När skådespelerskan Hattie McDaniel 1940, tog emot en Oscar för sin roll som Mammy i ”Borta med vinden” var hon inte ”bara” den första svarta kvinnan att ta hem den gyllene statyetten utan redan den första svarta kvinnan att få sjunga i amerikansk radio.
Under prisceremonin som hölls på The Ambassador Hotel i Los Angeles, satt McDaniel och hennes sällskap på ett avskilt bord då hotellet hade en strikt antisvart policy, något man gjort undantag för just denna dag. Den kvällen avslutade McDaniel sitt tacktal med orden ”Jag hoppas uppriktigt att jag alltid kommer att vara en stolthet för min ras och filmindustrin.”.
När filmens vita ensemble fortsatte festen på en av stadens nöjesetablissemang nekades McDaniel inträde på grund av sin hudfärg. Med detta i bakhuvudet är det inte omöjligt att förstå och kanske även ha sympati för den kritik som riktas mot filmer som ”Borta med vinden” och som resulterat i att den tillsammans med en rad andra verk avlägsnats från bland annat HBO:s utbud. Likväl är denna kulturella omskrivning helt fel väg att gå.
Och visst är det lätt att sälla sig till de som nu högljutt protesterar mot den censur man menar drabbar tv- och filmkulturen i spåren av Black Lives Matter. De som ofta avfärdar ett nödvändigt samtal med ”Men det är ju bara en film…” eller ”Måste allt handla om politik?” men som nu slår på stortrumman om demokratins domedag inför censurhotet då man inte ens kan få avnjuta en filmklassiker ifred (i detta jävla skitland). Att dessa filmklassiker därefter råkar vara baserade på rasistiska och sexistiska stereotyper är något man knappt talar om.
För visst står samhället och i sin kulturella återspegling av densamma även filmindustrin, inför en utmaning när det kommer till mångfald. En som avgör vem som ska få vissa roller, vem som ska regissera vissa filmer och inte minst hur vår samtid ska skildras rent kulturellt. Ett stort ansvar som berör oss alla men där några tydliga spelregler varit svåra att tillämpa i en kreativ bransch. I slutändan handlar det ju om att göra bra film, eller? Ett konstaterande som förutsätter att vi alla sitter runt samma bord under samma förutsättningar.
Personligen tillhör jag de som varken behöver filmiska förebilder eller mer politisk korrekthet även om jag kan förstå syftet med det. Men att med gott samvete kritisera de åtgärder som nu genomförs, hur irrationella de än kan tyckas vara, förutsätter att man åtminstone inte stjälper den antirasistiska kamp som föranlett dem. Den som sätter ett stelt finger i luften när exempelvis skådespelerskan Halle Bailey får äran att spela Ariel i nyversionen av "Den lilla sjöjungfrun" och dillar om allt från att ”Ursprungliga Ariel var vit” till ”omvänd rasism”. En avsaknad av kontext som göder en allt hätskare situation och i sin tur en allt ängsligare reaktion. Från den ena extremen till den andra medan den stora massan under en öronbedövande tystnad lomhört undrar hur vi hamnade här.
Och med en problematik som främst härrör från andra sidan Atlanten men som i viss mån ekar bekant även i Sverige, rivs nu inte bara koloniala statyer utan även daterade filmverk ner. Distributörer, producenter och kreatörer blickar tillbaka på forna synder med suddgummit i högsta hugg när det snarare är pennan som behövs, att lära från men också stå för gamla misstag. En fälla som delar av den antirasistiska rörelsen i sin emotionella iver tycks mer än villiga att trampa i. För utan konkreta samhällsförändringar är detta inte mycket mer än menlös plakatpolitik som riskerar att osynliggöra den rasism vi så ivrigt vill bekämpa.
För visst står samhället och i sin kulturella återspegling av densamma även filmindustrin, inför en utmaning när det kommer till mångfald. En som avgör vem som ska få vissa roller, vem som ska regissera vissa filmer och inte minst hur vår samtid ska skildras rent kulturellt. Ett stort ansvar som berör oss alla men där några tydliga spelregler varit svåra att tillämpa i en kreativ bransch. I slutändan handlar det ju om att göra bra film, eller? Ett konstaterande som förutsätter att vi alla sitter runt samma bord under samma förutsättningar.
Personligen tillhör jag de som varken behöver filmiska förebilder eller mer politisk korrekthet även om jag kan förstå syftet med det. Men att med gott samvete kritisera de åtgärder som nu genomförs, hur irrationella de än kan tyckas vara, förutsätter att man åtminstone inte stjälper den antirasistiska kamp som föranlett dem. Den som sätter ett stelt finger i luften när exempelvis skådespelerskan Halle Bailey får äran att spela Ariel i nyversionen av "Den lilla sjöjungfrun" och dillar om allt från att ”Ursprungliga Ariel var vit” till ”omvänd rasism”. En avsaknad av kontext som göder en allt hätskare situation och i sin tur en allt ängsligare reaktion. Från den ena extremen till den andra medan den stora massan under en öronbedövande tystnad lomhört undrar hur vi hamnade här.
Och med en problematik som främst härrör från andra sidan Atlanten men som i viss mån ekar bekant även i Sverige, rivs nu inte bara koloniala statyer utan även daterade filmverk ner. Distributörer, producenter och kreatörer blickar tillbaka på forna synder med suddgummit i högsta hugg när det snarare är pennan som behövs, att lära från men också stå för gamla misstag. En fälla som delar av den antirasistiska rörelsen i sin emotionella iver tycks mer än villiga att trampa i. För utan konkreta samhällsförändringar är detta inte mycket mer än menlös plakatpolitik som riskerar att osynliggöra den rasism vi så ivrigt vill bekämpa.
TV- och film är den kultur som på både gott och ont inte bara förmedlar vilka vi är utan vilka vi varit och framför allt vilka vi vill vara. Och med vårt historiska facit torde vi alla veta riskerna med att glömma vårt förflutna.
