Du kanske är av den typen som föredrar lyckliga slut i filmer för att olyckliga slut känns för emotionellt jobbiga? Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur film under vår uppväxt har präglat vår syn på hur filmer ska sluta – slutet gott, allting gott. Men är det egentligen nyttigt att ständigt låta barn se film som inte ger de chansen att reflektera hur verkligheten faktiskt kan se ut? Och vem har rätten att bestämma vilka barn som får se vad?
Färgsprakande äventyr med hysteriska skratt, gulliga karaktärer brister ut i sånger som aldrig tycks ta slut. Äventyren präglas av budskap och sensmoralen är så genomskinlig att popcornen nästan vandrar upp i matstrupen och framkallar kväljningar. Avslutningsvis späs optimismen på ytterligare genom att de lever lyckliga i alla sina dagar. I alla fall tills uppföljaren har premiär och ett nytt lyckorus tar fart.
Det är barnfilmsgenren jag beskriver. Jag kan inte komma på någon annan genre som är så fullspäckad med optimism som denna. Samtidigt är jag väl medveten om att jag inte tillhör målgruppen för denna genre men som småbarnsförälder får jag ofta offra mig genom att köpa biobiljetter till en barnfilm jag – redan innan – vet hur den slutar.
Det är många gånger jag skruvat på mig i biostolen, inte på grund av spänning – utan av tristess. Jag kan såklart uppskatta fantasifulla och roliga barnfilmer, såsom ”Ice Age”, ”Draktränaren” och ”Big Hero 6”. Men det hade varit fint med lite mer variation i bioutbudet vad gäller barnfilmsgenren.
Det slutar alltid lyckligt (utom för Scrat).
På senare år har det faktiskt producerats bra barnfilmer med fokus på samhälle och verklighet. Ett exempel är Suzanne Ostens ”Flickan, mamman och demonerna”. Filmen blev barnförbjuden av Statens medieråd eftersom den ansågs visa för otäcka scener som barn under 15 år inte skulle klara av att se.
”Flickan, mamman och demonerna” handlar om en mamma som är psykiskt sjuk vars dotter försöker handskas med situationen, vilket hon så småningom lär sig klara av. Filmen skildrar alltså psykisk ohälsa utifrån ett barns perspektiv. Med tanke på alla de barn som växer upp med föräldrar som inte klarar av sin vardag kan film vara ett sätt för dessa barn att inse att de inte är ensamma.
Suzanne Osten tog strid mot beslutet och vann i slutändan. Filmen har nu en åldersgräns på 11 år.
Staten går alltså in och anser sig veta bättre om andras barn. Statens medieråd har såklart ett ansvar över att vissa filmer inte bör ses av vem som helst. Samtidigt sitter 6-åringar med sina smartphones och har full tillång till mycket grövre filmer via exempelvis Youtube. Det hela känns en aning motsägelsefullt.
Barnfilmen "Flickan, mamman och demonerna" fick först en 15-årsgräns.
Jag tycker det är märkligt att Osten behövde ta strid för sin film och för alla barn som hade uppskattat den. Med tanke på att vi lever i ett samhälle som ständigt befinner sig i konflikt på ett eller annat sätt borde även barn få möjlighet att se att livet kan gå snett ibland. Allt slutar inte lyckligt. Så länge barnet i fråga har möjlighet att prata om filmen efteråt så tror jag att de klarar att se mer verklighetsbaserade narrativ. Det är den rollen vi vuxna bör se som vår främsta.
Min åsikt är inte att barnfilm ska likna 70-talets obskyra barnböcker som progg-rörelsen gav ut. Vi ska verkligen inte filmatisera och adaptera ”Tummens mamma slutar röka” eller ”De goda djuren” som var en dokumentär bildberättelse från ett slakteri. Jag menar – barn behöver inte se pållen från hagen hänga i köttkrokar för att sedan bli hamburgare. Barn har rätt att veta men vi gör nog bäst i att bespara dem tron på livet.
Barnfilm kan bli ett bättre pedagogiskt verktyg än vad den är idag. Barn blir inte ligister av att se hur verkligheten kan se ut. De blir snarare individer som själva kan reflektera och kritisera tillvaron men framför allt – bredda sina perspektiv. Att ständigt titta på färgsprakande äventyr och lyckliga slut skapar inte sådana individer.
Jeanette Holmberg
Håller du med? Kommentera gärna.
