I år gick European Film Awards för första gången av stapeln i det lilla landet Island, och då av naturliga anledningar i huvudstaden Reykjavik. Då jag och säkert många andra av gästerna aldrig besökt det spännande landet var det en upplevelse i sig att få en liten men kort smakbit av landet fyllt av varma källor, eldsprutande vulkaner och gulliga lunnefåglar.
Lördagens gala hölls i futuristiska Harpa Concert Hall, en hypermodern konserthall vars foajé var fylld med fluffiga moln och där röda mattan inte längre var röd, utan var utformad som ett rent konstverk i sig. Mattan skulle förena isländsk natur (mossa, vulkaner) med hållbara och olika gröna val. Det kändes helt i linje med det som jag föreställer mig att Island är; mil efter mil av slående vacker natur. För oss vanliga som inte förärades att gå på mattan inför galans start stod den faktiskt öppen hela kvällen - så att vi ändå kunde passa på att knäppa en bild i strålkastarljuset.
Röda mattan, eller den konstnärliga "art carpet" gick att följa både från sidan man även från ovan.
På förhand var hajpen stor kring Ruben Östlund och hans “Triangle of Sadness”, och redan vid galans andra utdelade pris fick han en statyett. I sitt tacktal för Bästa regissör dedikerade han sitt pris till Charlbi Dean (som spelade modellflickvännen Yaya), som tragiskt nog gick bort i oktober. Det märktes av i salen att många påverkats av 32-åringens hastiga död, som oförklarligen började med en huvudvärk som ledde till hennes bortgång bara ett par timmar senare. Östlund poängterade att vi alla borde hålla ögonen på hennes minnesvärda prestation när vi tittar på just “Triangle of Sadness”. Själv så tycker jag att hennes insats definitivt gav ett stort intryck; scenen med "vem i ett förhållande ska egentligen betala notan?" var en av filmens klart starkaste ljuspunkter.
Under den drygt tre timmar galan belönades ett flertal gripande prestationer med stående ovationer. En av dem som utmärkte sig priset som delades ut speciellt till alla producenter från Ukraina. Regissören bakom det ukrainska dramat “Pamfir” reste sig upp från en de främre raderna och höll upp en stor ukrainsk flagga med texten “Free Maksym Butkevych”, en frihetskämpe som i dagsläget sitter tillfångatagen i Ryssland. För en kort stund glömdes galans glammiga elegans bort och vi alla förenades i sympati över vad den ukrainska befolkning just i detta nu är med om.
Att få Lifetime Achievement Award, ja, det måste vara en riktig ära. I år gick priset till tyska Margarethe von Trotta (som bland annat regisserat "Hannah Arendt"). I sitt tacktal passade hon på att hylla vår egen Ingmar Bergman och specifikt den för henne - och säkert för många andra - banbrytande “Det sjunde inseglet”. Hon lyfte även en viktig poäng att det bara är tre kvinnor som än så länge vunnit pris för Bästa regissör, men att kvinnans tid bara har börjat. En riktig inspirationskälla för mig, och kanske också för många andra kvinnor där ute som skulle vilja ge sig in i det kreativa regissörsyrket.
Allt efter att kvällen fortlöpte blev det allt klarare för oss att “Triangle of Sadness” lyckats få ett fast grepp om både “The Academy” och publiken. Östlunds andra pris fick honom att utbrista; “Det är här Triangle of Sadness kväll!” - något som också visade sig slå in då fler och fler priser haglade in. Belgiska Lukas Dhont med sin fina (nu även Golden Globes-nominerade) “Close” förblev prislös här men efter showen nämnde han för oss hur hektiskt hans schema såg ut för stunden, men hur spännande det var att få resa världen runt och presentera sin film.
Guldregn över vinnarna vid galans slut. Figuren långt till vänster som ser ut som en videokamera är maskoten Yurio.
På förhand utlovades ett flertal “isländska överraskningar” vilket definitivt infriades under efterfesten då DJn som spelade var självaste Björk. Hennes elektronisk-excentriska musik fick - trots att det är en ganska snäv musikstil - hela dansgolvet i gungning och det kändes på något sätt självklart att en så pass känd islänning skulle ta plats på den här stora galan. I ett hörn såg jag “Game of Thrones”-Nikolaj Coster-Waldau digga med för fulla muggar.
European Film Awards turnerar Europa runt men av tradition så återvänder galan vartannat år till högborgen Berlin. Vi tackar fantastiskt vackra Island för i år och hoppas att även Stockholm en dag får bjuda hem hela Europa till en anrik helkväll för att fira allt det makalösa som europeisk film faktiskt kan vara.
