Mindre mysterier, mer karaktärer i ”Westworld” säsong 3

De första fyra avsnitten av ”Westworlds” tredje säsong lämnar mig positivt överraskad.

Jag tror inte att jag var den enda som fann mig själv frustrerad med ”Westworlds” andra säsong. Faktumet är att jag knappt ville veta av HBO:s dystopiska framtidsskildring efter en serie avsnitt där det kändes som att mysterier enbart kastades mot publiken för kastandets skull, det var så långt ifrån tillfredställande det kunde bli. Mysterier kan absolut ha sin plats, men det kändes verkligen inte som att storyn de ville berätta i den andra säsongen krävde så många twister och omkastade narrativ som den hade. I första säsongen var mystiken otroligt välgjord, och kanske tappade skaparna Lisa Joy och Jonathan Nolan bort sig i försöket att återskapa magin som de fann i de första tio avsnitten.

I det jag sett hittills från de första fyra avsnitten av ”Westworlds” tredje säsong känns det dock som att mysterierna och vändningarna lagts lite halvt på cowboyhatthyllan.

 

 

Något annat som lämnats på hatthyllan är till stor del är självaste Westworld, det vill säga parken Westworld. Cowboyestetiken är i det jag hittills sett nästintill fullkomligt utbytt mot en stilren och fruktansvärt snyggt utförd futuristisk tolkning av våran egen värld, främst befinner vi oss i Los Angeles eftersom det är där Evan Rachel Woods karaktär Dolores numera befinner sig. En karaktär nu ute efter blodig hämnd på de arroganta människorna som satt henne och hennes folk i det evigt snurrande ekorrhjulet som parken var. Överliggande det hela hörs Ramin Djawadis otroligt lysande futuristiskt pulserande musik, medans Dolores rör sig mellan fantastiska Fincher-aktigt spännande actionscener.

Det är nästan en självklarhet vid det här laget att Evan är det bästa med serien, numera är hon dock inte fast med bördan (som hon så fantastiskt utförde) att porträttera flera personligheter i en kropp. Utan den utmaningen har istället getts till några andra favoriter från tidigare säsonger.

 

 

I det faktumet finner vi det som jag tycker är så uppfriskande med den här senaste säsongen. Vi känner nästan alla karaktär så väl vid det här laget, det som är mest spännande nu är att alla får tid att etablera sig själva ännu mer eftersom skådisarna inte behöver spela runt oss tittare. Tidslinjen verkar, i alla fall tillsynes, vara linjär numera så det mesta kan förmedlas i lite mer klarspråk. Men vad vet jag, kanske dras mattan under oss tittare en gång till. Förhoppningsvis inte.

Det är med Dolores, Bernard, Maeve och William jag trivs som allra bäst, och såklart nytillskott spelade av Aaron Paul och Tommy Flanagan. Det är trevligt att vara med dem utan en fasad av gåtor som tvingar skådisarna att återhålla vissa aspekter för att bevara hemligheten. En överliggande aura av mystik ligger såklart fortfarande över det hela lite grann, men det känns ändå rätt. Mystik ligger trots allt inprogrammerat i ”Westworlds” DNA och oavsett hur frustrerande säsong två blev hade ”Westworld” inte varit ”Westworld” utan en smärre förvirring. Känslan av att det vi ser inte stämmer är oneklig, men det tar inte över.

 

 

Jag måste ändå säga att jag är tillbaka på ”Westworld”-tåget efter de första fyra avsnitten. De känns som att den här säsongen har möjligheten att bli den allra mest samhällskritiska av de tre. Hur företagen samlar vår personliga data är något introducerades i mitten av förra säsongens röra, men här plockar skaparna upp den problematiken igen och låter den genomsyra varenda karaktärs storyline.

Hittills känns det här som en otroligt enhetlig säsong som jag verkligen hoppas låter sig själv sikta mot mer komplex tematik snarare än förvirrande plot.