Gael, när Lukas ringde upp dig repeterade du för en pjäsversion av ”Tillsammans” – blev du överraskad att samtalet handlade om en film och inte pjäsen?
Jag blev riktigt förvirrad eftersom vi då förberedde mycket riktigt en perverterad version av ”Tillsammans” på Island. Den ursprungliga filmen hade ju inte någon mexikan i rollerna, haha… Jag visste inte vad jag skulle vänta mig när han ringde! Vi träffades på Island. Jag läste manuset och kände på samma sätt som när jag såg filmen för första gången. Den fick mig att fundera samtidigt som jag invaggades i berättelsens anda. Om jag skulle försöka beskriva filmen skulle jag snäva in den till något främmande så att den skulle förlora all mening. Det var en av berättelserna som direkt upptog en plats i mina känslor och tankar. Lukas berättade väldigt inspirerat om sin syn på filmen vilket blev det bästa sättet att starta det här stora äventyret på. Det var ju som om en film gjordes i Thailand, en i Filippinerna och en här (i Sverige). Att se det färdigt och att vara en del av det var underbart.
Lukas, du funderade ju på att göra filmen i 70 mm men till slut blev det ändå standardformatet 35 mm. Berätta om filmatiseringsprocessen och hur du fick filmen att bli så snygg.
Vid något tillfälle blev det frustrerande att bära all tung utrustning med oss - allt tog så lång tid. Vi hade alla de här transportfordonen och en stor besättning. Oftast ville jag gå tillbaka till ett helt annat produktionssätt där man kunde omkring med handhållen kamera. Jag är verkligen nöjd med hur den färdiga filmen känns spröd och skarp. När jag sen såg resultatet spelas upp på skärmen så kändes det som om allt detta arbete gav lön för mödan. Till fotografen sa jag att jag ville att det skulle göras både dokumentärt och realistiskt och samtidigt i glansig ”hollywoodstil”. Jag ville att de två stilarna skulle kombineras. För mig var ”Tillsammans” en form av inspiration, även om det låter löjligt. Sättet vi filmade på var att placera kameran långt från skådespelarna och ge dem mycket utrymme att röra sig på. Jag ville också skjuta fram kameran mot skådespelarnas ansikten.
Den här filmen har till skillnad från dina föregående inga omedelbara kopplingar till Sverige. Kände du dig lockad – till exempel i scenen med de tre thailändska prostituerade som kommenterar skillnaden mellan män från olika nationaliteter – att inflika små referenser till Sverige?
Nej, den konversationen är faktiskt baserad på ett riktigt samtal som jag har hört där. De skulle förmodligen bara smickra mig och säga att skandinaviska män är de snällaste om jag hade frågat, vilket skulle kännas fel att ta med. Något annat kan jag inte komma på.
Barnen i dina filmer brukar spela exceptionellt bra, hur åstadkommer du det?
Jag tycker att det är kul att jobba med barn men så är det ju alltid kul att jobba med bra skådespelare som är öppna och spontana som Gael. Vi hade en skön dag i New York när Michelle, Gael och Sophie träffades och försökte att länka samman som uppdiktad familj. Det var en riktigt bra dag. Det är sådana ögonblick jag njuter av mest - när jag bara kan luta mig tillbaka och låta skådespelarna göra sin grej. Det var ett rent nöje att se dig (riktar sig till Gael) och Sophie rusa runt på golvet som hundar. Det var också lustigt när Sophie frågade vem som hade fått rollen efter att ha ätit lunch med och lekt med oss i sex timmar. Jag försökte tala om för henne att det var hon hela dagen!
Det är några särskilda låtar med gruppen Ladytron som återkommer flera gånger i filmen – bland annat ”Destroy everything you touch” och ”International Dateline”. Hade du någon särskild tanke bakom låtvalet?
Jag har ett tonläge i huvudet och försöker få in det i filmen utan att bry mig särskilt mycket om texten. Ibland lyckas jag och ibland inte. Jag försöker gå på instinkt och hitta något som korresponderar med tonläget i huvudet.
"Mammut" handlar mycket om den globala ekonomins inverkan på människorna. Har filmen politiska förtecken på liknande sätt som Lilja 4-ever med efterföljande traffickingdebatt?
Att bli propagandistisk är lätt, men jag försöker att undvika det och arbetar på instinkt och intuition. Jag blir också äldre och då är det svårare att döma människor. Man förstår att alla är rädda och har det svårt och gör saker inte för att de är onda utan för att de är på fel plats vid fel tid. Det finns många komplicerade anledningar till att folk gör folk något galet eller dumt. Mycket är fel i världen men jag försökte inte åstadkomma förändring genom den här filmen utan bara berätta om karaktärerna.
Är det svårt att bry sig om alla sina karaktärer lika mycket?
Moodysson: Det händer inte om man har bra skådespelare. Under skrivandet kan man sluta bry sig om någon kanske. Men ett av de trevligaste ögonblicken i filmandet är när man har chansen att tala med skådespelarna, improvisera och diskutera allt från karaktärernas kläder till allt annat. När det finns skådespelare att samarbeta med kan man inte sluta bry om karaktärerna.
Bernal: Jag tycker att Lukas har en fint empatisk inställning till karaktärernas känslomässiga resa. Han kan roa sig med att fundera över vad karaktärerna äter och lyssnar på för musik. Vi hade väldigt roligt när vi försökte mejsla ut deras drag. Som skådespelare är det underbart att jobba på det sättet. Man försöker jobba så hela tiden men det finns tillfällen då man inte kan bolla idéer med regissören. Med Lukas kan man verkligen göra det, vilket gör det till en komplett och givande upplevelse. Det är som en övning som förhindrar att man tappar koncentrationen.
Lukas du är känd för att göra filmer med ett socialt samvete och ”Mammut” är inget undantag. Därför undrar jag om du känner att det finns några goda värden som håller på att gå förlorade i samhället idag, vilka de är och vilka du helst skulle behålla i framtiden?
Jag är en ganska dum person. Ibland när jag skriver något eller gör en film kan jag förmedla något smart men i en sådan här situation går det inte. Jag har inget bra svar på frågan.
Gael, du anordnade en egen filmfestival i Mexiko. Kan du berätta om det?
Jag ska vara kortfattad. Det är en kringresande dokumentärfilmfestival som visas på offentliga biografer, för det mesta gratis. Jag har alltid velat äga – men inte spela i - ett eget fotbollslag och det här är lite samma sak. Jag kommer nog aldrig att äga fotbollslaget men jag använder den energin till dokumentärfilmsfestivalen istället, vilket ger mycket bättre utdelning. Hade jag haft ett fotbollslag hade vi nog bara förlorat och det vill jag inte utsätta de stackars spelarna för, haha.
