Nu är det premiär för Miranda Julys andra film, "The Future". Vi ringde upp henne för att prata om katter, filmskapande, drömmar, och framtiden såklart.
Du gjorde ditt Face2Face med Stockholms Filmfestival via Skype häromveckan. Hur gick det?
- Det gick fint! Det är alltid lustigt, för dem är det kväll, folk har fixat till sig för att gå ut, och för mig är det mitt på dagen. Jag skriver eller svarar på mail, och plötsligt sitter jag framför hundratals människor… En sådan plötslig omställning. Men det var riktigt kul.
Tycker du om att prata om allt du gör, dina filmer, musiken och andra projekt?
- Det är inte min favoritdel av det hela… Troligen är det den del jag gillar minst med hela jobbet, aha. Men det är det enda som påminner mig om att det faktiskt är ett jobb. Med det sagt, allt beror på personen, och det här verkar redan trevligare än många andra intervjuer.
Finns det något som ingen har frågat dig förut?
- Tja, det allra mesta har ingen frågat förut, för det finns väl fem miljoner olika frågor. Det roligaste är frågorna som helt avviker från ämnet, som vad jag har på mig eller vad jag åt till frukost (skratt). Den typen av saker, som nästan kan vara lite förolämpande men för mig är det alltid roligare med såna frågor. Det kanske inte blir bra intervjumaterial dock…
Hur personliga är dina filmer?
- De är väldigt personliga på en emotionell nivå. Jag börjar alltid med en känsla eller något som verkar mystiskt för mig. I det här fallet började nog allt med ett uppbrott som jag gick igenom. Sen gifte jag ju mig, så det handlade inte alltid om uppbrottet. Men jag kan inte skriva helt självbiografiskt, det inspirerar mig inte. Så jag måste alltid ha en påhittad story för att komma in i den känslan som jag vll förmedla. Det blir kreativt mer spännande för mig. Håller jag mig för nära mig eller min egen story, känner jag mig klumpig och som att andra är bättre på det här än mig… Så de är inte självbiografiska, men absolut personliga.
Gör du filmerna med publiken i åtanke, eller bara för dig själv?
- Nej, nej. Jag tänker alltid på publiken. Det kommer nog från mina liveframträdanden. Det är något jag har gjort i många, många år. Då blir man väldigt medveten på om publiken är med dig eller inte. Du märker på de mest subtila reaktioner om folk är uppmärksamma. Så jag tror att det följde med mig till filmens värld. Jag vill aldrig lämna publiken bakom mig. Det är rätt meningslöst. Så medan jag klipper filmen, förhandsvisar jag den varannan vecka för vem jag än kan hitta, helst folk jag inte känner, och få feedback och till och med se filmen med en publik. Det säger mig direkt vad som inte funkar. Man kan lätt lura sig själv i klipprummet annars. Man inser genast: "Aha, det där gjorde jag fel." Publiken blir som ett verktyg för mig i redigeringsarbetet.
Så hur mycket av filmen kom till i klipprummet?
- Mina filmer har inte blivit så radikalt förändrade mot vad jag hade tänkt mig. Jag blir alltid förvånad hur en liten, liten förändring kan ändra om allt. Jag minns att jag ändrade kattens, Paw-Paws monolog, mest för att jag kunde för att det är en voice-over. Jag skrev om den om och om igen, och frågade efter varje visning: "Vad säger ni om Paw-Paw?", och folk sa typ, "Tja, det funkar väl". Så jag ändrade lite till och lite till. Och plötsligt efter en visning, jag tyckte inte att jag hade gjort något särskilt, men folk brast ut i gråt. Plötsligt brydde de sig om honom! Det var bara små nyanser i vad han sa, som hade effekt.
Visst är det du som gör kattens röst?
- Det är jag, ja. Det var aldrig planerat så, men det hjälpte mig att göra rösten själv medan jag skrev om den. Jag tror att jag till slut fastnade för mitt eget sätt, för när jag tog in skådespelare för att läsa manus blev jag mest frustrerad. Jag behövde göra det själv, men också göra rösten tillräckligt annorlunda från Sophie så att det inte skulle bli förvirrande.
På tal om titeln. Tänker du mycket på framtiden?
- Ja… Absolut, det har jag alltid gjort. Jag har nog mer levt i framtiden, tänkt på alla saker som jag har velat göra, och fantiserat om hur det ska bli när folk får se resultatet. Hur häftigt det ska bli med en performance eller en film. Jag har nog kommit ifrån det lite grann. Det handlar nog om att jag har uppfyllt flera av mina fantasier, och insett att visst kan det bli häftigt, men det blir aldrig som man tänkt sig. Till exempel, året efter att min första film kom ut var ett av de tuffaste åren någonsin för mig. Så man blir mer försiktig med att tänka så. Sen kan det också handla om att jag blivit äldre. Då blir man lite mer intresserad av nutiden, och personerna runtomkring en.
Du spelar in filmer, skriver böcker, gör musik - är du alltid upptagen, eller finns det utrymme för att ta några månaders semester då och då?
- Månader? (skratt) Kanske inte… Men från dag till dag tror jag att jag är lite mindre rigorös än vad folk tror. Jag kan få mycket gjort på bara några timmar, och sedan slappa resten av dagen vilket är en stor lyx när man jobbar för sig själv. Jag har nog också insett att man inte bara kan sitta och dega hela dagen. Jo, ibland måste man det. Men man måste stiga upp och gå ut i världen. Att luncha med en vän kan också vara arbete. Att ta en paus, få nya perspektiv. Det låter kanske taskigt mot mina vänner. Det är inte därför jag umgås med dem…! (skratt) Men, ja. Min man jobbar mer 9 till 5, vid sitt skrivbord. Det blir svårt för mig.
Var hittar du all kreativitet?
- Överallt. Andra människors verk, konst och böcker. Men mycket också bara från att vara ute i världen. Vad jag menar är att man kan sitta och försöka uppfinna allt från grunden, men ibland behövs en liten gnista. Den kan komma från att någon säger något. Man råkar höra något. Mycket tar jag också från mina vänner, säkert mer än vad de egentligen vill. Många av mina vänner finns i karaktären jag spelar. Jag har en kompis som är precis som Sophie, är dansare och har bott i en liten lägenhet med sin pojkvän typ för alltid… Ingen skulle veta om de inte känner oss två.
Du har gjort två filmer som handlar om relationer, så vad är ditt bästa relationstips?
- Ett råd som jag fått en gång, och som har hjälpt mig mycket, är att… Man kommer alltid att vara oense om något med sin pojkvän eller flickvän. Men man måste släppa tanken på att försöka lösa allting. Det får inte vara målet. Om det är målet, så kan man lika gärna göra slut. Att lösa allt är en ouppnåelig dröm. Det bästa är om man kan förstå varandras ståndpunkt, utan att nödvändigtvis inte hålla med om allt. Man måste få vara annorlunda, man kan inte tycka likadant om allting, men om man kan hantera det och leva ihop med någon som är olik dig själv, det är en del av det hela.
När vi intervjuade dig för sex år sen, sa du att du lekte med idén att ha en film med bara en karaktär.
- Vad lustigt, för varje gång jag gör en film så känns det som en bra idé. Jag tänker mig att, även om jag gör independent-filmer, så gör jag film på samma sätt som alla andra gör film. Och jag undrar om det verkligen måste vara så. Det måste finnas ett sätt att göra film ännu billigare, helt utan pengar. Och att dessutom bara ha med en enda karaktär känns som en utmaning för mig. Kan man göra en konstnärlig film, som inte känns lågbudget, och sikta mot något annorlunda? Begränsa sig lite och göra något rätt simpelt, men ändå sikta mot något stort. Så, jag vet inte. Det låter som en riktigt bra idé. Tack för att du påminde mig!
