell drakes kraft? Ja. Hade det varit ett ypperligt tillfälle av Marvel och Netflix att förbise detta och rollsätta en skådespelare av asiatiskt ursprung i huvudrollen i en serie med såna tunga influenser av asiatisk kultur? Självklart. Är Finn Jones en gedigen skådespelare som kan förvalta arvet för Marvels fjärde försvarare? Absolut. Känner man att man gärna vill ta fram skämskudden när sagda Jones stundtals mediterar samt står och läxar upp icke-vita hur man utöver kampsport ”på riktigt”? You bet. 

Jag förstår helt klart båda sidor och tycker definitivt att diskussionen om representationen av Danny Rand (eller den Iron Fist man kunde valt att porträttera – det finns faktiskt ganska många i seriens historia) är något som bör tas. Nu är dock valet redan gjort och dessutom finns det långt värre rollval att kritisera – utan att ens lämna Marvel-världen (calling ”Doctor Strange”).

På tal om ”Doctor Strange” känns det också ganska strategiskt att släppa ”Iron Fist” efter att världen har introducerats till Benedict Cumberbatchs Sorcerer Supreme. Den mytiska världen, de asiatiska influenserna och det interdimensionella resandet känns ytterst bekant och lätt att greppa vid det här laget.

I ”Iron Fist” får vi följa den före detta rikemanssonen Danny Rand som till den övriga världen tros ha omkommit som tolvåring tillsammans med sina föräldrar i en tragisk flygkrasch. Vad världen inte vet är att han under de senaste femton åren befunnit sig i en annan dimension och tränats till att bli the Iron Fist. När vi kastas in i serien är han tillbaka i New York och är beredd att ta tillbaka det som är rättmätigt sitt – sin pappas företag, numera styrt av arvtagarna till hans pappas partner.

För serietidningsvana tittare känns många trop igen. Utöver nämnda Doctor Strange doftar Iron Fist välbekant av såväl Batman (som faktiskt trumfas i antal upprepningar av föräldrarnas tragiska död) som kollegan Daredevil. Just eftersom likheterna med den sistnämna finns där – inte minst för att de delar universum och flera biroller dyker upp även här – är det svårt att inte jämföra de två. Så här tidigt är det svårt att sia huruvida de två kampsportlärlingarna står mot varandra, men klart är i alla fall att ”Iron Fist” har ett intressant trumfkort i och med det magiska elementet – som i de första avsnitten är ganska vagt men som vi utan tvekan kommer få se mer av. 

Finn Jones (allas vår Loras Tyrell från ”Game of Thrones”) funkar trots bitvis pinsamma flumögonblick riktigt bra i huvudrollen som Danny Rand. Sin hudfärg till trots kan han nog växa in till att bli en riktigt bra Iron Fist. David Wenham lyser även han riktigt starkt i antagonistrollen som Harold Meachum och fortsätter traditionen av gedigna skurkporträtt i Marvels Netflix-värld – även om han inte hittills har bevisat sig i klass med Vincent D’Onofrio, David Tennant och Mahershala Ali. Störst knytnäve upp får dock Jessica Henwick – seriens faktiskt enda asiat-amerikanska skådespelare i bärande roll – som Dannys oväntade kompanjon Colleen Wing. 

Med rafflande fighting, spännande mytologi och kärnfull karaktärsdynamik finns det definitivt potential hos Marvels senaste satsning. ”Iron Fist” kommer utan tvekan att fortsätta översköljas av representationsdebacle – men ser man bara bortom kritiken finns en ganska gedigen superhjälteskildring där bakom.