Jag är kanske fem-sex år och på semester på Mallorca med familjen. Som barn sällan vill så totalvägrar jag att följa med på turistutflykter och mina välmenande föräldrar lämnar mig på hotellets biograf där de enligt schemat visar tecknad film med Snobben. Perfekt! Väl i biografen börjar filmen och det är varken tecknat eller med någon gullig beagle.
Däremot är det live-film - något man närapå aldrig ser som barn - och det finns en viss spänning, en kuslig atmosfär. Jag sitter som på nålar. Vi befinner oss i ett bibliotek och tre snubbar finner förutom flygande böcker och filkabinett med eget liv en svävande kvinna. Nu börjar det bli läskigt. Kvinnan hyssjar åt dem på traditionsenligt bibliotekarievis men vår trio gör ett klumpigt försök att fånga henne och hon förvandlas i ett snabbt men blodisande ögonblick till ett mardrömslikt spöke.
Panik! Tårar! Samma sorts chock som när barn ramlar eller slår sig drabbar mig hårt och jag famlar mig desperat ut ur biograflokalen. Så småningom tas jag om hand av vänliga vuxna och mina föräldrar förbannar missen i filmschemat. Men jag hade för första gången upplevt närkontakt med skräck på filmduk och upplevelsen var tveklöst traumatiskt men samtidigt eggande och lite spännande. Jag hade sett filmposters av ”Ghostbusters” på stan och i tidningen men nu fick jag en försmak för vad det var för film.
Det tog några (men inte många år) innan jag såg hela filmen och det är ju som bekant mer en komedi än någon renodlad skräckfilm även om det finns ruggiga inslag. Inledningsscenen i biblioteket är kanske den värsta men samtidigt är jag nog jävig. Än idag ser jag den med små, kalla kårar i ryggraden. Men jag kan också se den 100 gånger till. Det är ju så bra.
”Ghostbusters” var Hollywoods första spökkomedi med miljonbudget och sällan hade en film kombinerat klockren humor i form av ett välskrivet manus och begåvade skådespelare med barntillåten skräck tack vare fyndiga specialeffekter som inte liknade något man sett på film förut. En film som skrämde skiten ur mig som barn men likväl jag ser om och om igen för att den är så rolig och underhållande.
Jag har inte sett nya ”Ghostbusters” än och försöker hålla förväntningarna på lagom nivå. Den förutsägbara folkstormen känns aningen motiverad. Det handlar ju trots allt om en älskad barndomsfavorit de flesta av oss håller varmt om hjärtat. Å andra sidan ska alla nämnvärda filmklassiker remakas, rebootas eller uppföljas och i det här fallet har vi åtminstone starka talanger både bakom och framför kameran. (Tramsdebatten kring vad huvudrollsinnehavarna har mellan benen tänker jag inte ens gå in på.)
Oavsett om man tänkt se nya eller inte, eller vad man tycker om den, så är ”Ghostbusters” en 80-talsfavorit alltid värd att återbesöka. För lite skratt, lite nostalgi och kanske lite kalla kårar. För de yngre - de så unga som jag var när jag först stiftade bekantskap med den - kanske vissa av effekterna känns daterade (den har ju ändå 32 år på nacken!). Men isåfall går nog den nya versionen lika bra. Så länge det finns en läskig bibliotikarie.
Hur är era minnen av "Ghostbusters"? Dela med er nedan.
