Det finns en framsida och så finns det en baksida av Hollywood. Att hålla sig till den attraktiva framsidan har sannerligen sitt pris, som innebär att man ska och bör hålla sig i skinnet. Gör man inte det är det oerhört lätt att hamna i skymundan eller om man så vill i skamvrån, också känd som baksidan.
Det finns filmmakare och så finns det filmmakare. De flesta av dessa håller sig till spelreglerna och gör det de blir ombedda om, som innebär att man lyder både producenter och filmbolag att göra den film som de vill sälja vidare till biopubliken. Men så finns några få filmmakare som skiter fullständigt i vad producenter och filmbolag ber om och lever hellre ut sina visioner och mål till maximum. En av dessa är Mel Gibson.
Mel Gibson inledde visserligen sin karriär som skådespelare och med sådan prestige och bravur att han snart blev en av Hollywoods hetaste, framför allt tack vare sin paradroll som Martin Riggs i "Dödligt vapen". 1993 sadlade han om och gjorde sin första spelfilm, "Mannen utan ansikte" och det stora genombrottet som regissör kom ett par år senare med "Braveheart". Där fick han känna på hur det var att stå i rampljuset, mycket tack vare fem Oscarsstatyetter och två av dem som gick till honom själv i egenskap som regissör (Bästa film och Bästa regi).
Det tog dock hela nio år innan vi fick se nästa film från herr Gibson och det blev något helt annat än en film om frihetskämpar. Denna gång gjorde han film om Jesus och hans korsfästelse som orsakade rabalder hos framför allt religiösa som svimmade under biovisningarna. Det var rått, blodigt och obarmhärtigt och enligt många kristna rena rama sanningen. Det var med "Passion of the Christ" som Hollywood fick veta vad regissören Gibson var kapabel till. Han ryggade för ingenting och struntade fullständigt i vad folk föreslog hur man egentligen borde filmatisera en sådan känslig karaktär, som man har lika starka åsikter om såsom IPRED-lagen.
Nåväl, tänkte Hollywood och var övertygade om att Gibson skulle ha lärt sin läxa och nu göra en film som är lite mer efter Hollywoodmallen. Men deras plan och ambition gick inte som de hade tänkt sig. Det blev ingen klämkäck actionkomedi eller diskbänksdrama utan hör och häpna gjorde Gibson film om mayakulturen. Hur vågar karln göra så mot Hollywood? För andra gången i rad var han dessutom övertygad om att det skulle inte fungera att göra en sådan film på engelska. Istället beslöt han sig för att hålla all dialog på mayaspråket. Den stora utmaningen låg i att språket talas av väldigt få levande personer. Men sådant är bara petitesser för en herre som Gibson. Ska man göra en film om mayaindianer ska det givetvis talas maya i filmen. Något annat var helt otänkbart.
Gibsons två senaste filmer talade sitt tydliga språk. Varken inkomst eller anpassning av filmerna efter vad biopubliken ville se lät påverka hans visioner och de tuffa utmaningarna triggade enbart honom till nya häpnadsväckande historier som han brann för. Det var tänkt att Gibson skulle göra en vikingafilm och bara tanken att Gibson skulle göra den kittlar filmnerven till den grad att man blir närapå svimfärdig av blotta tanken. Men istället blev man spyfärdig och illamående över det besked att både skådespelare och filmbolag hade stoppat projektet. Varför? Jo, Gibson hamnade på medias löpsedlar anklagad för att misshandlat sin dåvarande fru och sådant är tabu i Hollywood. Fråga Roman Polanski eller varför inte Arnold Schwarzenegger, som båda dock har återhämtat sig och nu både gör och medverkar i filmer, fast med restriktioner. Synd och skam är det.
I dagens Hollywood har ett brett utbud av uppföljare, remakes, prequels, reboots och gud vet allt. Det uppfinns nästan en ny kategori varje år. Det retar mig nästan till vansinne när man tänker på att en oerhörd innovativ person som Mel Gibson inte får vara en del av Hollywood, tack vare sitt osunda leverne och mediokra beteende. Givetvis försvarar jag aldrig hans påstådda gärningar, men samtidigt inser jag att Hollywood har inte förstått hur viktig Gibson är för vår idag skrala filmutveckling.
Om jag ber om regissörsnamnet till en av 2011 års största filmsuccéer, "Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten", hur många av er kan säga det? Men frågar jag vem som blev utelåst från Hollywood och blev hånad och förlöjligad av media svarar många Mel Gibson. Det är tyvärr så världen fungerar. Filmmakare behöver synas och höras för att folk ska lägga dem till minnes, oavsett om det är positivt eller negativt.
Nej, vi behöver verkligen Mel Gibson och det så oerhört mycket. Alla människor har dock inte fattat det än. För mig är saknaden oerhört stor, då Jag vill se nyskapande filmer på biorepertoaren som kommer bidra till något mer till filmutvecklingen än vad ovan nämnda nylanseringar gör. Dessvärre kommer inte Adam Sandler, Jason Friedberg, Aaron Seltzer, Tyler Perry eller Brett Ratner ge mig filmer jag sent glömmer. Jo, förresten. Det kommer de sannerligen att göra, men av det negativa slaget!
Snälla Mel, kom tillbaka. Vi behöver dig!
