Manusbråket bakom “Citizen Kane“ och historien om “Mank”

”Citizen Kane” från 1941 (i Sverige översatt ”En sensation”) brukar kallas för världens bästa film, även om den för närvarande “bara” har andraplatsen på Sight & Sounds prestigefulla 100 Greatest Films of All Time-lista. Filmen fick nio Oscarsnomineringar och vann för bästa manus, och Orson Welles minne lever kvar.

 

Men Herman J. “Mank” Mankiewicz då, medförfattaren till manuset som nästan blev snuvad på sin rättmätiga credit? Om hans namn inte har klingat lika bekant, lär det bli ändring på det när David Finchers nya film ”Mank” snart får Netflix-premiär, med Gary Oldman i huvudrollen.

 

 

 

Född 1897 och son till tysk-judiska immigranter, hamnade Mankiewicz i New York City 1913, där han sedan studerade vid Columbia University. Efter att ha jobbat som utlandskorrespondent i Tyskland i början av 1920-talet, återvände han till NYC 1922 och blev i skribentkretsar känd för sin humor och vassa penna. Efter jobb på bland annat New York Times och The New Yorker, begav han sig till Hollywood 1926 där han fick jobb på Paramount Studios. Där skulle han frodas som flitigt anlitad manusförfattare, först inom stumfilmen och sedan under Hollywoods guldålder, efter ljudfilmens genombrott.

 

Framgång föder framgång. I NYC hade Mankiewicz ingått i “Algonquin Round Table”, ett informellt sällskap av socialt medvetna skribenter som träffades regelbundet. De kontakter och vänskapsband som knöts där blev betydande när en efter en lämnade östkusten för att gräva guld i Kalifornien.

Att tjäna sköna pengar innebar dock inte nödvändigtvis ära och berömmelse. Mank ryckte ofta in som spökskrivare för att polera andras manus, något han inte alltid fick credit för.

 

Oavsett drog han sig inte för att tänja på gränserna för vad som ansågs vara anständigt. Detta bör ha varit särskilt tacksamt för en publik som sökte verklighetsflykt från den stora depressionen, innan de strikta reglerna om självcensur infördes 1934 (den så kallade produktionskoden).

Ett exempel på Manks djärvhet, var när han 1933 försökte sälja in ett manus som handlade om Hitlers framfart. ”The Mad Dog of Europe” blev aldrig film, men ambitionen visade på en drift att vilja säga något viktigt om samtiden.

 

 

 

Orson Welles, som kom från teater- och radiovärlden, var i slutet av 1930-talet ett oprövat kort i Hollywood. Därför höjdes ögonbryn när han lyckades förhandla till sig en förmånlig deal med filmbolaget RKO, ett av “The Big Five”. Det anmärkningsvärda var inte budgeten, som var modest, utan att han gavs kreativ kontroll över debutfilmen ”Citizen Kane”. Orson Welles hade dessutom vett att knyta till sig mer rutinerade personer, som den legendariska filmfotografen Gregg Toland. Här kommer även Mankiewicz in i bilden.

18 år äldre än sin samarbetspartner Welles, var Mank nästan 45 år när han började jobba med ”Citizen Kane”. De var ett udda par som fann varandra i berättandet. Welles var en frisk fläkt bland ängsliga bolagsbossar. Våghalsigt bröt han mot konventioner och anammade en expressionistisk stil, som fick filmen att se dyrare ut än den var. Mank å sin sida, med sin dialogdrivna satir, hade värdefulla erfarenheter från tidningsvärlden som blev användbara för att mejsla fram porträttet av Charles Foster Kane. Både förstod de folks sug efter sensation och skandal.

Dynamiken mellan Mank och Welles skildras i TV-filmen ”RKO 281” från 1999, med John Malkovich i rollen som idealisten Mank. Baserad på den Oscarsnominerade dokumentären ”The Battle Over Citizen Kane” (1996), fokuserar filmen främst på fejden med tidningsmagnaten William Randolph Hearst, som karaktären Kane baserades på. För Welles och Mank var Hearst sinnebilden av en modern feodalherre, och lär ha varit tacksam att parodiera i en historia om girighet och habegär.

Bilden som ges av Welles är inte heller särskilt smickrande. Porträtterad av Liev Schreiber, framställs han i ”RKO 281” som en arrogant auteur, hänsynslös i förverkligandet av sin vision. Det blev en prestigekamp där medarbetare kom i kläm, inte minst Mank.

 

 

 

Än i dag råder det delade meningar om vem som egentligen skrev ”Citizen Kane”. En version av historieskrivningen är den som nämns i Pauline Kaels uppmärksammade, tvådelade essä “Raising Kane” i The New Yorker, publicerad 1971.

Enligt den dikterade (!) Mank manuset helt själv, fick det nedskrivet och blev erbjuden en hög med pengar för att ge all credit till Welles. En av källorna var kollegan John Houseman, som ska ha ombetts att “barnvakta” Mank för att han inte skulle sabba manusförfattandet med sin förkärlek för sprit.

Bilden av Mank som ensam upphovsperson har dock blivit emotsagd av tunga namn som Peter Bogdanovich och kulturhistorikern Harlan Lebo i ”Citizen Kane: A Filmmaker’s Journey” (1991). I sin tur har utsagorna i Pauline Kaels essä styrkts av Manks son Frank Mankiewicz så sent som 2016, i hans memoarer ”So As I Was Saying… : My Somewhat Eventful Life”.

Med spretiga källor är det svårt att veta vad som exakt stämmer i denna upphovstvist. Det man vet är att manusförfattarna ofta fick nöja sig med en klumpsumma och avstå sina rättigheter. I Hollywoods studiosystem var det nämligen inte självklart att få publikt erkännande för det man gjorde, då filmerna brukade vara hårt producentstyrda och texterna betraktades som studions egendom.

Man kan tänka sig att Mank frestades att ta erbjudandet som idag skulle kallas för en buy-out, men till sist landade det i en kompromiss, med delad credit för manuset.

 

Orson Welles må ha agerat enligt branschpraxis, men det hade sitt pris. Det är möjligt att han tog på sig själv en för stor kostym och att hans beteende bidrog till att han efter genombrottet fick svårt att leva upp till myten om sig själv. Även om de uppenbarligen kompletterade varandra kreativt, arbetade han och Mankiewicz arbetade aldrig mer ihop. Hollywood ger och tar.

 

 

 

“I seem to become more and more of a rat in a trap of my own construction, a trap that I regularly repair whenever there seems to be danger of some opening that will enable me to escape.” – Herman J. Mankiewicz

 

Denna bittra anteckning återges i biografin ”The Brothers Mankiewicz: Hope, Heartbreak, and Hollywood Classics” (2019), av Sydney Ladensohn Stern. Tyvärr lyckades Mank inte hantera framgångarna lika bra som sin bror Joseph, även han prisad filmmakare. Det sägs att Mank tampades med självförakt och känslan av att vara en “sell-out”. Förhoppningsvis lägger den dekadenta livsstilen inte sordin på hans konstnärliga arv och de nästan 100 filmproduktioner han bidrog till i karriären.

 

”Citizen Kane” blev inte den kommersiella framgång man först hade hoppats på, men filmen fick upprättelse i mitten av 1950-talet (dessvärre efter Manks död 1953). Detta mycket tack vare att RKO sålde hela sin filmkatalog till teve 1955. ”Citizen Kane” fick nya generationer publik och hyllades på nytt av inflytelserika kritiker. Kanske sluts ännu en cirkel med hjälp av David Fincher. Känd för sin integritet och för att kräva “final cut”, känns det passande att det är just Fincher som ska visa en ny sida av den talangfulla historieberättaren från New York. Nu är det Manks tur att ha huvudrollen.