Det finns rena dokumentärer, mockumentärer och en massa däremellan.
Denna film, av den hyllade regissören Mona Acache, tar avstamp i hennes minnen och ouppklarade trauman från relationen med modern, ingen mindre än Carole Acache, som nog är känd för vissa av oss som en fransk skådespelerska.
Ämnet kanske låter spännande som det är för den som har den smaken, men Mona tar det steget längre genom att anlita den Oscarsvinnande skådespelerskan Marion Cotillard för att till minsta detalj återskapa sin mamma och bearbeta sorgen efter henne självmord 2016.
”Varför vill du genomleva det igen?” frågar Cotillard Mona i en scen där hon uppmanas återskapa en detalj med modern hon störde sig grovt på – och det kan man ju undra, filmen blir lite som en slags omvänd ”male-gaze” där Mona Acaches besatthet med att forma Marion Cotillard efter eget behov känns igen från James Stewarts dilemma med Kim Novak i Hithcocks ”Vertigo”. En något obekväm och ohälsosamt besatthet och ovilja att släppa taget ligger som en outtalad mening genom hela filmen.
Trots de något underliga och smått bisarra anledningarna att sätta på Marion en peruk, gamla jeans och till och med linser som ska ge henne rätt ögonfärg, ger det emellertid oss tittare en fantastisk dramafilm. Det finns nämligen två dimensioner av filmen, förutom Monas besatthet och redogörelse av sin uppväxt och mammans liv ser vi en Marion som genom arkivmaterial, röstinspelningar och dagböcker skapar en skrämmande lik och känsloladdad tolkning av Carole Acache. Bilder, anekdoter och Janis Joplins låt som filmen är döpt efter ligger i luften som en kaotisk påminnelse om ett tumultartat liv.
Edith Piaf, ”Rust and bone” eller de internationella rollerna tillsammans med Christopher Nolan – jag skulle nog våga påstå att detta är Marion Cotillards starkaste och mest komplexa roll hittills. Hon ger verkligen en rå, skärrad och autentisk tolkning som stämmer överens även till rösten.
Filmen blev nominerad vid Cannes filmfestival, även vid Frankrikes Oscarsgala César, där Marion Cotillard nominerades för bästa skådespelerska och filmen för bästa dokumentär. Två kategorier man sällan ser sammanfalla.
Tidigare i år kom en fantastisk iransk film som hette ”Fyra döttrar”, med något liknande upplägg om skådespelare som hyrs in för att bearbeta ett familjetrauma och det är en intressant sub-genre som jag gärna ser utforskas ytterligare. De här typerna av filmer ger en mer autentisk och lika känslosam vinkel, men visar även att det går att grunda fiktion i direkt verklighet.
”Little Girl Blue” visas just nu på utvalda biografer över landet.
