En vit och en afro-amerikansk krigshjälte återvänder till sina respektive familjer i Mississippi efter andra världskriget. Carey Mulligan, Mary J. Blige, Jason Mitchell och hela ensemblen lyser i sina roller, och filmen, som premierade på Sundance 2017, har Oscars-hypats redan nu.
”Mudbound” följer i fotspåren av ”12 Years a Slave”, ”The Butler”, ”Selma” och liknande filmer vi sett de senaste åren som belyser USAs problematiska förhållande till sitt förflutna. Den här gången är det Dee Rees som regisserat, och tillsammans med Virgil Williams adapterat manuset från Hillary Jordanas uppmärksammade debutroman.
Historien är förlagd till den amerikanska södern, och handlar om två familjer; den landägande vita familjen McAllan och den afro-amerikanska arrendatorfamiljen Jackson. McAllans består av det gifta paret Henry (Jason Clarke) och Laura (Carey Mulligan från ”Suffragette”), farfar Pappy (Jonathan Banks från ”Breaking Bad”) och brodern Jamie (Garret Hedlund) och barn, medan Jacksons består av pappa Hap (Rob Morgan) och mamma Florence (sångerskan Mary J. Blige) och deras lite äldre barn, varav Ronsel (Jason Mitchell) är den hemvändande sonen från kriget. Hela ensemblen lyser i sin roller!
”Mudbound” följer i fotspåren av ”12 Years a Slave”, ”The Butler”, ”Selma” och liknande filmer vi sett de senaste åren som belyser USAs problematiska förhållande till sitt förflutna. Den här gången är det Dee Rees som regisserat, och tillsammans med Virgil Williams adapterat manuset från Hillary Jordanas uppmärksammade debutroman.
Historien är förlagd till den amerikanska södern, och handlar om två familjer; den landägande vita familjen McAllan och den afro-amerikanska arrendatorfamiljen Jackson. McAllans består av det gifta paret Henry (Jason Clarke) och Laura (Carey Mulligan från ”Suffragette”), farfar Pappy (Jonathan Banks från ”Breaking Bad”) och brodern Jamie (Garret Hedlund) och barn, medan Jacksons består av pappa Hap (Rob Morgan) och mamma Florence (sångerskan Mary J. Blige) och deras lite äldre barn, varav Ronsel (Jason Mitchell) är den hemvändande sonen från kriget. Hela ensemblen lyser i sin roller!
Krigshjälten får en chock hemma i Mississippi
I Europa fanns inte den typ av segregation mellan afro-amerikaner och vita som hemma i Mississippi, och det blir en chock för Ronsel att återvända från andra världskriget och upptäcka att ingenting förändrats. Efter att blivit hyllad som hjälte får han återigen åka längst bak i bussen och gå in genom bakdörren i affären.
Räddningen blir en vänskap som tar form mellan honom och Jamie, som också återvänt från kriget. De är de enda som förstår varandra, och symptomen de måste leva med, som kriget lämnat efter sig i deras psyken. Men vänskapen måste hållas hemlig, och när Pappy, som är involverad i Ku Klux Klan råkar upptäcka en hemlighet som Ronsel anförtrott Jamie, kan det komma att stå honom dyrt...
Händelseförloppet utvecklar sig i långsam takt, lite som den typen av historiska dramer SVT favoriserar, men manuset är i mitt tycke genialiskt i sin subtilitet. När Florence blir erbjuden/beordrad att ta hand om familjen McAllans barn, accepterar hon motvilligt. Hennes egen mamma var barnflicka och visste att om något hände de vita barnen skulle det innebära slutet för henne.
Händelseförloppet utvecklar sig i långsam takt, lite som den typen av historiska dramer SVT favoriserar, men manuset är i mitt tycke genialiskt i sin subtilitet. När Florence blir erbjuden/beordrad att ta hand om familjen McAllans barn, accepterar hon motvilligt. Hennes egen mamma var barnflicka och visste att om något hände de vita barnen skulle det innebära slutet för henne.
Det känns som en otäck föraning om de båda ex-soldaternas relation. Håll dig borta, Ronsel, tänker man. Åk tillbaka till Europa! Likaså när Pappy anklagar Jamie, som varit i flygvapnet, att inte ha ”balls” nog att döda en man öga mot öga, som när han själv var soldat i första världskriget.
Filmen är rik på symboler. Tonen går visuellt i brunt, liksom jorden, där fördomarna sitter djupt rotade. Känslan är ödesmättad med mycket regn, mycket lera och ofta ledsam stråkmusik som understryker tröstlösheten och får det att sjunka in hur pass förankrade de sociala hierarkierna är.
Filmen är rik på symboler. Tonen går visuellt i brunt, liksom jorden, där fördomarna sitter djupt rotade. Känslan är ödesmättad med mycket regn, mycket lera och ofta ledsam stråkmusik som understryker tröstlösheten och får det att sjunka in hur pass förankrade de sociala hierarkierna är.
Några saker man bör känna till innan man ser filmen
Det är svårt för en icke-amerikan att riktigt kunna förstå hur djupt rastänkandet klistrat sig fast i amerikanernas undermedvetande, och särskilt i södern finns fortfarande många krafter som håller det levande högst medvetet. Klu Klux Klan är väl det värsta exemplet, och här är några saker man bör känna till innan man ser filmen:
Ni minns väl från historieböckerna att förr i tiden var republikanerna de progressiva, som kämpade för jämlikhet och rättvisa? Ku Klux Klan grundades 1866 och fick snabbt fäste i södern som de vita demokraternas motstånd mot republikanernas försök att skapa politisk och ekonomisk jämlikhet för afro-amerikaner.
I början av 1900-talet fick klanen återigen ett uppsving, inspirerade av romantiska idéer om den gamla södern, Thomas Dixons 1905 bok "The Clansman", samt D.W. Griffiths 1915-film "Nationens födelse". Den nya generationen klanmedlemmar började bränna kors och organisera rallyn, parader och marscher som även fördömde invandrare, katoliker, judar, och fackföreningar. På 1920-talet hade rörelsen växt till att innefatta hela 4 miljoner människor, och de fanns inte bara i södern utan även i stater norrut som New York och New Jersey.
När ”Mudbound” utspelar sig hade klanrörelsen förlorat något i popularitet och klanmedlemmarna verkade mer i det fördolda, men de skrämde och lynchade fortfarande afro-amerikaner de ansåg hade begått något fel, eller inte visste sin plats.
Det absolut värsta en afro-amerikansk man kunde göra, var att ha en kärleksaffär med en vit kvinna. Bara att titta åt en vit kvinna, eller misstänkts ha tittat åt en vit kvinna, var i många fall en dödsdom. Jämför med Harper Lee's Pulitzerpris-vinnande ”Dödssynden”, där en afro-amerikansk man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna, och är chanslös mot klanen, trots att bevisen inte håller i rätten.
Ni minns väl från historieböckerna att förr i tiden var republikanerna de progressiva, som kämpade för jämlikhet och rättvisa? Ku Klux Klan grundades 1866 och fick snabbt fäste i södern som de vita demokraternas motstånd mot republikanernas försök att skapa politisk och ekonomisk jämlikhet för afro-amerikaner.
I början av 1900-talet fick klanen återigen ett uppsving, inspirerade av romantiska idéer om den gamla södern, Thomas Dixons 1905 bok "The Clansman", samt D.W. Griffiths 1915-film "Nationens födelse". Den nya generationen klanmedlemmar började bränna kors och organisera rallyn, parader och marscher som även fördömde invandrare, katoliker, judar, och fackföreningar. På 1920-talet hade rörelsen växt till att innefatta hela 4 miljoner människor, och de fanns inte bara i södern utan även i stater norrut som New York och New Jersey.
När ”Mudbound” utspelar sig hade klanrörelsen förlorat något i popularitet och klanmedlemmarna verkade mer i det fördolda, men de skrämde och lynchade fortfarande afro-amerikaner de ansåg hade begått något fel, eller inte visste sin plats.
Det absolut värsta en afro-amerikansk man kunde göra, var att ha en kärleksaffär med en vit kvinna. Bara att titta åt en vit kvinna, eller misstänkts ha tittat åt en vit kvinna, var i många fall en dödsdom. Jämför med Harper Lee's Pulitzerpris-vinnande ”Dödssynden”, där en afro-amerikansk man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna, och är chanslös mot klanen, trots att bevisen inte håller i rätten.
Handlingen är inspirerad av regissörens egna familj
Liksom ”Dödssynden” till viss del har baserats på verkliga händelser och iakttagelser från Lees barndom, har ”Mudbound” influerats av regissörens egna familjemedlemmars händelser. Rees, som själv är från Nashville, berättade under en Q&A i samband med Netflix förhandsvisning på Pic Fulton Street i New York den 14 juni, hur hon låtit verkligheten inspirera:
- Min mormor föddes 1925 i Louisiana och hennes föräldrar plockade bomull. Hon sa tidigt att hon inte ville plocka bomull, att hon inte ville arbeta med bomull, att hon inte ville arbeta som hemhjälp, utan bli stenograf [...] Hon berättade dessa anekdoter om sin barndom och lekarna de lekte, så jag använde mig mycket av det.
Filmen är ett ensembledrama och Rees har spenderat mycket tid med de olika karaktärerna, även med att sätta sig in i det vita priviligierade tänkandet:
- Jag ville undersöka hur vithet används som valuta. Alla har det, och det beror på hur man använder den. Så Pappy stoltserar med sin, Henry spenderar sin med fast hand och utan att be om ursäkt, Laura använder sin som bytesvara, medan Jamie försöker bränna sin och låtsas som om han inte har den.
- Min mormor föddes 1925 i Louisiana och hennes föräldrar plockade bomull. Hon sa tidigt att hon inte ville plocka bomull, att hon inte ville arbeta med bomull, att hon inte ville arbeta som hemhjälp, utan bli stenograf [...] Hon berättade dessa anekdoter om sin barndom och lekarna de lekte, så jag använde mig mycket av det.
Filmen är ett ensembledrama och Rees har spenderat mycket tid med de olika karaktärerna, även med att sätta sig in i det vita priviligierade tänkandet:
- Jag ville undersöka hur vithet används som valuta. Alla har det, och det beror på hur man använder den. Så Pappy stoltserar med sin, Henry spenderar sin med fast hand och utan att be om ursäkt, Laura använder sin som bytesvara, medan Jamie försöker bränna sin och låtsas som om han inte har den.
- Var och en av dessa karaktärer använder sin vithet på olika sätt. Och igen, eftersom jag är från Tennessee, ville jag inte att de skulle vara som anonyma gruppemedlemmar, inte som sydlänningar och dumma och långsamma och stereotypa, du vet, konfederata flaggvinkande människor. Jag ville visa dem i sina nyanser. På vilket sätt är Henry farligare än Pappy? På vilket sätt är Jamie farligare än Henry?
Men Rees påminner oss också om hur djupt segregationstänkandet är förankrat, även i vår generation. Hon berättar om sin uppväxt och grannfamiljerna, som var till största delen vita med en familj klanmedlemmar på samma gata. Hon brukade leka med barnbarnet från huset intill, men det fanns en oskriven regel att de alltid måste leka i Rees trädgård, aldrig hos grannfamiljen. De var bästa vänner, men när hon fyllde år fick inte Rees komma på hennes födelsedagsfest. När hon dök hon upp vid bakdörren senare med en bit födelsedagstårta, sa dock Rees mamma ifrån, att "nej, du kan behålla din tårta”.
Köptes av Netflix efter premiären i Sundance
”Mudbound” premiärvisades på Sundance under stående ovationer, och det började snabbt viskas om Oscarsnomineringar. Intressant är att Netflix raskt plockade upp filmen för $12,5 miljoner, vilket kan jämföras med hur Amazon satsade på ”Manchester by the Sea” förra året.
Internetjättarna beräknar förmodligen inte få tillbaka köpesumman i vinst, även om ”Manchester by the Sea” blev en rejäl framgång även pengamässigt – det är istället hypen över att ha en Oscarsnominering i utbudet som lockar. Därför kan det vara värt att hålla utkik efter ”Mudbound” under vintern och se om den också lyckas få de åtråvärda nomineringarna, vilket Netflix med stor sannolikhet hoppas på.
Och ”Mudbound” får nog anses vara en värdig konkurrent i kampen om nomineringarna. Lite krasst kan man ju påminna sig om att WW2-draman brukar favoriseras, och filmvågen om afro-amerikanernas kamp är också väldigt aktuell. Det här är en film som har bådadera. Dessutom är filmer av kvinnliga regissörer fortfarande underrepresenterade, och särskilt de gjorda av afro-amerikanska kvinnor.
Och ”Mudbound” får nog anses vara en värdig konkurrent i kampen om nomineringarna. Lite krasst kan man ju påminna sig om att WW2-draman brukar favoriseras, och filmvågen om afro-amerikanernas kamp är också väldigt aktuell. Det här är en film som har bådadera. Dessutom är filmer av kvinnliga regissörer fortfarande underrepresenterade, och särskilt de gjorda av afro-amerikanska kvinnor.
Rees, som är Spike Lees protegé, är inte bara en av ytterst få kvinnliga afro-amerikanska regissörer på den här nivån, utan hon har också lyckats sätta ihop ett team med kvinnligt filmfoto, klippning, efterproduktionsledare, med flera, vilket är en bragd i sig.
Det här är en film som det ska bli intressant att följa när den släpps, och likaså Rees fortsatta karriär!
Det här är en film som det ska bli intressant att följa när den släpps, och likaså Rees fortsatta karriär!
