MovieZine-redaktionens bästa minnen från Cannes

Idag skulle den 73:e Cannes-festivalen ha invigts, om det inte vore för ni-vet-vad.

 

MovieZines skribenter har bevakat Cannes årligen sedan 2008, så det känns naturligtvis tråkigt. En klen tröst blir kanske den kommande filmfestivalen som Youtube har utlovat i slutet av maj, men det blir svårt att slå Cannes-känslan hemma i tv-soffan.

Istället för att skåla i champagne, köa i smoking utanför Grand Théâtre Lumière och ösa lovord över Wes Andersons nya film, dricker vi te i mysbyxor framför "Vänner"-repriser och minns tillbaka på ljuva festivaler från förr.

 

 

- Maj 2019 hade ”Once Upon a Time in Hollywood” premiär. Jag minns känslan när Leonardo DiCaprio äntligen kom förbi. Jag hade haft en klibbig fransos fastklistrad på min rygg i trängseln i en timme och jag buffade ilsket på honom. Han buffade tillbaka. Men så kom han där, Jack, jag menar Leo, och all ilska var som bortblåst. Leo log och signerade en film jag med skakig hand räckte fram. Sekunderna efter var det Brad Pitts tur att göra entré och jag hade då helt glömt den klibbige fransosen bakom mig.

 

 

- Jag älskar Cannes, men det är en slags hatkärlek. Cannes är grymma filmer men också två timmars köande. Cannes bjuder på gratis champagne och ständig FOMO-känsla. För varje intervju man får eller varje fest man kommer in på, finns det 99 man missar. Schemat är ständigt späckat och en ledig halvtimme för att vila känns som en obeskrivlig lyx.

 

 

- Men jag glömmer aldrig när vi på Moviezine bevakade festivalen för första gången. Året var 2008 och Mats och jag åkte dit utan ackreditering och utan en susning, vi drog iväg för att blogga och insupa stämningen. Vi stalkade kändisar på stranden, snyltade svenskt kaffe på Skandinaviska terrassen, såg Brangelina på röda mattan och avslutade det hela med "Indiana Jones och Kristalldödskallens rike" på bio.

 

- Med åren blir Cannes lätt "bara ett jobb" med pressat schema och spring mellan biografer, men man får inte glömma den magiska wow-upplevelsen som den emellanåt ändå levererar.

 

 

- Jag minns året då veteranen och ”underbarnet” Xavier Dolan visade en av mina personliga favoritfilmer ”Mommy”. Jag såg den TVÅ gånger på samma dag, både morgonens pressvisning, men också världspremiären på kvällen. Han fick ta emot juryns hederspris, och under den sista presskonferensen hann jag växla några ord med honom. När vi sedan säger hej då, vänder han sig om mot mig och säger ”by the way – you look hot”. Ja, vem kan glömma ett sådant ögonblick?

 

 

 

- När jag var på Cannes-festivalen 2011 fixade en amerikansk journalistkompis premiärbiljetter till ”The Beaver” åt oss. Jag köpte en billig smoking-liknande kostym i en liten butik innan vi stod på röda mattan och allt kändes surrealistiskt. Ännu mer bisarrt var att sitta längst bak i en enorm salong och se Jodie Foster och Mel Gibson göra entré. Det närmaste jag någonsin kommit (och troligen kommer komma) Hollywood-glamour.

 

 

- Vi var inne på dag sju och alla intryck, sena kvällar och många intervjuer började ta ut sin rätt, men just denna kväll blev drömbilden av Cannes verklig. Jag och Alexander hade fått inbjudningar till Han Solo-festen direkt efter galavisningen. Pessimist som jag är var jag säker på att vi inte skulle komma in, inte minst då ett flertal som stod före i kön vid insläppet blev avvisade med extrem tydlighet. Men filmgudarna log åt oss och vi släpptes in utan problem och möttes där av en tillställning med Hollywood-budget som jag aldrig sett förut.

 

 

- Öppen bar med ständigt flytande champagne, 14 matstationer med fantastiska delikatesser, exklusiv VR-test av Han Solo-glasögon som placerade oss mitt i filmen och, som grädde på moset, en spektakulär fyrverkerishow som pågick i över 30 minuter. Omkring oss gick både branschfolk och stjärnor, vi passerade bland annat regissören och jurymedlemmen Denis Villeneuve med sällskap.

 

 

- Det är faktiskt svårt att plocka ut något enstaka (hänt galet mycket), men väljer att nämna Cannes-känslan. När man står i vimlet och sedan vänder sig om står Jodie Foster, Michael Moore eller Spike Lee på någon armlängds avstånd. Eftersom Cannes är relativt litet är det en bedrift att inte springa på någon skådespelare eller regissör. Så är man kändisfanatiker är Cannes definitivt platsen man ska åka till.